Ang relationen mellan bonusmamma och biomamma

Har inlägget hamnat fel eller är jag ensam om dessa tankar...? :/

Jag gillar min dotters bonusmamma, hon ställer upp och gör mer än vad hon behöver, om inte jag eller pappan kan, tex när dottern hade fått tid till tandläkare så kunde varken jag eller pappan, då fixade hon det och vi slapp byta tid...
Sen har väl JAG känt nån gång att hon "lägger sig i" för mycket, men dottern har aldrig klagat utan hon tycker mycket om sin bonusmamma och då tänker jag att då är det upp till pappan i så fall, för jag har ingen rätt att lägga mig i deras liv så länge det inte påverkar min dotter negativt, och hon är stor nog och kan prata för sig själv.

Hur gammal är dottern?

Jag ställer också gärna upp för bonusen men får ofta höra från henne att det är dom som är föräldrarna och det är min sambo som ska sköta allt (teoretiskt, praktiskt, kommunikation). Jag kan förstå tanken men önskade att hon tänkte mer som du många gånger.

När är det du känner att hon lägger sig i för mycket? Även om dottern aldrig klagat så är det ju en känsla du har...

Hon är 11, hon var 8 år när dom träffades.
Nu är det ju jag och pappan i första hand som ska sköta allt men om vi inte kan och om det är ok för dottern så uppskattar jag att hon ställer upp, hon har varit med på föräldramöten och följt med på tandläkarbesök och varit med henne till doktorn och sånna saker, och om jag ringer dom ang dottern och pappan är upptagen så kan jag lika gärna prata med henne som med pappan.

Det är nog inget specifik med att hon lägger sig i för mycket, det är nog mer att ibland (mest i början) så kunde jag känna att hon engagerar sig för mycket och att jag då kände mig hotad i min mammaroll, lite som att jag blev rädd för att hon tar över och att min dotter ska tycka att hon är bättre än mig, nu vet jag att det inte kommer hända men jag tror att det är omöjligt att helt komma ifrån den känslan,

Dock har jag svårt att förstå både bio och bonusmammor som spyr galla här i forumen, jag tycker som så att om barnet mår bra och är nöjd med situationen så får man som vuxen acceptera och gilla läget, barnen kommer först och så länge min dottern mår bra så spelar det ingen roll vad jag tycker, även om jag hade hatat hennes bonusmamma så är det enbart mitt problem och mitt ansvar att hantera det på ett sätt som inte drabbar min dotter.

Pappan hade även barn sen tidigare när jag träffade honom så jag har ju varit bonusmamma så jag vet ju vad det handlar om,

En stor polett ramlade ner när du skriver att du själv varit bonusmamma. Tror du har mycket därifrån som gör att du ändå accepterar och uppskattar din dotters bonusmamma.

Tycker det är strongt av dig att erkänna dina känslor, du vet vad dom beror på och du vet att det är du som måste ta itu med dom. Tror mycket sitter i 'hotet om att ta mamma-rollen ifrån henne'. Det är nog så min bonus biomamma känner också. Jag vet bara inte hur man ska få bukt med att så är inte fallet. Jag har aldrig varit intresserad av att få ur henne ur bilden eller kalla mig själv mamma, men jag vill vara en vuxen som finns för bonus och bryr mig om henne. Kan jag på något sätt få henne att förstå det eller är det något man måste komma till insikt med själv?

Jag är inte biomamma (eller jo det är jag ju, men jag bor fortfarande med mina barns pappa) men har varit bonusmamma i över tio år. Känner även flera andra bonusföräldrar och även bioföräldrar o har en tanke angående det du tar upp.

Att det skulle vara många biomammor som har problem med bonusmammorna.. De som skriver hör på FL - både biomammor o bonusmammor - om sina problem o ibland med ganska hård attityd - de är ju ändå en väldigt liten del av alla biomammor o bonusmammor som finns därute? För startar man en tråd här är det ju för att man har problem. Man startar ju inte en tråd om att allt är frid o fröjd :)

Så att det skulle vara så många har jag faktiskt lite svårt att tro.. Visst finns det en del "galna biomammor", liksom det finns "galna bonusmammor" - helt naturligt eftersom det finns "galna" människor helt enkelt.

Faktum är ju även att många av trådarna som startas här på FL startas av samma personer. Vilket är ännu ett "bevis" på att min teori är sann ;)

Nä, det hade ibland varit skönt att höra fler positiva åsikter om biosar o bonusar - men jag förstår såklart att det inte skapar ngn diskussion och därmed är det inget intressant ämne.

Sorry TS för att jag kapade din tråd lite men jag reagerar lite på att dessa historier som dyker upp tolkas som "vanliga", när det antagligen är tvärtom :)

Nej, du kapar den inte alls! Alla åsikter och tankar är av värde.

Jag håller med dig i mycket av det du skriver. Visst är det så att man tar upp problem här på FL. Och kanske skrivs många av samma personer, jag vet inte.

Men om du reflekterar över dom du känner som är separerade med barn tillsammans, hur många av dom funkar det bra för? Alltså att alla parter är accepterade och respekterade. Kommer du överens med ditt bonusbarns biomamma? Hur mycket kontakt har ni?

