Mitt barn växer upp utan sin far, de har inte träffats på flera år och trots många försök från mitt håll har de inte haft kontakt på flera år. Barnet pratar inte om sin far och minns honom inte. Men trots allt måste det ju sätta djupa spår inför framtiden?
Varför måste det sätta djupa spår? Jag växte upp utan pappa. Jag visste vad han hette och var han bodde, inte mer än så. Idag är jag vuxen och har en egen familj och tro det eller ej, men jag och min pappa har tagit upp kontakten med varandra och har en jättebra relation. Jag är inte på något sätt bitter över att han inte ville ha kontakt med mig när jag var barn, alla är inte gjorda för att vara föräldrar. Han är en fantastisk morfar till mina barn och vi träffas ganska ofta trots långt avstånd.
Det är nog olika för olika barn. Även barn med både mamma och pappa hemma kan ju må dåligt. Man tar inte skada per automatik för att en förälder är icke närvarande.
Alla omständigheter formar barnet, därmed inte sagt att barnet blir skadat. Hur skadat blir barn att växa upp med två föräldrar som bråkar, inte pratar, inte älskar varandra, är arbetslösa, jobbar för mycket. En förälder som är deprimerad, dör, byter kön?? Etc etc? Jag växte upp utan en förälder, jag upplever inte att jag blivit "skadad" men visst har det bidragit till den jag är idag som allt annat. Det som däremot skadat mig är däremot hur omgivningen har förhållit sig till saken, att jag fått höra skitsnack om min far i ena sekunden för att i nästa fått höra hur lika vi var. Såna saker är skadligt. Mitt eget barn växer upp utan far och mina egna erfarenheter gör att jag är såååå noga med att aldrig tala illa om honom inför mitt barn. Jag lägger tonvikt på det positiva.
Jag gick igenom en period när jag var typ 8-10 år (inte exakt säker på åldern) när jag mådde lite dåligt över att inte komma ihåg hur han såg ut. Eftersom min mamma dessutom är enda barnet hade jag en väldigt liten släkt och det var ju tråkigt ibland.
När jag var i 15årsåldern försökte min mamma få kontakt med honom och då framkom det att han inte trodde att han var min pappa. I samband med att jag tog studenten tog jag kontakt och vi sågs en gång men sen dess har vi inte setts.
Räknar man bort korta perioder har jag egentligen inte mått dåligt av att växa upp utan en pappa även om jag självklart hade föredragit att växa upp i en lycklig kärnfamilj med syskon och kusiner etc. Även om jag haft kontakt med min pappa så skulle det inte inträffat ändå eftersom även han var enda barnet och de hade svårt att få barn. Vad jag saknade var alltså en idealbild snarare än verkligheten
Min treårings pappa är missbrukare och väldigt frånvarande, jag pratar dock alltid gott om honom även fast jag avskyr honom som valde missbruket framför sitt barn. Ibland är han jätteledsen (speciellt när han ser sina kompisar och deras pappor tillsammans) och det svider verkligen i själen på mig då. Jag har bett pappan att bara kontakta oss när han är ren och skötsam och då får de träffa varandra under uppsyn, det brukar bli tre-fyra timmar några gånger om året, ibland mer. Jag tror det är bra att prata om pappa då och då så han vet att pappa finns ändå även fast han inte bor med oss. Och att man inte "tycker synd" om barnet utan visar att nu är det såhär och det är okej. Jag växte upp med gifta föräldrar som bråkade och skrek och jag tror det är ännu värre.
Jag växte upp utan pappa från 1,5 års ålder. För mig har det känts ganska naturligt att ha en mamma som varit både och. Hon har aldrig talat illa om pappa utan förklarat att pappa var sjuk (alkoholist) och att ingenting var mitt fel. Jag har nog aldrig känt att det var mitt fel att de separerade, utan att det var alkoholens fel.
Jag har däremot en väldigt grundläggande rädsla för att bli övergiven och har svårt för nära relationer. Jag förstod inte förrän jag själv fick barn att jag ju var "stor" när mamma flyttade ifrån pappa. När mitt barn var 1,5 tänkte jag ofta att Herregud vilket trauma om pappa bara försvann nu.
När jag växte upp tyckte jag inte att det var konstigt att vara utan pappa, det jobbiga var mest att bli struntad i på födelsedagen och vid jul. Och att ibland bli firad. Lite beroende på hur pappas dagsform var, skulle jag tro. Att andra barn hade pappor var för mig oväsentligt, mitt läge var normalt för mig. Jag hade en mamma och en syster, det var normalt för mig.
Jag tycker INTE att du ska oroa dig över ditt barn!! Att du ens oroar dig och tänker tanken att ditt barn skulle kunna fara illa visar att du är en väldigt bra mamma. Det som skadat mig har varit att min pappa har varit opålitlig och rädd, inte vågat ta sin roll som pappa på allvar. Spriten tog honom 2001, 54 år gammal. Då var allt försent. Men min mamma har alltid sagt att pappa var sjuk och att inget var mitt fel. I perioder sa även pappa fina saker som jag nu i efterhand lever på. Han gjorde sitt bästa. Att totalt avsakna en pappa är nog bättre än att ha en som dyker upp när det passar, lovar saker som han inte kan hålla och sånt. Min mamma sa alltid att ovissheten är värst, att det kanske rentav var värre än att ha en död pappa. På sätt och vis kan jag hålla med, det är ett annat lugn nu när pappa är död.
Kram till dig!
Min pappa jobbade som yrkesmilitär och var borta i princip hela dagis åldern. Var en period när jag mådde dåligt och tappade nästan allt mitt hår. Då jag var orolig. Jag visste ju att han var dör det var krig och farligt. När han kom hem igen har han alltid dykt upp lite sporadiskt. Vi har umgåtts några månader för att sen inte prata på år. Så har det vart hela tiden.
Nu när jag är vuxen är det jag som håller kontakten. Han har inte visat något intresse alls egentligen mer än att han blir arg när jag är hemma om jag inte tar mig tid att åka dit. För att vara helt ärlig så hade jag nog mått bättre under min barndom utan honom. Han hade inget intresse för mig. När han inte var iväg så kom han och hämtade mig på fredags kvällen skjutsade till farmor och så gick han ut på krogen. Sen kom han igen på söndagen och körde hem mig. Det gjorde ont! Jag fick dock en riktig kanon bonus pappa! Vi har inte alltid kommit överens. Men nu är jag glad att jag haft honom. Tog ut mycket av mina aggressioner på honom.
Men för att besvara din fråga. Ibland tror jag att det kan vara bättre att inte ha sin pappa där än att som jag ha honom flygandes in och ut som en jojo. Alltid känna sig bortprioriterad och övergiven.
Klart man kan få sånna känslor även om pappan aldrig är där. Men det finns för och nackdelar med båda. Man kan faktiskt ha en annan fadersfigur som inte är biopappa. En morfar, morbror, vän till familjen etc. Det kommer nog bli bra ska du se :)