Orkar inte hålla uppe fasaden som "den starka"

men du. det låter som att du är väldigt trött. jag tycker du ska gå och prata med nån. det kan hjälpa.

du kan be att få handledning via arbetet. om du vill kan du höra med din chef om saken. ring annars din vårdcentral, eller kolla på nätet.

Kanske är du på väg att bli utbränd? Deprimerad? 
 
Att vara stark innebär ju också att man har styrkan att inse när något är fel och att man inte alltid orkar med allt.Det finns en gräns för hur mycket man orkar.
  
I ett yrke som också är ett kall (låter som att du är i ett sådant yrke) så kan man ju lätt bränna ut sig och då drar man sig undan vänner och familj. Jag är just nu sjukskriven från min lärartjänst då jag var  nära att gå i väggen. Orkade inte med något annat än min man och min hund. Att umgås med vänner kändes bara jobbigt, nu orkar jag med mindre grupper. Jag får lätt panikkänsla när jag är ute och handlar och har mindre ork att ta tag i vardagssysslor.

Gå till läkaren först och googla lite om utbrändhet.

Ta hand om dig och var snäll mot dig själv, det är viktigast just nu

Du är på god väg in i den berömda VÄGGEN! Plocka omedelbart upp telefonen och ring VS/Öppenpsyk/WHATEVER, bara se till att du får hjälp NU! Helst igår.

Tack för feedback! Jag förstår någonstans att jag måste ta telefonen och ringa vårdcentralen, men det är ett SÅÅÅ stort steg för mig. Det är som att "slänga masken" och erkänna för alla, inklusive mig själv (svåraste kanske) att jag har nått till en punkt där jag själv behöver hjälp och måste öppna mig. Det känns som att bestiga ett berg i dagsläget. Jag är både rädd att inte "bli trodd" samt att jag "överdriver". Jag är ju (har varit) den starka, den glada och positiva. Vem är jag utan masken? Det är svårt att visa det, även för mig själv. Jag har inte ens berättat för min sambo om hur jag mår, men han ser ju att det är något som inte stämmer. Men även för honom är jag "den starka" i förhållandet. Jag är säker på att han kommer att stå kvar även om min mask rämnar, men jag känner skuld på något konstigt vis, för att jag inte orkar vara som alla förväntar sig. Jag ska ringa, lovar!

Grejen är att jag verkligen säger nej - till alla! Jag är så evinnerligt tråkig - och har varit det senaste året. På jobbet har jag avsagt mig en del extrauppdrag som jag haft. Jag har även gått några procent i tjänst. Men det känns som att det inte hjälper! Jag är absolut ingen pedant hemma och har ingen stressig vardag i jämförelse med många andra. Men det känns som att jag lever med en ständig inre stress, att jag inte "hinner tänka en tanke färdigt", att jag aldrig känner mig riktigt avkopplad, trots att jag ibland är ledig 4 dagar i sträck.

Nu har jag ringt och beställt tid på VC, får komma imorgon kl 09.00. Tack för "puff"

Stort lycka till! Berätta gärna hur det går.

Fick träffa en underbar läkare som tog sig tid att lyssna. Jag ville inte börja gråta, men det var som att öppna en kran när hon började ställa frågor. Hon tyckte att det lät som att jag led av en utmattningsdepression och sjukskrev mig direkt. Hon skrev även ut Mirtazapin och skickade remiss till en samtalsterapeut. Jag fick ta en massa prover och fick tid att utreda mitt höga blodtryck. Även om jag förstått att jag behövt göra något åt mitt psykiska illamående, så har jag inte ansett att det har varit "så viktigt" - utan tyckt att det finns så många andra som har det jobbigare än jag med stress, småbarn och andra problem. Men jag är idag glad att jag tog kontakt (och skrev här - och fick en "puff"). Det känns som ett stor sten har fallit från axlarna. Det kommer att bli tuffare ekonomiskt, men kan andra reda ut det, så kan väl jag. Kram till er! ♥