Tar de första stegen mot en utredning...

Du kan läsa min presentation om du vill. Jag blev också diagnosticerad med PCOS (till slut efter flera års utredning).

En utredning brukar börja med att kvinnan gör en gyn-undersökning och man får lämna lite blodprover. Mannen får lämna spermaprov. Sen när allt är analyserat tar man nästa steg. Jag har provat flera olika metoder. Först körde jag Pergotime, som är ägglossningsstimulerande tabletter. Det fick dock inte min kropp att börja producera ägg Vi gav upp de försöken och remiss skrevs till IVF. Då blev jag gravid spontant med äldsta tjejen

När hon var ett år började vi försöka med syskon. Nya Pergotime-kurer upp till trippeldos, men ingen ägglossning. Fick kombinera Pergotime med Metformin, som tydligen skulle vara bra vid PCOS. Dock ingen ägglossning nu heller...... Sen fick jag prova med ägglossningsstimulerande sprutor (Puregon) men fick trots detta ingen äl. Nu skrevs remiss till IVF och efter flera försök och olika "kurer" så blev tvillingarna till.

Mitt råd till dig är att inte vänta för länge med att gå vidare till IVF om inte Pergotime funkar för dig. Det tog 5,5 år från att min äldsta var född tills tvillingarna kom....

Fråga på om det är nåt mer du undrar.        

    

Vilken historia! Grattis till dina tre barn! Det jag funderade på var att jag ju fått provera utskrivet. Har läst lite om det här och de flesta verkar använda det med hopp om att det ska få igång äl. Men min läkare uppmanade mig att bara ta dem var 3:e månad . Detta var vid samma tillfälle som ultraljudet gjordes då de konstaterade PCOS.

Jag har fått Provera utskrivet, men det får man inte för att få igång äl. Du har fått det för att "underhålla" slemhinnan i livmodern och rensa ut lite emellanåt, alltså få mens. Det var då det jag använde Provera till. Jag tog en kur innan varje behandlingsomgång, för att slemhinnan skulle vara i perfekt skick OM jag skulle få ägglossning och ägget skulle bli befruktat.

Okej. Hur länge testade du med pergo innan ni gick över till IVF? Jag hade, så sent som för ett par dagar sen, bestämt mig för att inte känna mig stressad eller tänka på det här för mycket. Men det är helt otroligt hur alla tankar barn och graviditet helt plötsligt tagit över hela ens värld!

Minns inte riktigt, alldeles för länge :-/ Från det att vi började försöka med syskon, så tog det ca 2 år innan vi började med äl-sprutor och kanske nåt år till innan vi fick göra IVF.

Det är omöjligt att inte stressa upp sig. "Alla" får ju barn bara de tittar på en karl, och det man själv allra helst vill är ju att få ett plus på stickan. Jag har tappat räkningen på hur många grav.test jag har tagit genom åren.... Det genomsyrade hela min tillvaro till slut. Men nu i efterhand är det ju värt det
 

Känner med dig TS!

Har visserligen ett barn sedan innan men vi bestämde oss för ett syskon.
Det tog lång tid men plötsligt var jag gravid igen *lycka*.
Det varade inte länge... Det slutade med utomkveds och ena äggledaren opererades bort. När dom va där inne i magen passade dom på att se hur andra äggledaren såg ut.
Så upptäckte man endometrios och att äggledaren var förstörd.

Så nu står vi här...
Vi vet ännu inte hur vi ska göra men enda sättet är ju troligen IVF.
Jag vill inte genomgå det men jag vill ju gärna ha en underbar liten bebis...
Och JA! Barn är numera det enda som upptar mina tankar...

När de konstaterat PCOS blev jag så klart jätteledsen och nu först har vi ändå bestämt oss för att börja processen. Min sambo är helt med på tåget men han säger vi kan ju "börja så får de ta den tid det tar". Jag önskar sååå att jag kunde känna mig lika lugn och harmonisk i det här. En del av mig känner ju också att det är en häftig, spännande och alldeles ny fas i livet som börjar och kanske är det de känslorna som gör sig påminda också! När jag pratade med Gyn mottagningen i veckan så berättade jag att vi bestämt oss för att försöka bli gravida. De sa då på en gång att "ni måste ha försökt aktivt ett år". Jag menade då att eftersom det är mer än ett år sedan jag slutade med p-piller men inte fått varken mens eller äl så har det inte gått att "försöka". Kan de vara så att de vill att vi ska försöka på egenhand utan någon hjälp alls ytterligare ett år!? Att det året som varit inte räknas??

Kingston: så otroligt sorgligt. Det är konstigt vilka vändningar allt kan ta. Så nu står inför ett nytt val, IVF eller inte alls... Jag har väldigt begränsad kunskap inom det här området så jag måste fråga vad endometrios är?

Ni ska INTE vänta ett år Åttiosjua! Det brukar vara nån sorts "grundregel" men den gäller inte om man vet att något är fel. Har man inte ägglossning eller mens, och inte har haft det på ett år, så ska man ha rätt till utredning direkt! NI ska INTE tvingas vänta ett år till!!!

