Hur ska man orka överleva ?
Detta blir min andra tråd om detta. Jag förstår att ni inte orkar läsa, men det känns skönt att kunna skriva av sig, även om ingen orkar svara.
Aldrig har jag kunnat förstå de som har övervägt självmord då någon de älskat av hela sitt hjärta, gjort slut. Men efter att själv gå igenom den enorma sorg det innebär att förlora någon, kan jag ärligt säga att jag fått en helt annan förståelse för dem som tänker i de banorna.
För det är faktiskt som om livet tar slut. Allting man trott på, allt man hoppats på, allt man levt för tar plötsligt bara slut. Allt raseras. Världen rasar samman totalt ! Ljuset i livet är borta och man ser inte längre att det finns något att leva för längre. För om allt man trott och hoppats på visar sig inte alls stämma, att man byggt upp falska förhoppningar, vad finns det då att leva för längre ? Det sägs att hoppet är det sista som överger människan; innebär det inte då att livet är slut när hoppet inte finns längre ?
Den 3 februari år 2006 dog jag. Jag sprängdes sönder inifrån, och resterna som fanns kvar låg kvar och ruttnade. Förutom ruttnande rester av mitt forna jag, var tomhet och minnen det enda som fanns kvar. Jag skrek inombords; skrek av kärlek, av krossade drömmar, söndersmulat hopp, och av fruktansvärd sorg över att ha förlorat en person som varit mitt ljus den senaste tiden. Mådde jag dåligt fick du mig alltid att må bra, om så bara för en liten stund, vilket är guld värt. Du fick mig att le genom tårarna. Du var ett ljus som höll mig vid liv, som alltid fanns där i mörkret. Plötsligt bara blåstes det ut...
Resterna av min död ligger fortfarande där och ruttnar i mig, tillsammans med underbara minnen som aldrig någonsin kommer att försvinna. Det finns något vackert där i allt det äckliga, ruttna och döda i mig. Minnen som tillhör den bästa och underbaraste tiden i mitt liv.
Det är ofattbart vilken kraft kroppen kan bringa till överlevnad. Mentalt vill jag dö, fysiskt vill jag leva. Den fysiska delen har vunnit. Fortfarande finns ett enormt tomrum i mig, och saknaden är oändlig. Hur ska jag någonsin kunna tro och hoppas igen ?! Jag trodde att du var kär i mig, jag trodde att du älskade mig, om så bara lite... men tänk så jävla fel man kan ha... hur skulle jag kunna ha den turen att någon jag älskar av hela mitt hjärta, att personen som praktiskt taget betyder mest i mitt liv, skulle kunna älska mig tillbaka ?
Helvete... fy fan vad jag älskar dig...
Jag vill bara stå och SKRIKA och slå, SLÅ, SLÅ och sparka i en vägg, till mina händer är sönderslagna och blodiga, och till jag faller ihop av utmattning, och gråta mig till sömns, svettig, blodig, sönderslagen, tom... Jag har gråtit så mycket att det är ett under att jag inte gråter blod. Jag är så sårig inombords att jag inte kan förstå att jag är vid liv. Men nu är jag vid liv, och jag ska hålla mig vid liv, även om jag emellanåt mentalt går in i väggen. Ibland vill jag bara ge upp, ibland känner jag att inget av energin jag lägger ner i något jag hoppas eller tror på leder någon vart, leder inte till något positivt alls.
Tycker på sätt och vis om när jag slår/skadar mig på något sätt (även om det inte är jag som orsakar det), för det känns som ett straff. För det är ju mig det alltid är fel på, då ska jag ju straffas för det. Jag vill slå sönder mig själv.
Tankar som; vad händer om jag dör? Skulle du (Anton) sakna mig alls, eller bara skaka på huvudet och tänka "det var ju synd" och sen inte bry dig nämnvärt ? Det värsta är att jag inte tror att du skulle bry dig alls om jag bara försvann... känns som om jag nästan är raderad ur ditt minne... du verkar inte bry dig längre, och jag blir behandlad som vem som helst, precis som om allt vi haft och gått igenom tillsammans aldrig hänt. Du behandlade mig bättre och brydde dig mer om mig innan vi träffades än vad du gör nu... du anar inte hur mycket det sårar mig... Vad har JAG gjort för FEL !? Kan du svara på det... ? För det måste ju vara mig det är fel på...
/ Tjejen som bara får tron, hoppet och förväntningar krossat jämt och ständigt.