Vi Som Inte Är Värda Att Älskas

Hej. Jag har en sambo med flertalet psykiska diagnoser, bla bipolär. Livet är ibland inget mindre än en helvete när ett maniskt skov är i full gång, med all förstörelse det resulterar i. För att inte tala om dom depressiva perioderna. Folk brukar även till mig säga -lämna för fan! - skit i henne osv. Men man är inte en sämre person pga en diagnos, det gäller bara hitta sätt att leva med det, precis som det vore ett fysiskt handikapp. Älskar min tjej, älskar henne nog ännu mer pga hennes problem....hur konstigt det nog kan låta.

Självklart är det lätt att säga "lämna" eller "spring för livet" då man inte själv är känslomässigt involverad. Då ser man ju bara allt det jobbiga men inte det underbara med just den personen.
Många säger även att de avskyr feta människor, män med hår på ryggen, kvinnor med hår på fittan eller i armhålan, utvecklingsstörda, gamla/rynkiga människor osv.

Mitt råd (då även jag har svårt att se hur en diskussion skulle kunna se ut) är att göra som TS, jobba med sin självbild, man kan inte ändra på någon annan än sig själv, och bestämma sitt eget värde istället för att låta någon annan tala om för en att man duger/inte duger.
De som dömer ut en utan att ta sig tiden att lära känna en är ju ändå bara rövhål som man inte bör ha i sitt umgänge.
Kram!    

Det är inte alltid enkelt att leva i en relation med en psykiskt sjuk person. Jag levde i 3 år med en man med personlighetsstörning, han skadade mig på så många plan... men jag stannade, för länge, jag ville vara förstående och hjälpa honom i hans sjukdom.

Sen insåg jag. Jag ville ha en relation där båda hjälper varandra. En relation som baserades på kärlek och respekt, inte en relation där plikt och medkänsla tagit över kärleken.  Jag kunde aldrig rasa själv, jag var tvungen att alltid vara den starka och ta hänsyn. Jag skulle stå ut med all drama och hänga med i alla svängningar  (för det var minsann inte hans fel, han var ju sjuk)

Han var visst "värd att älska" men skulle jag leva i en relation där jag mådde dåligt för hans skull? Jag hade aldrig vågat skaffa barn med en person som svängde så mycket och jag hade aldrig kunnat ta ett lån till min drömgård med honom eftersom att han aldrig kunde behålla ett jobb. Hur mycket ska man ge upp sitt liv och sina drömmar för att inte verka kall enligt dig? Hur mycket ska man stå ut med skrik och drama? Hur mycket av sina drömmar ska man offra?

Man kan inte ta för givet att någon ska orka med allt drama, skrik och att aldrig få vara svag själv, bara för att partnern har en ursäkt i sin diagnos. 
    

I många trådar där folk skrivet "spring" så beskrivs en instabil person och en ohälsosam relation. Diagnosen används då som en ursäkt. Jag tycker att alla som lever i en ohälsosam relation ska sticka, oavsett om partnern har en diagnos eller inte.  Sen finns det dom som har en diagnos som dom kan hantera, dom som klarar av en normal och hälsosam relation. Men det är ju upp till partnern att avgöra hur lycklig man är :)

Alla förtjänar kärlek. Alla förtjänar en relation där man får stöttning och stabilitet, oavsett vilken sida man står på :)