abort i v15 pga ångest

Hej, jag har hamnat i en situation där flickvännen funderar på en abort pga att vi har haft det tjaffsigt en tid.
vi har varit tillsammans i snart ett år och vi passerade just v15 i graviditeten. Vi har hennes dotter (2år) hos oss varannan vecka.

Hon har fått stor ångest över allt gammalt tjaffs och bråk och vill inte göra samma misstag igen vid en eventuell separation längre fram. Hon som jag vill ha en kärn-familj och hon känner sig som en misslyckad mamma pga att hon och hennes tidigare separerade.

Jag förstår henne helt och hållet angående oss att det har varit lite knivigt ett tag, men vi har båda varit med om jobbiga saker, såsom krock med bil (hon), uppsägning(jag), operation(jag), och ett par till grejer...
Så vi har båda haft mycket att tänka på och mycket som ligger bakom att vi har ibland kunnat fräsa åt varandra eller varit oense om små SKIT saker.

Hon är rädd för att vi kanske skulle nångång separera och att vi då sätter ett barn i världen som inte har en kärnfamilj..

Jag älskar henne över allt annat och vill verkligen vara med henne, jag har sett fram emot vårat barn (mitt första), att få känna första sparken och se magen växa ännu mer. Jag har t.o.m. Fått sett mitt barn på tidigt ultraljud. Jag vill verkligen inte att hon ska göra abort.

Men jag förstår hennes resonemang men inte det att hon verkar tänka tillbaka mer på gammalt tjaffs än det som faktiskt är bra.
Visst vi smågnabbar lite men jag har tänkt att det beror på dels hormonerna samt att det har varit kämpigt med dottern som har varit pappig ett tag. Hon säger att hon känner sig som en dålig mamma, jag har ofta påtalat hur duktig hon är med hennes dotter. Både visar kärlek o kan säga ifrån när hon inte beter sig bra, en rättvis och kärleksfull mamma helt enkelt!

Jag känner mig väldigt ledsen att abort ens kommit upp på tal, när det känns som att det är mycket gammla saker som hamnar ivägen för oss, t.ex. hennes ångest över att det inte vart någon kärnfamilj med exet.
När det känns som att det är någon hormon som talar och inte hon.
När gammalt oense-tjaffs överväger det som faktiskt är bra.

När vi har varit oense eller tjaffsat och det blir bra så känner jag att det är bra. Jag reflekterar inte ens över gammalt bråk/tjaffs. Men det känns som att hon inte kan släppa det som har varit dåligt/sämre. Utan tillåter sig inte själv att det skulle vara bra.

Känns jätte jobbigt att det kanske kommer bli en abort pga av gammalt och att hon känner sig rädd att det inte skulle hålla i framtiden för att det kanske inte blir bättre. Jag har känt mig helt säker att allt kommer bli bra och vi kommer komma varandra ännu närmare. Men nu känner jag mig helt splittrad.

Ursäkta det som är osammanhängande. Behövde bara bli av med lite tankar.

Vad kan jag göra? Jag vill ju verkligen ha barnet och kan verkligen se mig i framtiden med henne, men känns jobbigt och tungt nu.

Tack för att ni orkat läsa, hoppas på att någon kanske har tips och idéer.

Såg att tråden hamnade under adoption. Kunde inte ändra det från mobilen. Kanske admin kan hjälpa mig till rätt forums del.