När man får en deadline

Jag förlorade min pappa för två år sedan i cancer. Han gick bort två månader efter beskedet.

Jag får belaga, även om det gått ett tag så tror jag att man aldrig slutar sakna.

Jag har alltid varit pappan flicka, så jag och min syster hade en deal. Våra föräldrar var skilda å när dom blir gamla skall vi ha ansvar för var sin, pappa blev ju självklart min gamling:)

Det var nog svårast för han att berätta för mig om cancern, han ringde i början av sep. Han hade fått cancer i levern. Jag tog det bra i början av samtalet å sedan sprack det för oss båda, min pappa skulle dö. Å jag hade ingen gamling kvar å ta hand om.

Månaden efter skulle pappa fylla 60 och han hade bokat en resa till värmen för oss alla, vi är tolv personer.

Läkaren satte han på cellgifter omg och trodde det skulle köpa oss lite tid typ 6mån-1år. Pappa sa att han skiter i vad dom gör men resan skulle han på. Vi kom iväg och pappa mådde bättre än på väldigt länge. På hem resan blev han dålig, med feber å frossa. Han hämtade sig aldrig. Efter ca3 veckor åkte han in för han fick en propp i benet, tre dagar senare satt vi på vak.

Förra veckan fyllde han år och om en månad är det hans dödsdag.

Vi begravde han den 20 dec så den julen blev konstig. I år åker vi till värmen över jul. Julen har inte samma betydelse längre.

Det går inte en ända dag utan jag tänker på min pappa, ibland med sorg men oftast har jag en liten dialog med honom.

Resan är det som vi alla har med oss, även våra barn kommer aldrig glömma morfar.