Det funkar bra för de flesta, även om ett "fall" är heeeelt uppåt väggarna.. Mamman beter sig som just som en del biomammor framställs här, o pappan är precis likadan. Barnen hamnar såklart emellan. Vi som står bredvid o faktiskt säger ifrån blir slagpåsar vi oxå, för i ilskan mot exet ser de då bara att vi tar parti för den andre parten när det vi gör faktiskt är att ta parti för barnen.

Men det är bara ett par :) o visst har jag några till som blivit lite knäppa, främst mammor faktiskt, men det är sällan jag hör ngt negativt om bonusmammorna från dem utan det är deras barns pappor som får igång alla cylindrar.. Sedan känner jag ngn bonusmamma som verkligen har problem med biomamman, men på det stora hela är det övervägande "normala" människor :)

Vad gäller mig o bonusens mamma så har vi inte alltid samma åsikter - vi ser ngt annorlunda på uppfostran o ansvar, men det spelar inte så stor roll, vi älskar ju samma unge... De "problemen" vi haft med mamman beror mer på att hon inte anser att pappatiden är lika viktig som mammas tid - både med barnet o egentiden. Så det har väl skapat en del konflikter. Det o att hon gärna låter dottern ringa o berätta att mamma o hon ska på lekland istället för att åka till pappa. Eller bio. Eller gröna Lund.. Sånt o lite småkonflikter här o där. Jobbigt men inte så det tar över vardagen. Och viktigast av allt - konflikterna är inte hela biten.

Hon har aldrig NÅGONSIN yppat ett ord (iallafall inte som nått mina öron) eller visat att hon anser att jag inte har rätt att vara en stor del av dotterns liv. Ändå träffade jag pappan bara några dagar efter att hon flyttat ut (de hade visserligen bestämt sig för att separera några månader tidigare). Dottern träffade jag bara två, tre månader senare. Flyttade in gjorde jag efter ytterligare tre, fyra månader. Vi gjorde alltså allt "fel" om man skall gå efter riktmärken här på FL :)

Dessutom kastade jag mig in med hela hjärtat o engagerade mig till tusen i denna underbara lilla unge. Hon var inte ens två år fyllda då..

Mamman o pappan kunde de första månaderna knappt vistas i samma rum utan att skrika åt varandra. Mig ville hon inte träffa. Men så sprang vi på varandra av en slump, bonusen sprang fram o kastade sig runt halsen på mig o jag hälsade o presenterade mig. Efter det började vi ta en hel del mellan oss istället. Det var helt enkelt enklare så en period. Det tog inte lång tid heller förrän även mamman o pappan återigen kunde fungera som två vuxna individer i varandras sällskap. De tycker väl inte om varandra men de kan umgås utan problem.

Ngt jag alltid kommer att vara tacksam för - hur arg jag än kan bli o hur mkt konflikter som än rasar runt oss - är hur mamman agerade när jag o pappan separerade. Vi hittade så småningom tillbaka till varandra, men det visste vi inte då. Att starta vårt förhållande innan de rett ut allt o bråkade om boende, umgänge, pengar, kläder osv funkade helt enkelt inte utan vi var tvinga att sära på oss o sedan börja från början igen. Iallafall, när vi separerade var det fruktansvärt jobbigt inte bara med tanke på att jag förlorade mannen jag älskade utan även barnet jag kommit att älska. Som jag inte hade några rättigheter till alls... Mamman sökte då upp mig o bad mig fortsätta finnas i dotterns liv. Hon visste hur mkt jag betydde för dottern o ville inte att hon skulle förlora mig bara för att pappan var en dumskalle :) så jag hade under vår separation "umgänge" både hos mamman o hos pappan (som även han såg mig som en viktig del i dotterns liv även om vi valde att gå åt olika håll).

Idag tar vi alltid en kaffe vid hämtning o lämning om tid finns. Jag är med på utvecklingssamtal (mamman frågade) vilket pappan sällan har möjlighet att vara. Bonus har mig angiven som mamma på Facebook ,tillsammans med sin biologiska mamma såklart, vilket mig veterligen mamman inte haft ngt emot. Vi umgås inte "privat" o har ytterst lite gemensamt - men tösen har vi gemensamt o vi umgås utan problem runt henne.

Oj, det blev långt :) men svaret på frågan är att vi har ganska mkt kontakt o vi fungerar relativt bra ihop trots en del konflikter.

Du får väl prova prata med mamman, det finns ju egentligen så mycket annat du kan göra på den frontet, men jag tycker inte du ska sluta engagera dig och sen är det bara att hoppas att hon kommer på bättre tankar och inser att det faktiskt finns fler som bryr sig om ens barn :)

Jag var bonusmamma hela förra året(har inga egna barn), innan det tog slut, och jag lämnade. Jag kände mig förövrigt grymt elak mot bonussonen när jag hastigt stack. Saknar honom mycket fortfarande, ett år senare. 
Har haft kontakt med hans mamma, som har pratat med honom om varför jag var tvungen att flytta.

Jag gillade hans mamma, och hon gillade mig. Ibland tror jag hon kände att jag tog mer hand om sonen än vad pappan gjorde. Att han liksom föste över honom på mig när han själv inte orkade eller hade tid. Så kände jag också.   

Jag planerar att i början på 2014 åka för att hälsa på sonen. Jag hoppas och tror att han skulle bli jätteglad. Jag vill försöka lindra mitt dåliga samvete mot honom, och förstås bara få träffa den härliga 8åringen igen.