Såhär gick mitt missfall till, timme för timme

Nu ska jag skriva min berättelse om hur det gick till när vi fick missfall, eller Abortus Inhibitus. Abortus Inhibitus betyder att man har fått missfall, men kroppen har ännu inte förstått det och man har ännu inte överhuvudtaget börjat blöda.

Vi tar det från början. 13.09. började min senaste mens. Vi använde ägglossningsstickor och fick positivt resultat på dessa 23. och 24.09. Vi höll till ganska mycket i sängen under dessa dagar. Små graviditetssymptom började smyga sig på, främst illamående och ömma bröst. 08.10. på min pojkväns födelsedag tog jag ett graviditetstest på BIM-2 (2 dagar före beräknad icke mens) och fick ett positivt reslutat. Lycka.

Onsdag 13.11. gjorde vi vårt första VUL (vaginalt ultraljud) på en privat klinik. Läkaren gratulerade oss först till vårt barn, och vi blev ju överlyckliga! Yes vi har lyckats, vi är faktiskt gravida. Men. Först _efter_ gratulationen började hon tydligen söka efter hjärtat. Vid tidpunkten för VUL var jag gravid i ungefär v8+5, alltså nionde veckan. Hon hittade inga hjärtljud men skickade ändå hem oss utan att remittera vidare. Vi blev ju helt förtvivlade och visste inte vad vi skulle ta oss till, har vi ett levande eller dött barn i magen? Läkaren var väldigt luddig. (Jag skrev senare ett mail till kliniken och berättade om hur det gått till, och överläkaren ringde upp och beklagade det som hänt och sa att vi absolut inte behöver betala fakturan för besöket). Vi ringde mödrarådgivningen och dom skrev direkt en remiss till gynekologiska polikliniken.

Torsdag 14.11. kl 08:00 for vi in, och jag var ju nu i ungefär v8+6. Där fick vi definitivt besked, fostret hade inga hjärtslag. Det beräknades ha dött i ungefär v8+4. Vi fick tid för framkallat missfall, tömning av livmodern, följande måndag 18.11. kl 07:00 på gynekologiska bäddavdelningen. Det skulle ha gjorts tidigare men helgen kom emot, därför blev det framskjutet. Allt övrigt såg bra ut gällande livmoder och äggstockar.

Jag fick med hem en tablett Mifegyne att ta lördag 16.11. Denna tablett mjukar upp livmodern för att underlätta tömningen. Dessa rader skrev jag på lördagen:

”Nu är klockan 15:36 och jag tog just Mifegyne-tabletten. Det känns.. konstigt. En del av mig vill kräkas upp den och skrika rakt ut, men min smartare del vet att detta är enda vägen att gå. Graviditetssymptomen har försvunnit, brösten ömmar 1 % av vad dom gjorde för en vecka sen, illamåendet är borta. Jag VET att jag inte är gravid längre, men det gör inte det hela lättare. Fy fan.”

Måndag 18.11.

Vi steg upp kl 05. Jag gissade att matlusten skulle vara obefintlig senare på dagen så jag försökte äta en stadig frukost, jag åt gröt + smörgås. Vi kom till gynekologiska bäddavdelningen kl 07 och jag blev inskriven och fick min sängplats. Ungefär 07:30 fick jag mina första Cytotec-tabletter, 2 tabletter oralt och 2 tabletter vaginalt. Denna gång var enda gången jag fick vaginal medicinering. På samma gång fick jag som smärtlindrande en brustablett innehållande paracetamol 500 mg och kodein 30 mg (Panacod). Ungefär 08:15 började molvärken. Denna ökade sedan i styrka vartefter tiden gick, men blev aldrig outhärdlig eller ens i närheten av detta. Min pojkvän bad mig några gånger att ge ett smärtvärde mellan 1-10 och jag höll mig runt 4 varje gång. Kände mig bajsnödig men inget kom (denna känsla fortsatte flera timmar). Min sköterska kom in med en värmedyna åt mig 09:15. Denna värmde hon sedan igen när det behövdes. Den hjälpte mig verkligen, väldigt skönt att ha nere på magen.

