Ska rummen stå tomma hela tiden och jag tvingas sova i vardagsrummet?
Fan vad trött jag är. För att göra en long. historia kort, träffade min sambo för fyra år sedan, han har tre barn och jag har två. Hans äldsta bor inte med oss, den mellersta bor lite när hon vill (hon fyller 18) och tioåringen har bott varannan vecka. Mina två bor hos oss varannan vecka. Sedan vi flyttade ihop har tioåringens morsa krigat om boendet, hon ljuger ihop en masa skit om oss och nu säger även tioåringen att han inte vill bo här mer än varannan helg. Uppenbart för att han mår kasst av föräldrarnas konstanta krigande och för att få lugn och ro, stackaren. Det här krigandet har även medfört att 18-åringen blivit påverkad, trots att hon har en annan mamma.(rörigt, jag vet) men stämningen är allt annat än rolig och jag förstår henne. Nu har hon sagt att hon inte heller vill bo här utan "kanske när boendetvisten är löst". Saken är den att vi är gravida. Vi bor i en femma där barnen har egna rum och vi sover i vardagsrummet, inga problem för lägenheten är stor. Men ska nu båda hans barn endast bo här ca 4 dagar i månaden, bär de inte rimligtvis kunna dela rum då så att vi eller åtminstone bäbisen får ett rum? Det är ju ett skämt att två stora rum ska stå tomma? Kräver jag för mycket i mitt eget hem verkligen, när jag inte ser det rimliga i det? Det är dessutom en svindyr lägenhet så jag gillar verkligen inte tanken på att två rum står tomma. Är jag en elak styvmor som resonerar så här? (Jag hade garanterat krävt att mina ungar delade rum under de premisserna.)