Anonym (vill mer)

Äldre 12 Nov 22:35

12 svar

Distansförhållande - hur får ni det att fungera?

Jag har en underbar man sedan ett år tillbaka. Vi bor inte i samma stad och ses ung varannan eller var tredje helg. Vi är 40+ båda två och har barn från tidigare relationer. Hans barn är utflugna, men jag har mina varannan vecka.

För att göra en lång historia kort, jag var nyskild när vi träffades och av hänsyn till mina barn, familj och vänner så höll vi länge en låg profil. Vi ville lära känna varandra ordentligt först innan han introducerades i mitt liv. Nu har det ju gått ett år och det känns bra, vi är seriösa och tror på relationen.

Men vi är väldigt olika. Jag är lite otålig, han är lugnet själv. Jag planerar och tänker framåt, han tar dagen som den kommer. Jag tycker ibland det är jobbigt att ses så lite. Jag vill ha mer, träffas mer, tänka framåt. Han accepterar situationen som den är just nu och bekymrar sig inte så mycket för framtiden.

Dessa olikheter orsakar ltie frustration hos mig, men samtidigt är det ju berikande att utmanas i sitt eget sätt att vara. Jag behöver definitivt lära mig att njuta mer av nuet och inte bekymra mig så mycket över morgondagen. Han mår nog bra av att planera lite mer ibland.

Men, det som är jobbigt just nu är att jag känner att jag behöver mer i relationen. Jag behöver närhet och mer tid tillsammans. Men det kan vi inte få just nu. Och jag förstår det, med huvudet.

Ni som har en distansrelation, hur gör ni? Hur får ni det att fungera trots att ni kanske längtar efter mer? Hur får ni till närhet trots att ni inte ses?

Olagligvik

Äldre 12 Nov 22:58

#1

Jag har ett distansförhållande och har haft det i snart i 4 månader, vi har det illa ställt med ekonomi och därför träffar vi varandra på loven typ, vi var med varandra nästan hela sommaren och blev tillsammans mot slutet av sommarlovet. Det tar ungefär två månader mellan varje träff. Vi pratar i telefon varje dag för att inte sakna varann så mycket. Samt att vi planerar varje ny träff nästan dagen efter vi kommit hem. Det gör mycket!

Anonym (vill mer) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 11:19

#2

Olagligvik skrev 2013-11-12 22:58:03 följande:

Jag har ett distansförhållande och har haft det i snart i 4 månader, vi har det illa ställt med ekonomi och därför träffar vi varandra på loven typ, vi var med varandra nästan hela sommaren och blev tillsammans mot slutet av sommarlovet. Det tar ungefär två månader mellan varje träff. Vi pratar i telefon varje dag för att inte sakna varann så mycket. Samt att vi planerar varje ny träff nästan dagen efter vi kommit hem. Det gör mycket!

Ja, prata hjälper ju en hel del. Vi brukar även använda skype eller liknande för då kan man se varandra. :)

Under den första förälskelsen så är man liksom i det blå hela tiden, men för oss så har de rosa molnen skingrats och då är det inte alltid lika lätt att känna närhet, har jag märkt.

Anonym (vilda)

Äldre 13 Nov 11:27

#3

Känner precis som dig TS! vet inte vad jag ska göra åt det heller... han planerar dessutom inte in våra träffar långt i förväg, kanske bara en två dagar innan eller t.o.m. samma dag. Frustrerande! vi har varit tillsammans i 7månader och han verkar tänka precis som din. Hur långt avstånd har ni emellan?

Anonym (vill mer) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 11:40

#4

Anonym (vilda) skrev 2013-11-13 11:27:55 följande:

Känner precis som dig TS! vet inte vad jag ska göra åt det heller... han planerar dessutom inte in våra träffar långt i förväg, kanske bara en två dagar innan eller t.o.m. samma dag. Frustrerande! vi har varit tillsammans i 7månader och han verkar tänka precis som din. Hur långt avstånd har ni emellan?

1,5-2 h med bil beroende på när på dygnet man åker.

Jag har frågat min älskling hur han tänker, om han ser på mina barnfria helger som automatiskt "våra" eller om vi bara ses när vi bokar in en träff. Men han ser på mina barnfria helger som automatiskt våra, alltså på samma sätt som jag. Men ibland händer saker som gör att vi har annat för oss. I helgen t.ex. ska han iväg på sitt och jag på mitt, vilket ju är helt ok. Men det blir ju längre mellan gångerna man ses, och det är ju lite jobbigt.

Jag är vanligtvis en som planerar långt i förväg, men han tar dagen som den kommer. Och jag vill inte bli projektledaren i det här förhållandet (också, var det i min tidigare relation, inte kul i längden). Jag vill ju att vi båda hjälps åt att ses så ofta det går.

Men ibland undrar jag hur länge vi (eller snarare jag) orkar ha det så här. När måste man bestämma sig?

Anonym (vilda)

Äldre 13 Nov 11:45

#5

Anonym (vill mer) skrev 2013-11-13 11:40:04 följande:

1,5-2 h med bil beroende på när på dygnet man åker.

Jag har frågat min älskling hur han tänker, om han ser på mina barnfria helger som automatiskt "våra" eller om vi bara ses när vi bokar in en träff. Men han ser på mina barnfria helger som automatiskt våra, alltså på samma sätt som jag. Men ibland händer saker som gör att vi har annat för oss. I helgen t.ex. ska han iväg på sitt och jag på mitt, vilket ju är helt ok. Men det blir ju längre mellan gångerna man ses, och det är ju lite jobbigt.

Jag är vanligtvis en som planerar långt i förväg, men han tar dagen som den kommer. Och jag vill inte bli projektledaren i det här förhållandet (också, var det i min tidigare relation, inte kul i längden). Jag vill ju att vi båda hjälps åt att ses så ofta det går.

Men ibland undrar jag hur länge vi (eller snarare jag) orkar ha det så här. När måste man bestämma sig?

Ja jag funderar dagligen hur länge jag ska orka. Men det är nog mest för att jag känner mig som projektledaren i vårt förhållande som du skriver. Men det är så svårt när han är den jag vill ha....har ni pratat om att flytta ihop?så du har det att se fram emot?

Anonym (75 minuter bort)

Äldre 13 Nov 11:53

#6

Jag och min kärlek bor inte jättelångt ifrån varandra, 12 mil, eller en timme och en kvart med bilen, men vardagen gör ju att det ändå inte går att ses så mycket mer än på helgerna. För oss blir det dessutom varannan, eftersom jag har ganska små barn som vi inte vill involvera än. Hans barn är vuxna.
Vi löser det genom att prata massor i telefonen, sms:a, maila och genom Skype. Vi hörs ungefär tre gånger varje dag, på kvällen blir det mellan en halvtimme och drygt ett par timmar. Det har även hänt att vi fått lov att ge utlopp för vår lust och passion till varandra i telefonen och på Skype... ;) Hett!
Det är förstås ändå ibland väldigt jobbigt att inte ha varandra närmare. Särskilt de stunder man bara behöver ha någon nära, hud mot hud. Men i det stora hela så ger det ändå en frihet, att göra lite som jag vill i veckorna när vi inte ses. Jag får tid att läsa böcker, titta på tv, att jobba, träffa vänner och familj. Så ja, jag är nog rätt nöjd ändå. Och när jag känner att jag vill ha mer än så här brukar jag backa ifrån mina tankar och se på den där friheten i stället - för den värderar jag rätt högt.

Anonym (vill mer) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 11:57

#7

Anonym (vilda) skrev 2013-11-13 11:45:57 följande:

Ja jag funderar dagligen hur länge jag ska orka. Men det är nog mest för att jag känner mig som projektledaren i vårt förhållande som du skriver. Men det är så svårt när han är den jag vill ha....har ni pratat om att flytta ihop?så du har det att se fram emot?

Vi har pratat om hur vi vill leva på långre sikt, och vi är båda på det klara med att vi vill ha en livskamrat och alltså leva tillsammans med den vi älskar. Och att ha det som vi har det nu inte är en lösning på lång sikt. Men just nu måste det vara så p.g.a. jobb och barn.

Vi har inte varit så konkreta att vi sagt att vi ska flytta ihop. Jag har sagt att jag vill. Han har sagt att han är väldigt försiktigt med att flytta ihop med någon (har två kraschade långa relationer i bagaget). Jag vet att han älskar mig och att han tror på oss, även om han inte sagt uttryckligen att han vill flytta ihop med mig.

Beslutet att flytta ihop rör ju fler än oss, ffa mina barn. Jag har sagt till dem att de ska vara med i diskussionerna om vem som bor hos oss. Och än så länge känner de inte min nya så bra så att det är läge att ta den diskussionen. Dessutom hade jag inte riktigt landat efter skilsmässan innan jag träffade min nya, så jag behöver nog bo själv ett tag till. Komplicerat detta...

Anonym (vill mer) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 12:02

#8

Anonym (75 minuter bort) skrev 2013-11-13 11:53:31 följande:

Jag och min kärlek bor inte jättelångt ifrån varandra, 12 mil, eller en timme och en kvart med bilen, men vardagen gör ju att det ändå inte går att ses så mycket mer än på helgerna. För oss blir det dessutom varannan, eftersom jag har ganska små barn som vi inte vill involvera än. Hans barn är vuxna.
Vi löser det genom att prata massor i telefonen, sms:a, maila och genom Skype. Vi hörs ungefär tre gånger varje dag, på kvällen blir det mellan en halvtimme och drygt ett par timmar. Det har även hänt att vi fått lov att ge utlopp för vår lust och passion till varandra i telefonen och på Skype... ;) Hett!
Det är förstås ändå ibland väldigt jobbigt att inte ha varandra närmare. Särskilt de stunder man bara behöver ha någon nära, hud mot hud. Men i det stora hela så ger det ändå en frihet, att göra lite som jag vill i veckorna när vi inte ses. Jag får tid att läsa böcker, titta på tv, att jobba, träffa vänner och familj. Så ja, jag är nog rätt nöjd ändå. Och när jag känner att jag vill ha mer än så här brukar jag backa ifrån mina tankar och se på den där friheten i stället - för den värderar jag rätt högt.

Precis, det finns ju även fördelar med att vara särbo! Jag kan tycka att det ibland är jätteskönt att kunna göra vad jag vill. Jag kan jobba massor under mina barnfria veckor (ingen som klagar), spontant ta en tripp in till stan, titta på vilken film jag vill, läsa. Ja, det är en frihet som faktiskt är härlig. Jag värderar den högt.

Det är bara ibland, när längtan efter fysisk närhet blir för stor, eller dagen varit extra tuff, som det blir jobbigt att inte få krypa in i hans varma, trygga famn.

Så, det jobbiga finns bara ibland.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Anonym (höll inte :()

Äldre 13 Nov 12:06

#9

Jag träffade en man och blev störtkär, vi blev tillsammans och allt var frid o fröjd.. ett tag.
Vi bodde i olika länder. Dock bara 1,5 timmes flygresa från varandra. Vi sågs en helg i månaden.
Första månaderna gick det bra men sen började jag känna att jag ville ha mer. jag ville att vi skulle börja ses varannan helg, han var inte lika angelägen som jag, vi hade råd men han tyckte att det var smartare att spara pengarna så han ville bara fortsätta med en helg i månaden.
Ok, jag godtog detta och vi höll på så i ett år. Varje gång vi sågs var de bästa dagarna i mitt liv och jag älskade honom! Men efter ett år började det verkligen tära på mig att bara ses en helg i månadne. Jag behöver mer. jag behöver mer närhet, kunna ses och prata, inte bara över telefon och internet för det är inte samma sak.
Jag tog upp detta igen då det gått ett år och ville att vi skulle börja göra nån form av gemensam plan för framtiden, hur har vi tänkt, vem av oss ska flytta osv.. jag la fram helt öppna kort att jag har inga promlem att flytta,byta land, för att få vara med honom. Han tyckte det var för tidigt efter bara ett år att en av oss skulle flytta och ville fortsätta "ett tag till". det gick ett halvår till och till slut bröt jag ihop. Jag klarade inte av alla långa ensamma kvällar och helger då man bara längtande och ville ses. Så jag sa att om det inte blir nån förändring är jag tvungen att göra slut för jag kan inte leva i ett förhållande där jag mår dåligt, mer dåligt än bra. Ja en helg i månaden var underbar men resten då?
så det tog slut :(
jag är fortfarande ledsen över det och har bestämt mig för att aldrig inleda ett distansförhållande igen, jag vet att jag behöver mer...

Hoppas att det går bättre för er!
Jag tror det viktigaste är att kommunicera, prata om det, känner du behov att ses oftare så ta upp det, våga prata om det. Jag gick o mådde dåligt och till slut orkade jag bara inte.

Anonym (vill mer) Trådstartaren

Äldre 13 Nov 12:35

#10

Anonym (höll inte :() skrev 2013-11-13 12:06:59 följande:

Jag träffade en man och blev störtkär, vi blev tillsammans och allt var frid o fröjd.. ett tag.
Vi bodde i olika länder. Dock bara 1,5 timmes flygresa från varandra. Vi sågs en helg i månaden.
Första månaderna gick det bra men sen började jag känna att jag ville ha mer. jag ville att vi skulle börja ses varannan helg, han var inte lika angelägen som jag, vi hade råd men han tyckte att det var smartare att spara pengarna så han ville bara fortsätta med en helg i månaden.
Ok, jag godtog detta och vi höll på så i ett år. Varje gång vi sågs var de bästa dagarna i mitt liv och jag älskade honom! Men efter ett år började det verkligen tära på mig att bara ses en helg i månadne. Jag behöver mer. jag behöver mer närhet, kunna ses och prata, inte bara över telefon och internet för det är inte samma sak.
Jag tog upp detta igen då det gått ett år och ville att vi skulle börja göra nån form av gemensam plan för framtiden, hur har vi tänkt, vem av oss ska flytta osv.. jag la fram helt öppna kort att jag har inga promlem att flytta,byta land, för att få vara med honom. Han tyckte det var för tidigt efter bara ett år att en av oss skulle flytta och ville fortsätta "ett tag till". det gick ett halvår till och till slut bröt jag ihop. Jag klarade inte av alla långa ensamma kvällar och helger då man bara längtande och ville ses. Så jag sa att om det inte blir nån förändring är jag tvungen att göra slut för jag kan inte leva i ett förhållande där jag mår dåligt, mer dåligt än bra. Ja en helg i månaden var underbar men resten då?
så det tog slut :(
jag är fortfarande ledsen över det och har bestämt mig för att aldrig inleda ett distansförhållande igen, jag vet att jag behöver mer...

Hoppas att det går bättre för er!
Jag tror det viktigaste är att kommunicera, prata om det, känner du behov att ses oftare så ta upp det, våga prata om det. Jag gick o mådde dåligt och till slut orkade jag bara inte.

Usch, vad tråkigt att det behövde ta slut. Men jag förstår dig. Jag hade inte klarat av att bara ses en helg i månaden. Så lite ses vi inte. Och jag mår inte så dåligt som du verkar ha gjort. Det är bara ibland det blir jobbigt.

Men min älskling sa häromdagen att om det blir för jobbigt för mig, så måste vi sätta oss ner och ha ett allvarligt samtal om hur vi gör. Jag litar helt och fullt på att han älskar mig och vill att det här ska fungera. Så det känns skönt.

Anonym (höll inte :()

Äldre 13 Nov 12:44

#11

Anonym (vill mer) skrev 2013-11-13 12:35:20 följande:

Usch, vad tråkigt att det behövde ta slut. Men jag förstår dig. Jag hade inte klarat av att bara ses en helg i månaden. Så lite ses vi inte. Och jag mår inte så dåligt som du verkar ha gjort. Det är bara ibland det blir jobbigt.

Men min älskling sa häromdagen att om det blir för jobbigt för mig, så måste vi sätta oss ner och ha ett allvarligt samtal om hur vi gör. Jag litar helt och fullt på att han älskar mig och vill att det här ska fungera. Så det känns skönt.

Det är ju jätteskönt att ni kan ha den dialogen! Var öppen med hur du känner. Han verkar ju ha förståelse och känna av dig bra!
Önskar dig stort lycka till!

Anonym (75 minuter bort)

Äldre 13 Nov 15:20

#12

Anonym (vill mer) skrev 2013-11-13 12:02:56 följande:

Precis, det finns ju även fördelar med att vara särbo! Jag kan tycka att det ibland är jätteskönt att kunna göra vad jag vill. Jag kan jobba massor under mina barnfria veckor (ingen som klagar), spontant ta en tripp in till stan, titta på vilken film jag vill, läsa. Ja, det är en frihet som faktiskt är härlig. Jag värderar den högt.

Det är bara ibland, när längtan efter fysisk närhet blir för stor, eller dagen varit extra tuff, som det blir jobbigt att inte få krypa in i hans varma, trygga famn.

Så, det jobbiga finns bara ibland.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Ja, det är ju både fördelar och nackdelar. Och visst är det så, när längtan efter den fysiska riktiga närheten slår till är det gruvligt jobbigt. Det kan jag verkligen sakna. Då kan jag må riktigt dåligt om jag grottar ner mig i känslan, och är han då det minsta distansierad eller lite svår att få tag på eller nå fram till så kan jag börja överanalysera massa skit - det måste jag jobba med för jag vet att det mest är mina hjärnspöken som ställer till det. Så balansgången där mellan att ha frihet och att ha möjlighet till närhet är svår.

Vi har varit tillsammans i snart ett halvår.

Distansförhållande - hur får ni det att fungera?

INNEHÅLL