Låg i sängen och räknade minuterna medan molvärken ökade så smått. Kl 10:00 gjorde jag ett av ett antal försök att bajsa, det slutade med att jag kräktes upp frukosten. Illamåendet kom snabbt på, och gick snabbt över. Jag spydde endast den där ena gången. Jag bedömer att min värsta period på dagen startade i och med att jag spydde.

Kl 10:25 fick jag ytterligare smärtstillande, 50 mg tramadol. Jag fick välja mellan denna kapsel eller en injektion oxycontin 5 mg, och spruträdd som jag är valde jag tabletten. När kl blev 10:40 var det dags för andra dosen Cytotec, 2 tabletter. Nu är jag ganska trött, biverkning från tramadol (och även från den tidigare smärtstillande som innehöll kodein).

Gick på wc kl 11:10 och nu kom det för första gången lite rött på pappret. Ordentlig molvärk nu och orolig i kroppen. Kl 11:40 wc-besök igen, ytterligare lite rött, dock inte mycket. Efter detta valde jag att sitta på stolen en stund istället för att ligga, på nåt sätt kändes det bättre att ha hårt underlag under mig istället för mjuk madrass. Ca kl 12 var jag påväg att flytta tillbaks i sängen, då var jag ganska orolig rastlös åh, kan inte beskriva känslan. När jag steg upp från stolen kände jag hur det rann. Jag hann bara ropa ”Kom!” till min pojkvän före jag rusade/hasade iväg. Nu kom det ordentligt. Blod, blodklumpar, slemmigt blod. Dessutom kom en ungefär 5-7 cm lång klump ut på en gång, detta var fostret och moderkakan. Detta gjorde inte det minsta ont när allt kom ut. Det kändes att det rann, men det gjorde inte ont, det var enbart lättande. Det var inte heller obehagligt. Man måste vara inställd på att det kommer ganska mycket blod, det blir helt rött i wc-stolen, men det är ingen fara.

Efter att detta wc-besök var över så svängde allt. Inget illamående, endast lite molvärk härifrån och framåt. Nu var den värsta perioden över.

Kl 12:30 fick vi en lunch som vi delade. Eller ja, pojkvännen åt största delen men jag åt nog en del. + att jag tog hand om efterrätten själv.

Nu kändes det som om jag var klar, men så enkelt skulle det inte visa sig vara. Kl 13:55 var det dags för den sista dosen Cytotec, 2 tabletter. Den sista dosen ”enligt programmet” alltså, men inte den sista dosen för mig. Kl 15:00 gjordes VUL, och där fanns blodkoagel kvar i livmodern. Ifall där varit tomt så hade vi fått åka hem. Men i och med koaglen gavs 4 st Cytotec till och tillbaks i säng.

Mat kom ca kl 16, åt litegrann och låg och läste. Kl 17 gick vi ner till kafeterian på kaffe. Efter detta fördrev vi tiden med prat, tv och tidningar. Det kändes ganska rofyllt på nåt sätt. Vi var nästan enda personerna på avdelningen, där var lugnt och skönt. Jag gick på wc med jämna mellanrum hela tiden, och varje gång kom små koagel ut.

Kl 19:30 var det igen dags för VUL, nu fanns där ca 20mm koagel kvar. Vi blev hemskickade (hade vi haft lång väg hade vi förstås fått övernatta). Hemma tog jag dagens sista 2 Cytotec kl 20:40. Jag hann sitta 5 minuter efter detta och fick sen rusa på wc, världens diarré! Helt utan varning, allt på en gång. Detta hände också bara en gång.

Tisdag 19.11.

Enligt läkarens anvisningar kommer vi till avdelningen till kl 09, jag på fastande mage. Fastandet gjordes för säkerhets skull, ifall det skulle sluta med skrapning. Vi fick vänta till kl 09:45, då togs VUL och där fanns ca 16mm koagel kvar. Läkaren säger dock att det är ok, vi behöver inte skrapa. Jag får 2 st Cytotec kl 10:15 och vi far hem. Jag fick med hem ytterligare 2 st Cytotec som jag tog kl 13:30. Nu är klockan 15:21 och jag har suttit här och skrivit ett bra tag. Molvärk lite lätt, kommer fortfarande små koagel vid wc-besök.