Åttiosju: vet tyvärr inte om erat år "räknas" eller om ni måste kämpa på ett helt år till (galet isf).
Vi måste bekosta IVF själva så jag har inte brytt mig om att läsa på alla regler

De ska ringa mig på torsdag nästa vecka ( bara det känns nervöst). Men då ska jag banne mig strida för att vi ska få tillgodoräkna oss det året som gått!! Tack för goda och kloka råd! Så hur gör man nu för att inte bli galen av alla tankar och väntan? Funderar också på om man bli mer "stressad" av att sitta äör och kolla vad alla andra skriver i sina forum eller om det är ett bra stöd!?

Tyvärr försvinner halva texten hela tiden...

Endometrios är något jag knappt själv vet vad det är. Men har fått förklarat att det är bitar av livmodersslemhinnan som ger sig ut i kroppen istället för att följa med mensen ut. Där blir den sedan inflammerad och bildar ärr och andra problem.

Får se om jag samlar mod (och pengar) att ge mig in i IVF världen så att man kan få chansen till en liten goding igen.

Hur man blir av med tankarna på bebisar begriper jag inte. Man får nog operera om sig till man skulle jag tro....

Är du född 87 TS? Det är jag iaf ;) och jag önskar er lycka till på eran resa

På nätet står det också att ett år gäller, men inte om man har något känt problem som gör att man har svårt att bli gravid. Som t ex i ert fall, utebliven ägglossning. Jag fick remiss direkt och fick påbörja utredning. Varför vänta i onödan liksom!?

För mig har det varit viktigt att hela tiden vara i en behandling eller fått datum när nästa omgång startar. Annars skulle jag ha blivit galen! Efter varje misslyckat försök har jag kontaktat sjukvården för att kunna starta igen. Det har varit mitt sätt. Och jag skulle faktiskt aldrig klarat mig utan Familjeliv och de toppenforum som finns här. Jag har fått vänner för livet, flera har jag träffat IRL. Vi har stöttat, hjälpt och tröstat... och så småningom grattat och glatts åt de som lyckats bli gravida. Jag har inte gått ut med att vi haft problem att bli gravida, och då har det känts otroligt skönt att ha anonyma vänner här på nätet. Känn efter vad som känns rätt för dig!! 

Kingston: ja, jag är 87:a:) och någonstans har jag intalat mig att jag är ung och har gått om tid. Men jag märket att det här kan verkligen ta sin tid. Förutom pengarna, vad gör att du ställer dig så tveksam till IVF (undrar bara av nyfikenhet) .. Mamma till viljestark dotter: jo det är nog som du säger att jag får dela upp allt i små delar. Nästa steg är telefonsamtalet på torsdag :) förstår att det finns mycket kunskap och erfarenhet här också!

IVF är världens berg-och-dalbana. Kostar massor, både pengar och känslor. Men förstås värt allt när man lyckas. Jag var också 26 när vi startade, 34 när tvillingarna var födda....

Ja det är precis som "mamma till viljestark dotter" skriver.
Jag är inte helt säker på att jag kommer mäkta med den berg och dalbanan som IVF är. Först och främst rent känslomässigt.
Dessutom finns inga garantier för att det lyckas och när sätter man gränsen för hur många försök man skall ge sig i kast med?
Jag vill inte stå där efteråt helt ruinerad på både pengar, känslor och tårar. Vill inte göra detta till min "livssorg". Spec. inte när jag faktiskt redan har världens underbaraste unge här hemma.
Då är det kanske bättre att acceptera att livet inte alltid blir som du tänkt dig...

Sedan har jag alltid haft önskan om att vara relativt ung mamma så att man får vara med så länge som möjligt i mina barns liv.
Så jag är väl inte jätte sugen på att vänta alltför länge på en bebis till och vad jag förstår är IVF en lång och segdragen historia...

Absolut förstår hur du tänker. Jag är själv adopterad och min mamma gick igenom en del IVF försök innan de fick acceptera att det inte skulle gå . Hon blev otroligt ledsen för min skull när hon hörde att även jag har svårt att bli gravid. Vad bekostar staten när det kommer till IVF? Jag menar verkligen inte att förminska din känsla, men du har fått ett barn vilket är helt fantastiskt i sig!! Mamma till viljestark dotter är ett fint exempel på att de lönar sig att hålla hoppet uppe!

Hur mycket staten bekostar beror tyvärr på vilket landsting du tillhör. Vissa betalar bara ETT försök, andra upp till tre. Men har man ett barn sen tidigare och har samma karl/kvinna, så får man betala syskonförsöken själv. Vi hade turen att bli spontant gravida med äldsta och då fick vi betala alla IVF-försöken själva. Vi köpte ett 3-pack, där det även ingick ett FET, och betalade 55 000 kr. Men till detta tillkom kostnader för mediciner (upp till högkostnadsskyddet), ultraljud och alla resor. Har inte vågat räkna ut hur mycket det kostat men 70 000 är då inte en underskattning.

Det är lite konstigt att det kan skilja mellan landstinget. Borde vara en statligasubvention som Är lika för alla. Men det är klart att det blir dyrt. Men det ligger ändå under kostnaderna för adoption då. Sen är det inte alla sjukhus som erbjuder IVF om jag förstått det hela rätt?