Ess skrev 2013-11-07 16:39:48 följande:
Jag ser det inte som en 10 års kris, utan snarare som rätt fantastisk att du stått ut så länge när ni är så olika.
Jo, det är nog sant...När jag ser tillbaka så har det egentligen varit kris VARJE gång vi haft "familjetid", den "barnfria" tiden emellan fungerar allt hur bra som helst och det finns överhuvud taget inget tjafs om någonting.
MEN när vi är alla 5 så kryper det i hela kroppen på mig av hans ointresse för sin egen son, hans totalt obefintliga engagemang eller delaktighet i sin sons läxor/skolarbete eller väl och ve. Att han trots att man påmint 1 miljon gånger inte ser till att grabben har kläder och strumpor när man säger att det behövs nytt, men plötsligt vill ungen ha en pyjamas (?) Vips så drar dom och köper nån jävla morgonrock eller pyjamas fast han saknar gympakläder t.ex???
Att han inte kan se till att hygienen sköts, att han aldrig säger till om någonting överhuvud taget så grabben tror att det är helt ok att skiva 25 skivor av osten och sitta med istället för att ta en macka. Att gräva med händerna i flingpaketet eller sitta och slabba i soffan med filmjölk fast ingen annan gör det?!
Att inte sitta och gapskratta och slamra framför tv-n när vi andra lagt oss bara för att han och pappa är nattmänniskor. Att inte hinka i sig en 2-liters cocacola och äta och dricka en massa skräp VARJE dag.
ALLA dessa saker har mina ungar också gjort men jag har sagt till och även tjatat och gnatat och till slut så fastnar det vanligt normalt hyfs om hur man uppför sig blir naturligt till slut. Med det inte sagt att mina ungar aldrig gör fel, tvärtom! Vi har våra duster med gap och skrik och svordomar - precis som de flesta tonårsfamiljer med flödande testosteron.....
Men dom är i alla fall inga grottmänniskor som inte hälsar när folk kommer eller sitter vid bordet och fikar med de övriga istället för att bara ta det man vill ha och gå och sätta sig någon annan stans...
Jag har försökt att vara den som styr upp med alla inblandade och att det ska vara lika för alla men det HJÄLPER JU INTE? När sambon hela tiden bara skiter i precis ALLTING så fort jag vänder ryggen till.
Som ett exempel hade vi fram till förra året begränsad datatid där vi helt enkelt hade tidsstyrt internet så att ungarna inte bara satt och spelade non-stop från 09:00- 23:00 (Helger och lov exempelvis) Det var nämligen precis så det var vilket min sambo naturligtvis inte alls såg något orimligt i....
Jag ville inte att mina ungar skulle göra det (och inte hans heller faktiskt) därför införde vi (jag) begränsad tid. Plötsligt upptäcker jag att det här gäller tydligen BARA när mina ungar var hemma, det omfattade tydligen inte hans son? Så fort jag inte var hemma så tog han bort spärren så att hans son fick spela fritt och obegränsat hela dygnets vakna tid...Det här upptäckte jag eftersom grabben naturligtvis blev lika "förvånad" varje gång det inte fanns internet under spelfri tid eftersom det ju fanns det ändå lite "titt som tätt"
Nej, suck jag vet inte vad jag vill eller hur jag ska komma runt det här. Just nu känns det bara som att jag mer och mer lever mitt och mina barns liv, vi har fullt upp med skola och jobb och aktiviteter medans det känns som att sambon och hans son sitter där dom sitter framför sina datorer...