Bråkig treåring!

Jag känner inte alls igen det där beteendet hos vår 3-åring. Han gör ingenting av det där. Så det handlar nog mer om personlighet.

Men om han gjorde så, så skulle jag inte skälla i alla fall. Jag skulle bara lyfta undan, hindra och avleda.

Försök att inte ha för mycket förbud och inte säga nej hela tiden. Välj era strider, som man brukar säga.

När min dotter inte får som hon vill kan hon hötta med handen, har lyckats slå av mig glasögonen en gång. Blir jag arg på henne och höjer rösten skriker hon oftast tillbaks.

Det jag funderar på i ditt fall ts är hur verbal sonen är? Oftast slåss ju barn för att de inte har språk nog att uttrycka vad de vill. Är du närvarande och ser vad han blir arg för kan ju du hjälpa honom genom att sätta ord på hans frustration. Ibland ser man ju att de vill ha en leksak och är på väg att ta den och då går det ju visa på alternativ som att vänta på sin tur, byta saker o s v.

Även om det är jättejobbigt och inte alls ok att slåss så får man ju samtidigt säga att det är vanligt, titta bara på en genomsnittlig förskola. Precis som du tänker och befarar så är det viktigt för barnet att få hjälp med det sociala, annars blir man lätt utanför. Se det som att det är en otroligt svår och omvälvande fas han går igenom, det allra viktigaste för honom nu är att de runtomkring inte börjar krisa också! Så försök att bibehålla humör och lugn själv. Jag tänker precis som Natulicien att det är viktigt att vara tillåtande där det är möjligt, låt honom känna sig duktig och att han kan, be honom om hjälp med mycket, låt honom äta på sitt sätt, klä sig på sitt sätt och andra sådana oväsentligheter. MEN våga ta "striden" när det verkligen behövs, plocka honom åt sidan när det blir buffligt och styrande i leken och prata med honom om hur han kan göra istället och om hur det kan kännas för andra. Det här handlar så klart till del om personlighet och utvecklingsfas men det handlar också om samspel. Som jag ser det så är det vanligt att föräldrar som har mycket principer och rädslor ( akta dig, inte skära, inte klippa, ta på mössan o.s.v) hamnar i mkt konflikter, och sen när barnen blir alltför argsinta så kapitulerar man helt istället. Så återigen, diskvalificera honom inte i vardagen, men var stenhårt superkonsekvent med viktiga saker, utan att vara arg själv. Hjälp honom, han kan inte bättre som det är nu. Fråga också på förskolan om hur de tänker kring att hjälpa honom i leken, finns det barn han gå sämre och bättre ihop med? Ken de hjälpa honom att komma in i leken?

Det är nog ett rätt vanligt beteende i treårsåldern. De är fortfarande små och klarar inte av saker, men börjar ändå blir lite större och vill klara av mycket.

Vi har en mycket viljestark liten flicka (nu 5 år) som var jättejobbig när hon var i den åldern. Jag är själv ganska lugn och sansad till naturen (medan min man är lite mer hetlevrad), så för mig har det det inte varit helt lätt att få en dotter med temperament och humör. Det var mycket skrik och sätta sig på tvären, och man får välja sina strider som det så populärt heter. Visst tappar man tålamodet och skäller ibland, men det är ju för att man blir frustrerad och inte vet hur man ska lösa situationen, men att skälla hjälper ju aldrig om man vill att saker ska fungera i längden.

Låt er son få bestämma när det är rimligt och när det inte spelar någon roll, men var tydligt med att ta kommandot när det handlar om saker som han inte ska styra få över.

Har din treåring några syskon? Vår dotter (som också har en storebror) fick en lillebror precis innan hon fyllde tre, och det var nog inte helt lätt alla gånger. Var dock säker på att det inte alltid kommer att vara såhär. Vår tjej är betydligt lugnare och mer harmonisk idag. Det är lättare att resonera med henne, och hon är en stolt liten skolflicka (där vi bor börjar barnen skolan vid 4 år).

Jag förstår er frustration. Bakom allt det buffliga finns är jag säker ett helt fantastiskt roligt, kreativt och envist barn.

Se hans bufflighet som ett rop på hjälp. Han vill säkert kunna leka med andra utan att det ska misslyckas hela tiden.

När det kommer till barn som använder våld mot andra barn så är det EN sak som fungerar framför alla andra: Punktmarkering.

Empati är ett inlärt beteende och sitter inte i personligheten. Det är den goda nyheten.
Men ni måste vara aktiva föräldrar som med ett mkt litet barn. Ni måste hela tiden sätta hans beteende i ett sammanhang. "Oj, nu vill Lisa leka med Tigern som du slängde iväg för 10 min sedan. Men du kan ju fortsätta leka med dockhuset. Man måste dela med sig och turas om" etc.

Det är aldrig ok att använda våld.
Bekräfta hans känslor och är han ledsen, låt honom bearbeta färdigt utan att avleda alla gånger. Känslor är inte farliga utan man måste få möta och tugga på dem utan att ngn utanför moraliserar eller stressar på.
"Jag ser att du är arg. Det är helt ok. Jag blir också arg ibland."

Var en förebild. Var alltid lugn. Barn gör som vuxna gör, inte som de säger.

Lycka till.

Tack för alla svar, försöker ofta avleda och avstyra och markera att det inte är ok. försöker prata och förbereda om vi får besök av andra barn att man behöver dela med sig, låta alla va med och att det är bättre att säga till om det är något istället för att knuffas.

Tappar ju tyvärr humöret och skäller med jämna mellanrum och det känns inte alltid så kul tyvärr men försöker annars hålla mig lugn och sansad. försöker däremot va noga med att prata om att jag blev arg och säga förlåt för att mamma skrek/skällde för att ändå visa att även mamma kan bete sig fel och då förtjänar han en ursäkt.

Han har inga syskon men får i mars nästa år. Väldigt verbal kille som varit tidig i språket och på många sätt i utvecklingen så ibland undrar jag om det är det som   slår tillbaka? Han har varit tidig både motoriskt och språkligt och kanske därför hamnat efter i det sociala samspelet?     

Mellan utbrott och buffighet är han ju en underbar kille som älskar att hjälpa till hemma, är glad och kramig och pratar nästan sönder öronen på sina föräldrar! :) 

Läs denna! Här är lösningen att samarbeta och förebygga när ens barn bli arg. mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=655B01BDF550E69DF10A4EA58F38740C.sonny4&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8037366%26amp%3bnew%3dtrue

Länken verkar inte funka så klistrar in det relevanta: "Den strategi som däremot utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans är Plan B. Barnet och den vuxna samarbetar då för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg: 1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. ?Du ser inte glad ut ? hur är det?? Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse: ?Jag är arg för att jag inte får äta köttgryta som du lovat.? 2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken. ?Men jag hann inte handla de ingredienser som behövs för att kunna göra köttgrytan.? 3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål: ?Om du äter lite fiskgratäng i dag, så lovar jag att laga köttgryta i morgon.? ? Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene."