Jag har en bipolär fru, men är det jag som är sjuk?

Jag förstår exakt vad du menar.. jag lever i samma sitt .. i mitt fall så är jag gift också en bipolär kvinna har barn med henne, och i mitt vardag så är det lite jobbigt med visa av hennes mod.

1.Planerar jag något så är alltid ett nej först och sedan tänker hon på saken i vilket hon blir mer bestämd till nej .. väntar jag en dag , alltså nästa dag så kan det förmodligen blir ett ja ..

2.Det kan vara jobbigt att planera någon familj aktivitet med henne, är det jag som planerar är det alltid 80 % av allt det jag säger ett nej , 

Jag: ska vi vandra i skogen och sedan gå och bada ?
Hon: Nej det är för kallt
Jag: Vill du gå på bio?
Hon: Nej är ingen jag filmmänniska ... (Fast hon älskar filmer)
..etc
..etc

3. Jag kan tycka ibland för en kort period (5 dagar) att allting håller på att gå perfekt i relationen , barnen , min fru , huset, då kan hon plötsligt komma fram med ett förslag där man undrar vad hon verkligen menar?

ex. 

vi kan sitta i bordet  och äta när hon plötsligt säger .. 

Hon: jag tycker att vi alla borde bli vegetarianer ... 
Jag:  jaha varför säger du det? .. 
Hon: För att jag tycker det .. speciellt gris vill inte äta så onyttig längre.
Jag: Ja! det är ju bra, att du vill äta nyttig behöver inte bli 100% vegetarian till det och behöver inte tvinga barnen till
        det heller du kan ju ha en kost liknande min på 20% kött och resterande 80% vegetarisk mat (dock inga
        kolhydrater) , det finns visa ämne i köttet som du inte kan få tag via grönsaker och du inte du äter en stor
        mängd av dv.s kilo .
Hon: Nej jag vill inte ha din kost
Jag: Ehh okej .. vad är det dåliga med det?
Hon: jag tycker inte om hur det smakar hur du lagar den..
Jag: jag men du kan ju krydda den hur du vill ..

aja , i slutet så hamnar det i en tjafs där hon gråter och jag säger förlåt för att jag inte kanske tog hänsyn till något jag vette fan.

4. Pengar eftertraktas det alltid av henne när hon inte jobbade så delade jag på ekonomiet jag drog in , men när hon engång fick in pengar så föreslog hon att vi varsin skulle betala sin del i hyra och resten behålls av ägaren.
Som sagt pengar eftertraktas det alltid av henne (fast hon medger det ej , säger och spelar som att hon inte bryr sig ) ibland när jag försöker få henne att tänka visa beslut hon tar genom att bara prata med henne så blir hon förbannad.

Jag: Älskling tycker inte du att den tröja till barnen kan vara lite dyr för 700:- .. Jag menar hon kommer ju att växa ifrån       den ganska snabbt 

Hon: Det är det här jag menar, du ska inte lägga dig i , du tror ........ du älskar att kontrollera folk gör hit gör så ,du tror dig alltid att ha rätt jag är så jävla trött på dig.

5. Känslomässig: det har varit stunder där hon har sagt jag är den manen hon älskar, hon är kär, jag tar då åt mig (på det positiva) och tänker i framtiden med henne som par att köpa ett hus etc.etc..etc. . Sedan så går det en vecka och då kan hon liksom säga att hon har tänkt på det ganska länge och att det finns visa grejer som inte passar ihop mellan mig och henne och att det får henne att undra om det verkligen är meningen att vi ska vara tillsammans (Obs! gift sedan 7 år tillbaka med barn ...)

6. Hon säger att jag låter henne aldrig göra något och att jag tar och bestämmer över hennes planer, att jag kontrollerar henne som om jag vore hennes pappa , det vore som om hon inte fanns .. (Fast jag har nämnt det ett par gånger även pratat om just det ämne)

ex.
Jag: Älskling vad säger om att åka till Åre?
Hon: mmmjja det kan vara roligt, när skulle det vara ungefär?
Jag: vid November
Hon: AAaaa det kan funka
Jag: Okej Dokej då börjar jag kolla upp det.

.... en månad efter har hon glömt bort det hon sa....... skulden går till mig ..

7. Hon skäms inte av att skrika åt mig på en allmän plats , framför barnen (vilket det gör mig väldigt ledsen för desso mer jag försöker att lugna henne genom att försöka att inse att våra barn är där.) Så skriver hon: NEEEJ RÖR MMIG INTE RRRÖÖÖRR MIG INTEEEE!! grunden till tjafset var säker något väldigt löjligt , det slutade som alltid att jag vad om förlåt.

Hon klandrar alltid på att det är mitt fel att det är jag som är , arg, lat , opedagogisk , kontrollfreak, ..etc ..etc

.Men sedan så kommer dom positiva stunder då allting är helt underbar som om inget hade hänt och det kan vara så i max 2 veckor, vilket har fått mig att stanna i relationen för att jag tror att det finns en annan människa än den dåliga hon visar ibland, den medmänskliga söta tjej jag älskar med ett vacker leende. i dags läge så har hon slutat att skrika framför barnet och lugnat ner sig med skrikandet , vilket ju ganska skönt men man vet inte riktigt hur man ska göra åt detta för att hantera det? hon fick reda på att hon var bipolär för 6 månader sedan, men hon forsätter ibland att klandra på att alt är mitt fel, och det kan vara väldigt jobbigt

Skriv ett brev till din fru och förklara i detalj hur du mår och känner dig. Ibland är det bästa sättet att få fram sina känslor utan att glida in på något annat.

hej
Är gift med en kvinna som fått diagnosen depresion vi har två barn hon har något liknande hon kan vara normal och jobba(vi driver företag tillsammans) och sköta sig några dagar sedan blir hon arg (vansinnig och skriker och idiotförklarar oftast mig) på någonting oftast mig och då ska hon inte jobba helst flytta direkt och företaget ska säljas. Men om man då "tassar på tå" någon dag eller två dvs gör allt jobb i företaget allt hushålls arbete och e snäll och tyst så kommer hon långsamt tillbaks till normalt liv igen fast ibland kan det ta veckor då ligger hon och sover och spelar på sin telefon . När hon sedan böjar jobba igen och prata med mig så har hon någon "reform" som skall genomföras i jobbet eller hemmet oftast ganska bra saker men tyvärr ibland väldigt kostsamma och skulle man då ifråga sätta någonting om till exempel vem som ska genomföra allt då kan det gå rakt ner i källaren igen. Vissa perioder är hon dock nästan normal 1dag -1mån dock skiftar det väldigt detta har hållt på i många år kommer knappt ihåg när det började vi besöker terapeut och även en psykiater men för henne berättar hon aldrig sanningen(eller så är hennes sanning en annan)  så hon har nog alldrig kunnat ställa rätt diagnos.

Man ska helst aldrig ifrågasätta något hon köpt gjort eller inte gjort. Man skall helst inte göra någon invit till sex för då är man äcklig och tjatig men när hon väl vill har vi ibland jätte bra sex iblanda kretsar det dock bara om henne. 
Känner igen mig i tidigare inlägg av den totala maktlöshet över hur man ska agera vid olika tillfällen just beskrivningen av det där med nej det vill jag inte göra eller "NÄPP" som min fru brukar säga utan att titta på mig för att göra mig än mer förnedrad för att jag frågade något. Testade att säga "NÄPP" till henne härom dagen när hon frågade en sak då blev hon fullständigt skogs tokig.

Har flera gånger föreslagit att hon skall ta ett annat jobb för att få lite distans till varandra men det vill hon inte om inte jag säljer företaget och vi flytta till nåt annat "ställe" efter det ska vi säker bara flytta till Spanien och vänta lite innan hon tar ett annat jobb? Hon säger att hon hatar rörelsen men hon tar alltid ut lön och deklarerar för halva vinsten men gör kanske bara 15% av jobbet. Det vore helt ok om hon inte jobbade så mycket för det klarar vi ekonomiskt om hon bara betedde sig normalt i familjelivet och inte betedde sig som ett stort ego när hon är på den svarta sidan.

Det känns ibland som man inte vet vilket som e upp eller ner eller om det e jag som är sjuk och tokig sexgalning och slavdrivare, kontrollfreak, mm.
Börjar ge upp att tro något kommer bli bättre få nog leva så här resten av livet?

Förresten till Ts du är inte sjuk även om man kan tro det ibland hoppas du orkar kämpa för det är nog det ända man kan göra.  Rannsaka dig ibland och lär dig hantera henne så gott det går. Ibland när jag känner mig super stark tar jag på mig all skuld för allt som min fru säger då mår hon lite bättre sedan kan man manipulera sjukdommen lite ibland genom att lyckas förutse deras handlande och därigenom veta hur man ska agera ibland lyckas det och då kan det bli några bra dagar till. Oftast ser jag dock  sällan att jag kunde gjort något annorlunda. Kämpa på och tro på det bästa!

Hej . Jag är en exakt kopia av vad du beskriver . Jag vet vad detta handlar om efter 15 år och tre barn och fyra hus senare .... Frustrantionen ,ensamheten,otillräckligheten, förvirringen , tröttheten, saknaden efter medvetenhet, disktrasekänslan , uppfostran av barn , skola, tredje hjulet känslan osv osv. Här lätt mig mycket på resan , men det har kostat mig som människa extremt mycket. Är väldigt intresserad av att få kontakt med dig och utbyta erfarenheter och få och ha ett bollplank. Skulle vara väldigt kul om du svarade. Mvh 37 år sthlm pappa

Hej! Jag är en fru som är bipolär, jag försöker förstå vad min man går igenom. För i stunder inser jag att jag är ett jobbigt mongo men andra stunder fattar jag ingenting och känner att allt är solklart, och att min man inte förstår mig överhuvudtaget. Jag vill inte vara sån här och jag vet inte hur jag ska jobba bort alla dåliga egenskaper den här sjukdomen lägger på en.. Men jag är övertygad om att era fruar inte gör något för att vara onda. Jag blir alldes till mig när jag fattar hur jag bär mig åt. Usch, även om vi är svin, så stå ut, vi behöver er trygghet! Och får hoppas att medicin som tar bort det sjuka helt kommer snart!! Har verkligen medkänsla med er! Ni är bäst!

Va sysslar ni med gubbar? Seriöst. Det finns hur många fina bra tjejer som helst och ni väljer att fortsätta gödsla er dyrbara energi på skit. Skojar ni?

Gör slut omedelbums och hitta nytt. Sex kan ni köpa om ni inte hittar nytt på ett tag!

Jag lever särbo. Skild sedan 6 år från mina barns pappa. Jag har svårt att stå ut att leva med en annan människa och andra har svårt att leva med mig. Jag har både bipolär 2 och ADHD. Min mest genomgripande känsla är att jag känner mig missförstådd och ensam. Jag skriker inte och bråkar inte särskilt ofta. Det är sidor hos mig själv som jag arbetat bort med åren. Men det finns saker jag verkligen inte tål:

1. När min partner säger att han ska göra något och sen inte gör det.

2. När han säger åt mig vad jag ska tycka, tänka, känna. Och helst att jag inte ska känna mig ledsen.

3. När han drar sig undan mig när jag är ledsen.

4. När han avvisar mig när jag söker hans närhet.

5. När han inte förstår att jag verkligen anstränger mig för att hålla koll på saker och ting och driva projekt framåt, och skäller på mig när jag inte lyckas. 

Min stressnivå är kroniskt i topp. Jag känner ständigt panik i kroppen. Jag gör vad jag kan för att hantera det, men det bidrar till att jag många gånger är irriterad, ledsen, gråtfärdig och utmattad. Jag känner mig ständigt otillräcklig trots att jag gör så gott jag kan. Det är fruktansvärt jobbigt att lev så, med känslan av att alltid vara värdelös och otillräcklig. 

Jag har startat en blogg där jag delar mina tankar. Kanske kan det hjälpa någon att förstå? Eller inte...

 

bipolar2adhd.wordpress.com/ 

 

 

Hej, jag har läst ditt inlägg och förstår hur du känner/mår. Jag befinner mig i ungefär samma situation och har gjort det i drygt ett års tid och jag vet inte var detta slutar. Har letat efter andra i samma situation, men inser att det är sällan som makar berättar. Skam och skuld gör att man i stället väljer att vara tyst. Jag älskar min make över allt i världen, han har älskat mig över allt i världen. Lika mycket som jag vet att jag varit älskad har jag under det gångna året känt mig hatad. Och det enda jag vill är att han ska bli "frisk". Jag vet inte vad jag ska säga för att trösta, för det finns egentligen inget som tröstar. Men jag vill gärna ge dig rådet att själv hitta en psykolog/kurator som vet vad sjukdomen innebär. Det har räddat mig från undergång. Jag har fått en bra samtalskontakt och hjälp att förstå att det inte är jag som är sjuk trots att det i perioder känts så. Jag känner mig starkare och litar på mig själv igen. Det är viktigt att du förstår att det inte är du som är sjuk. 