Några korta funderingar kring:

Min uppfattning om vården jag fick: Jag kunde inte vara mer nöjd, jag har ingen kritik att ge angående detta

Min uppfattning om min smärtlindring: Min enda smärtlindring igenom hela denna resa (som nu är inne på 32:a timmen) har varit en brustablett paracetamol 500mg+kodein 30mg och en kapsel tramadol 50 mg.

 Min uppfattning om varför detta blev så utdraget för oss: Det vanligaste förloppet vid missfall är ju att man börjar blöda hemma, och i och med detta gör ett VUL och då konstateras missfallet. Då har man ju redan börjat på processen så att säga. Vi kom helt ”oblödda” till sjukhuset och fick så att säga starta från 0. Vi fick vänta över 3,5 h från första tabletten till första blodet. Det ”vanliga” antalet Cytotec som ges är 4+2+2 = 8. Jag fick 4+2+2+4+2+2+2 = 18. Detta är bara min egen spekulation, och naturligtvis är allt individuellt från person till person. Såhär var det iallafall för oss.

Mitt syfte med denna långa text var dels att få ner på papper för vår egen del ifall det är något vi funderar över, men också att dela med mig av min upplevelse. Jag kan berätta att jag var fullständigt LIVrädd över att åka in till sjukhuset. Jag hade läst många berättelser på nätet om att detta var det värsta man varit med om och att det kom ”litervis” med blod och smärtan var outhärdlig så vidare. Återigen, det är individuellt, jag vill inte försöka förminska någon annans upplevelse, men jag vill visa att det behöver inte vara svårt för alla. Kanske kan jag lugna någon annan som har drabbats av missfall.

Den psykiska biten inverkar såklart mycket. Jag och min pojkvän hade diskuterat mycket om detta redan före, och vi var väl medvetna om risken för missfall. Vi hade tagit oss igenom sorgen och tagit farväl av det lilla livet. Det var inte meningen denna gång. Nu väntar vi till nyår ungefär och sedan tar vi nya tag.

 

Kommentera gärna..

tack för mig.

 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-12-14 07:41
Jaha ja.. var ska jag börja

Vi fick veta att man kan blöda upp till 4 veckor efter missfall. Tiden gick, jag blödde. Ibland mer, ibland mindre och ibland nästan inte alls. Helgen 7-8.12 hade det så gott som slutat och jag tänkte att NU är detta över. Måndag 9.12. fick jag plötslig mensvärk och nåt kändes fel (vi var då i butiken). Slapp på wc och då kom 3-4 stora blodkoagel ut, det kändes som ägg (hönsägg) i storleken när de kom ut. Jag hade då blött i 3v + 1d och hade börjat tröttna rejält. Ringde gyn.poli och dom bad mig komma in. VUL gjordes och där fanns ÄNNU 1cm kvar - det hade försvunnit ynka 1cm på 3v(!!). Läkaren sa direkt att nä hördu nu gör vi en skrapning? JA TACK, sa jag. Skrapningen gjordes på kvällen, från att jag sövdes ner till att jag vaknade tog det 30min. Efter detta låg vi på avdelningen i en timme ungefär. Sen for vi och köpte snabbmat.. vissa hade inte ätit nåt annat än smörgås på morgonen, så det satt fint med franska och hamburgare. :) Lite matt nån dag efter ingreppet. Blödningen har minskat för varje dag. Nu är det 5:e dagen efter ingreppet och nu på morgonen kom det INTE EN DROPPE!

Kanske kanske nu är det över.

Det jag nu funderar över är - när kommer nästa mens igång? Det brukar oftast vara 4-6v efter missfall. Men när räknas mitt missfall? 18.11. när jag fick Cytotec, eller 9.12. när jag skrapades..