Förnedrad och fråntagen rätten att vara Pappa

Lite info.
Jag och mamman träffades på ett behandlingshem vi bestämde oss för oss skaffa barn. Jag visste av erfarenhet att kvinnor som skaffar barn i slutet av sin behandling brukar fixa det då dom får något meningsfullt att fokusera på efter tiden på behandlingshemmet, det var ju såklart inte den enda anledningen men jag hade det åtanke iallafall. Och ni behöver inte förklara för mig att det kanske var helt fel läge att göra detta. Gjort är gjort och jag har vänt och vridit på allt.
Hur som helst jag märkte ganska snabbt att det är något fel på den här kvinnan och hon hamnade på psyket under graviditeten där dom skrev ut tunga mediciner (benzodiazepiner) bland annat. Då hon har missbrukat det tidigare så såg jag det som ett regelrätt återfall så jag gjorde slut och tog faktiskt ett kortare återfall själv då hela situation var jättejobbig för mig. Mamman till mitt ofödda barn ligger på psyket och äter tunga mediciner och det gick inte ens att fråga henne hur hon mådde utan att jag blev utskälld. Vi hördes inte på 5-6 månader men sen tog jag kontakt igen bad om ursäkt och förklarade att jag ville försöka igen med barnet i åtanke. Hon hade då blivit utskriven från psyket till ett föräldrastödsboende och det var ca: 2 månader kvar till förlossning. Hon ville att jag skulle hjälpa henne med att byta hennes etta på söder mot något större och jag hjälpte henne med det. Självklart hade jag synpunkter på vilka objekt som hon skulle titta på eftersom jag hade oss som familj i åtanke.
Då hon har ADHD så har hon väldigt svårt att få någonting gjort överhuvudtaget och det var i princip jag som fick hålla i allting. När jag senare fick jobb kände jag att jag inte hade tid med det där och la över ansvaret på henne med vetskapen om att det aldrig skulle bli någonting av med det där. Flera personer tidigare har också försökt hjälpa henne med samma sak utan resultat. Jag jobbade och vi träffades regelbundet och gick och pratade med en terapeut där jag förklarade att jag vill mer än att vara kompisar, hon ville däremot inte det och det slutade med att jag bad henne dra för jag mådde så dåligt över hennes agerande och personlighet i största allmänhet. Jag bad henne höra av sig när jag blivit pappa.
'2 månader senare ringde hennes mamma och sa att jag blivit pappa, jag blev naturligtvis jätteglad och ville komma upp dagen efter och hälsa på. Men hennes mamma sa att hon skulle höra av sig... Dagarna gick och efter 3 dagar tänkte jag nää nu vill jag träffa min dotter så jag åkte upp till BB och letade upp hennes avdelning. Personalen skulle gå in och prata med mamman och 3-4 minuter senare kom dom ut och förklarade att hon inte vill ta emot besök. Jag blev bedrövad såklart och frågade om dom inte kunde ta ut min dotter så jag iallafall fick se henne, men dom ville inte skilja mamman från dottern och jag ombads att gå. Jag mådde fruktansvärt dåligt och det gick upp för mig att det här kommer att bli en kamp. Jag var naturligtvis jättearg på mamman och kontaktade soc för att försöka få till ett besök. Soc ordnade så jag fick besöka henne en kväll och jag var såklart jättenervös men samtidigt arg på mamman.. Jag bestämde mig för att enbart fokusera på min dotter och jag fik hålla henne och hon somnade på mitt bröst en underbar känsla och jag började gråta. Mamman och jag växlade några ord om förlossningen allmänt kallprat alltså. När jag gick därifrån var jag alldeles varm inombords och tänkte att det hade löst sig,, Jag ville ju inte bli ihop med mamman igen såklart men jag ville ju självklart träffa min dotter ett par gånger i veckan så jag försökte sms:a mamman ett par dagar senare om jag kunde komma dit igen.. inget svar så jag kontaktade soc igen. Då säger soc kärringen "Nej hon vill inte ha någon kontakt med dig, dessutom tyckte hon att du var påverkad" och jag blev vansinnig såklart och förklarade för kärringen att jag lämnar urinprov 1 gång i veckan dessutom så jobbar jag heltid så jag är definitivt inte påverkad av något. Det slutar med att jag tvingas kontakta en advokat som skickar ett brev till mamman med krav på umgänge 3-4 gånger i veckan m.m. Mamman via soc skriver ett brev tillbaka och medger 1 timme i veckan vilket jag såg som oacceptabelt men jag gick med på den timmen såklart för jag ville ju träffa min dotter oavsett. Det som händer härnäst är så sjukt eftersom man tror att personal som jobbar med sånt här borde vara proffsigare. Jag kommer dit och hinner inte ens ta av mig jackan förens dom kommer med utsträcka armar och säger "Här är din dotter" jag får henne i min famn och hon börjar gallskrika jag går runt med henne ett tag och efter 5 minuter kommer mamman ut helt i upplösningstillstånd och jag lämnar över henne till henne hon springer därefter runt i lokalen och gråter hejdlöst och tycker jag är en jävla idiot som har dragit igång allt det här och sen packar hon ihop och drar, personalen kommer in och förklarar att hon inte tänker komma tillbaka. Ok tänker jag samma tid nästa veckla då?