Haha....jag är sambo med nån liknade kvinna som jag än inte vet av vad hon lider av.....tror dock inte hon är bipolär, hon bara allmänt weird. Det som är mest skumt är hon kan vara NORMAL eller så att säga vara trevlig, kärleksfull,korrekt osv några dar sen plötsligt kan allt vända av någon fucking anledning, så hon plötsligt blir dum, ettrig, körmig och inte går prata med några dagar, kan det vara bipolär det ? Frågar man en fråga när hon är NORMAL får man ett svar, ställer man samma fråga när hon är i de andra tillståndet blir det ett helt annat svar, skumt !
Så ska man ta upp och diskutera nåt måste man invänta rätt tillstånd, ganska jobbigt på ett sätt.

Herregud vilken toffel du är, TS.

Hej jag har varit tillsammans med min fru i 3 år och vi har varit gifta i 1 år nu. Och hon hade diagnosen bordline när vi träffades som nu förmodligen är bipolär och jag har mina problem att jag agerar utåt när jag mår dåligt jag har aldrig använt fysiskt våld mot henne men tyvärr har saker gått sönder som har varit i min väg. Och jag undrar helt enkelt hur ska jag tänka och agera mot henne. Just nu så står vi inför en förmodan skilsmässa för hon har blivit som en tonåring igen och vill ha sin tid och där hon själv känner att hon inte behöver meddela att allt är bra . Hon är fortfarande fru och mamma. När hon väl är ute så glömmer hon oss. Och jag ber henne att höra av sig när hon är hemma och ska sova men de kan hon inte göra av en massa olika anledningar. Vi bor i Landskrona och hon är från Halmstad och har sina vänner där så hon tycker det är ok att åka på torsdagen och komma hem på söndagen och att de är ok att prata med mig 19.30 och sen 13.30 dagen efter för mig är det inte ok . Jag förstår att vi/hon har haft mycket runt oss så hon har inte kunnat göra något. Och jag säger inte att de är fel av henne att göra saker själv. Men man kan inte lägga sitt liv i bakfickan i 3-4 dagar inte som fru och mamma. Hör gärna av er jag behöver prata med personer i samma läge.

Hej oftast män i tråden med bipolära fruar/sambos/flickvänner. Jag diagnostiserad bipolär, men när jag läser tråden på era fruar. Passar den bilden bättre in på min sambo än mig. Han brusar upp konstant, kommer med nya idéer om hur vi måste göra om nån säger emot går hela helvetet lös. Nu blir jag konfunderad är det äns min diagnos. Har aldrig läst på forum, utan bara allmän info. Då står sömnsvårigheter och annat som passar in på mig. Men aldrig dessa bitar ni pratar om. Det är mer passande min sambo. Har försökt att ändra på mig ihop om att det ska bli bättre, men han nöjer sig aldrig. Tappat tron helt totalt på att han äns älskar mig. Försöker mitt bästa att inte säga emot, men när det är nåt helt absurt kan jag inte hålla med om. Går jämt ledsen och illa till mods. Säger förlåt för saker jag inte håller med honom om, för att få lugn hemma. Ingen lyssnar på mig hemma ingen bryr sig om vad man tycker och tänker. Har typ sovit 2 timmar i natt då han igår vart ursinnig och drog och vägrade att prata med mig eller skicka nåt SMS. Det så det ser ut 40 år och åker iväg, för att han inte lugna ner sig och lyssna på det man försöker säga. Han har total kontroll över allt och alla här hemma.

Blir bara ledsen av det här skrivandet. Jag ska ändras och inte han, det säger han konstant. Klart slut.

En ny hemsida för oss samt anhöriga med en bipolär sjukdom finns tillgänglig! 

Gratis medlemskap.

Bli medlem idag!
http://www.lunacy.se