Jag drunknar i detta missbruk
I korta drag. (Blir ändå långt)
Jag har barn med en man som efter våran separation hamnade i ett missbruk. (Detta var inte första gången, men tidigare har han inte haft barn)
Jag fick hämta barnen en kväll, då hade han tagit saker och druckit en del. Sen höll han på i någon månad konstant. Jag blev kontaktad av socialen och fick gå dit och surra, han for aldrig på ett sånt möte. Soc beslutade iaf att inte göra en utredning på oss, trots två anmälningar, så länge barnen var hos mig så hade de det bra, sa dem.
Dom sa också att ansvaret ligger på mig nu. Om jag lämnar barnen där när det är som det är, kommer soc att utreda mig också som lämplig vårdnadshavare. Men jag har som ingen laglig rätt att hålla dom heller om han kommer nykter och vill ha barnen.
Jag lämnade inte barnen där förrän han börjat lämna urinprov och äta antabus.
Det kändes ganska okej och vi utökade tiden så småningom, för honom att ha barnen.
Sen fick jag höra att han drack trots antabus. Vilket också stämde. Så han slutade att ta det helt och hållet.
Jag fick även höra annat, om nätdroger han tagit som inte visas på prover osv. Vilket inte kommer kunna bekräftas.
Just nu, känns det inte längre bra. Han drack i princip hela förra veckan. Det växlar mellan "Jag vet att jag inte kan dricka och jag ska inte dricka" till "Jag gör vad fan jag vill när inte barnen är med mig det ska du skita i"
Saken är den att han fixar inte att dricka alkohol överhuvudtaget, har inte gjort och lär knappast börja fixa det nu. Han vet det själv och säger det själv, när han är klar i huvudet. Men sen skjuter han undan det och säger att det inte gör nått om han dricker ibland.
Soc la det ansvaret på mig, att bedöma om han är lämplig att ta barnen. Men HUR ska jag göra en sån sak? Det innebär att jag måste träffa honom, varje dag. Jag måste springa dit konstat och kolla läget. Det funkar inte. Hur ska jag kunna sätta gränser när jag inte har någon som backar upp mig?
Detta är alltså min magkänsla, som säger åt mig att det inte är okej just nu. Men jag har ingenting att gå på.
En del av överenskommelsen var att han skulle ta antabus och INTE dricka. Vilket han ändå gjort och gör. Men ingen reagerar. Inte ens öppenvården där han lämnar sina prover. "Han verkar förtvivlad över sin situation" säger dom.
Ja. Och sen då? Någon måste väl agera? Eller? Borde jag istället lägga locket på och blunda. Vad ska jag göra? Jag vet inte vart jag ska vända mig? Jag måste få någon som håller mig bakom ryggen annars kommer det inte gå.
Jag är så totalt vilse just nu. Ena stunden verkar han okej och så i nästa är det inte alls ok. Jag blir så förvirrad.
Det känns nu som att han står med ena foten här och andra foten där och han måste gå åt antingen det ena eller det andra hållet. Som i ett vägsjäl.
Jag vill bara att han ska gå nånstans så jag kan börja leva utifrån de förutsättningarna, för som det är just nu håller det inte. Jag måste konstant vara orolig när barnen är där.
Jag vet inte vad jag vill med detta inlägg heller. Jag vill bara ha råd.
Jag håller på att gå under just nu.
*Ni får tycka vad ni vill om huruvida det var lämpligt eller ej att skaffa barn med denna man. Men i min värld fanns inte detta på kartan. Hade jag vetat hur det skulle se ut hade jag nog tänkt igenom det några extra gånger. Men du är läget såhär och inget man kan ändra på. Inget jag vill heller, då jag trots allt fått dessa guldklimpar.
