bonusföräldern är jobbigt svartsjuk för absolut ingenting, hur hanterar man det?
Vet inte riktigt vart jag ska börja..Jag lämnade barnets pappa för ungefär ett år sedan, det var en ganska jobbig separation första månaden, då han tyckte att jag bröt upp våran familj och borde ge det en chans till efter miljontals chanser. Det fungerade helt enkelt inte. Och efter att han hade flyttat ut så var vi båda överens om att vi skulle försöka ha en "vänskapsrelation" för barnets skull. Där vi kan kontakta varandra angående barnet osv.
Det funkade jättebra, vi blev bra vänner, jag gick vidare, träffade ny, vilket exet visste om och vi kunde prata om allt möjligt precis som vilka vänner som helst. Det fanns ingenting som helst mer där än det och vi var båda nöjda med situationen. Vi skojade till och med om att "tänk om några år så kanske vi sitter där med våra nya respektive och har grillfest tillsammans"
Han träffade en ny i våras, en helt underbart snäll tjej! Jag gillade henne från första stund, hon verkade vettig och väldigt engagerad i vårat barn, och jag var så otroligt glad och tacksam för att han hade träffat en så snäll människa som accepterade och respekterade vårat barn, för det var det absolut viktigaste för mig!
Efter att hon har träffat mig flera gånger nu, så har hon blivit svartsjuk verkar det som. Exet får inte längre svara på sms om barnet om det inte är "viktigt". Skriver jag tex att barnet har gjort något speciellt på förskolan, eller att barnet har lärt sig något nytt, så svarar han inte. För att han inte får helt enkelt. Tidigare så kunde vi dela den glädjen tillsammans, och glädjas åt vårat barns utveckling tillsammans vilket var väldigt kul.
Nu skulle vårat barn till bvc, på grund av en infektion. Så jag skrev ett sms att barnet ska dit, vilken tid, och skrev att han får följa med om han vill, men att han inte behöver. Men då vi båda vet att barnet är rädd för läkare osv så tänkte jag också att han har ju lika mycket rätt att få vara med som jag har, och därmed bör han också få alternativet att kunna välja om han vill följa med eller ej.
Får till svar att han vill följa med, men bara kan följa med om hans partner följer med. Annars går det inte.
Vilket resulterade i att jag gick ensam med barnet, för jag såg inte meningen med att vi ska släpa med oss våra nya partners för att vårat gemensamma barn har en liten infektion?
Hur tusan hanterar jag det här? Vi hade ju en jätte bra och fungerande vänskapsrelation, som nu har blivit stel och jobbig. Tidigare så kunde vi byta dagar med varandra, och hjälpa till när det krisade med hämtning osv. Men inte nu längre, eftersom att han inte får prata med mig i princip.
Min partner hade inga som helst problem med att vi hade en god relation för barnets skull, utan tyckte tvärtom att det var ett väldigt hälsosamt sätt att hantera våran separation på för vårat barns skull.
Så vad gör man nu? Det känns som att det har gått lite för långt nu, när det påverkar barnet. Dessutom så tycker jag att det är jättetråkigt eftersom att jag var så glad över att vi båda har kunnat gå vidare, och träffat bra människor som bryr sig om vårat barn. Och nu så blir det såhär..