Jag vill inte göra IVF!

Finns väl ingen som vill göra ivf. Man gör det för att man måste.

Jag vill inte heller göra ivf. Jag vill att mina barn ska komma genom kärlek mellan mig och min man. Men ibland har man inget val! Vill man ha barn så mycket att man går sönder lite mer varje dag utan dem så har man inget val! Ivf är pest, skitjobbigt, hemskt man mår apa plus att jag mår slit när jag väntar barn. Men trots allt det har jag gjort tre hela ivfbehandlingar plus fem frysförsök. De har resulterat i tre graviditeter - en tvååring son, ett missfall och en pågående graviditet! Det ÄR värt det i slutänden!!!

Jag ville inte heller göra ivf. Men eftersom det skulle vara omöjligt för oss att få barn på naturlig så var det ivf eller inga barn alls. Inte biologiska iaf.

Vi ställdes i kö till ivf bara sådär, gick chockade från utredningen med en broschyr om hur det går till. Väntetiden var 5 månader och under den tiden hann vi vänja oss vid tanken och det började kännas hoppfullt i stället för ångestladdat.

Nu har vi gjort två utan resultat, ska snart börja med tredje försöket.

Det ni kan göra är att ställa er i kö och när kallelesen kommer och det fortfarande inte känns bra, ja men hoppa av då. Eller boka om tiden.

Vad är det som tar emot?

Stort lycka till inför ert tredje försök! 

Jag ska försöka förklara ärligt och hoppas att jag inte trampar någon på tårna, detta är som sagt mina personliga känslor och hur andra gör lägger jag ingen vikt vid. För mig känns det så ontaurligt att mitt barn ska bli till i ett labb, som att jag tvingar på min kropp något den inte vill ha. Att det finns en anledning till att jag inte kan bli gravid och när en dörr stängs öppnas ett fönster. Jag tror inte att jag på något sätt är olämplig som förälder och min man skulle bli den bästa pappan i världen så det är inte på det sättet jag menar utan snarare att jag skulle kunna tänka mig fosterbarn (jag vet att det finns ett behov av fosterfamiljer där jag bor) eller att adoptera. Visst skulle det vara roligt med "hela paketet" som en graviditet medför, men jag har en längtan efter ett barn, inte just efter en graviditet. Tyvärr känner inte min man likadant i nuläget, han vill verkligen ha biologiska barn och då vi inte har gett upp hoppet helt än (även om det känns omöjligt ibland) om att det kan ske på "naturlig" väg så är det något han inte kan tänka sig nu. Kanske aldrig. Att föreställa sig ett liv utan barn känns tomt, men kanske anpassar man sig?

 Jag antar att det för mig är en moralisk fråga med ivf där jag dragit min personliga gräns. Ändå känner jag mig knäpp i huvudet som ens känner så här.

Du tillhör de där som lika gärna kan vara utan barn och det är därför du inte vill göra IVF. Om du till vilket pris som helst ville ha barn skulle du göra inte bara IVF utan kanske ansöka om adoption göra ÄD,EA eller t.o.m surrogatmamma. Det är ju på sätt och vis bra att du kan leva utan barn. Du slipper gå igenom en massa behandlingar,plåga kropp och själ och kan vara nöjd ändå. För det är ju det man ser mellan raderna att du är. Får du barn kommer du säkert vara nöjd då också så förstå mig rätt nu,jag säger bara att jag tror det kvittar i längden för dig. Förr mig där barn är absolut ENDA meningen med livet gör man vad som helst för att få barn.

Jag vill väll inte heller gå igenom IVF, men nu sitter jag här och ska snart ha äggplock. Roligt är det väll inte men vad har man för val när man inte blir gravid naturligt och verkligen VILL ha barn?

TS: Jag känner faktiskt igen dina tankar. Har nämligen funderat så själv. Hela processen är onaturlig. Men du är oförklarligt barnlös, ni har ändå en rimlig chans att bli gravida på naturlig väg. Jag hade nog också haft svårare att acceptera ivf då.

Det finns många moraliska aspekter både vad gäller ivf och adoption. Man får helt enkelt gå på den linje som känns bäst för en själv. Du kan ju ändra dig i framtiden också. Vi går i funderingar på både donation och adoption, ena dagen känns ena alternativet bra men inte det andra och nästa dag är det tvärtom. Ibland känns båda helt otänkbara. Det är mycket tankar som snurrar runt och som måste bearbetas innan man kan fatta ett beslut hur man ska göra.

Tack för lyckönskningarna

Jag kände som du! Vi blev inte gravida på vanlig väg och jag var väldigt tveksam till att göra IVF.
Ett skäl var såklart att jag inte till varje pris ville ha barn, för mig kändes det inte som att världen skulle gå under om det inte funkade.
Sen hade jag nån känsla (som jag inte helt kunde förstå) att ett IVF-barn inte var "riktigt" och inte lika mycket "värt". Det var inte alls så att jag var emot IVF i sig eller tyckte andras barn som kommit till med IVF var sämre, men för egen del kändes det ändå så! Jag kunde inte helt förklara det ens för mig själv, men så kändes det.

Tillslut blev det i alla fall så att vi gjorde IVF (faktiskt mest för att min man så oerhört gärna ville ha egna barn) och det gick bra! Ju längre behandlingen gick desto mer ok kändes det. Och nu när vi har två IVF-barn tänker jag aldrig på hur de kom till, de känns minst lika "vanliga" och värdefulla som vilket barn som helst!

Så ja, jag förstår och känner igen mig i dina tankar, men tro mig, känslan och tankarna försvinner sen när barnet är ett faktum!

Det är ju så mycket annat "onaturligt" och mot naturen vi gör i dagens samhälle (byter organ, åker till månen, behandlar infektioner som man annars skulle dött av etc etc), så varför inte hjälpa till att skapa ett befruktat ägg?
Dessutom är det ju långt ifrån alla som inte kan bli gravida som är "biologiskt olämpliga" för det (tex kromosomfel), många har ju tex haft oturen att få en infektion som skadat äggledarna. Då är det svårt att se att "naturen" av ett skäl har valt just dem att inte bli föräldrar.

Så tragiskt det låter, är ditt liv inget värt om du inte får barn?

Vi har försökt i snart 2 år och en remiss till IVF har skickats utan vårt godkännande (har genomgått fertilitetsutredning). Jag vägrar göra IVF! Det kommer inte på frågan.