Jag går dit nästa vecka och mamman ska sitta i ett annat rum är det sagt nu. Personalen kommer ut med min dotter och hon börjar gråta så fort hon får syn på mig, jag försöker få personalen att ge henne till mig så jag kan trösta henne men jag märker att dom inte vill det. Dom avbryter och går in med henne till mamma igen som får trösta henne sen försöker vi igen med samma resultat. Det avbryts efter 15-20 minuter även fast det är sagt 1 timme. Jag tänker ok nästa vecka. Går dit nästa vecka samma sak hon gråter mamma får trösta det avbryts efter 20 minuter. Så här håller det på i 3 månader tills en dag dom säger till mig att umgänget inte kan ske hos dom längre utan det är en annan stadsdelsförvaltning som ska sköta det. Jag listar ut ganska snabbt att mamman ska flytta därifrån men dom är väldigt hemlighetsfulla och har sekretess såklart, jag tänker att jag givetvis borde få veta vart min dotter ska flytta men jag orkar inte strida i det här läget, troligen är dom vana vid kvinnor som har haft våldsamma män och jag känner att dom behandlar mig på samma sätt. Mamman hade nu skaffat sig ett ombud och ordnade så att den muntliga förhandling sköts upp med ca: 3 månader för hon hade ingen lucka i sin kalender konstigt va? Men att svara på mail och ta emot besök av mamman det hade hon tid med. Vi fick ett svar på våra yrkanden där det stod mamman version av det som hade hänt. Jag hade bland annat varit mycket stökig uppe på BB så att personalen hade fått kalla på vakten för att köra ut mig, vidare så hade jag försökt att kontrollera henne med de val hon skulle göra vid byte av hennes lägenhet och det tyckte hon var mycket obehagligt. Jag hade ingen förståelse och hade varit alldeles för närgången när jag träffat min dotter så det var därför hon grät när hon såg mig.
Vidare så var jag alkoholist och missbrukare dessutom har jag borderline det hade jag sagt till henne tidigt i våran relation och jag var antingen väldigt på eller väldigt av i relationer. Den muntliga förberedelsen kom och efter 10 minuter så kom det fram att mamman nu bett socialtjänsten om hjälp med det här och en insats var beviljad men dom kunde inte säga något om omfattningen eller innehållet, efter lite tjafs och det var mest jag som argumenterade för att det enda jag vill är att få tid med min dotter, men när domaren sa "Ja men hon kanske blir rädd" och mamman och hennes ombud instämde kraftigt så hade jag inga fler motargument och min advokat rådde mig till att säga ja till insatsen så sa jag ok vi kör på det det kan ju omöjligt bli värre" Det här var i Maj och jag blev kallad till ett möte uppe på soc för handläggaren hade hittat ett riktigt proffs. Vi träffades och dom tittade på varandra och sa ok vi tänkte köra 20 minuter per gång 3 gånger i veckan.. Jag som var inställd på att äntligen få lite kvalitetstid med min dotter gick i taket naturligtvis och frågade om dom skämtade men det gjorde dom inte. Jag sa att jaha vi får väl köra på det då återigen i åtanke att jag iallafall får se min dotter. I Juli skulle första umgänget äga rum och proffset kom nu med min dotter i vagnen, hon tittade på mig och var på väg att börja gråta igen men vi började gå och hon verkade lugn.. vi gick ett slag och stannade där jag försökte ta upp henne,, men det var omöjligt. Proffset bad mig backa lite och låta min dotter komma själv och jag blev lite förnärmad men förljde ändå rådet.. Veckorna gick och en dag tog jag upp henne och hon bara satt i min famn utan att gråta det var en underbar känsla, äntligen kunde jag ha min dotter nära utan att känna paniken. Till slut valde vi att gå hem till mig och där landade vi jag kunde sitta och hålla min dotter samt mata henne, men första blöjbytena var inte så roliga kan jag säga  . Tiden gick och vi utökade till 1 timme 3 gånger i veckan och min dotter sken upp när jag gick för att möta henne.. 2 månader har gått och 1 timme känns alldeles för lite men Proffset är fullbokad såklart och kan tyvärr inte mer jag känner att jag och min dotter har en såpass stabil relation att jag mycket väl skulle kunna ha henne hela dagar men mamman bromsar fortfarande och tror fortfarande att jag är alkoholist, Den muntliga förhandlingen skulle äga rum nästa vecka där vi yrkat på en upptrappning som mynnar ut i varannan helg och Onsdagar i Januari. Det tycker Proffset och Handläggaren är alldeles för tidigt och mamman är ju självklart bedrövad över det utan nu ska vi ta det sakta och metodiskt och mitt i allt går jag miste om en jättefin tid med min dotter, Att tredje part är iblandad är också jättejobbigt hon är försenad ibland ska vara ledig osv osv. och då blir det inget umgänge alls. Jag har tvingats ta ledigt från jobbet 3 halvdagar i veckan utan ersättning.
Summa summarum är att jag känner mig jättefrustrerad över att umgänget inte utökas i takt med våran relation och om man räknar på det så får jag ta del av ca 2,7% av hennes liv och hennes mamma 97,5% skev fördelning känner jag.
Tycker ni jag ska driva det i rätten och försöka få obevakat umgänge?
Jag vill ha bort soc, det är en karusell där jag tvingas ha kontakt med människor som hela tiden är på mammans sida känner. Jag har inte gjort något fel och är en lämplig pappa ändå får jag hela tiden argumentera för mer tid.
Jag är rädd att våran relation formas av att tredje part är närvarande då jag inte riktigt kan vara mig själv om ni förstår.
Vad är er spontana reaktion på de jag skrivit här?