Avsaknad av konsekvens - hur sunt för barnet?

Ja du, baruppfostran är väl en av de saker föräldrar kan tycka väldigt olika om, det finns allt från auktoritär uppfostran till låt gå-varianten.

Er vän kanske tillhör den senare varianten, just för att det inte ger ännu fler trotsutbrott och är lugnast så. Hos 3-åringar är det fullt normalt med små trotsutbrott med 3-4 minuters mellanrum och några större per timma. Ganska tröttande när man är mitt upp i det.

Enklast är väl att diskutera barnuppfostran med er vän och fråga hur hon tänker. Är hon nöjd med situationen eller vill hon ha goda råd? Antagligen behöver dottern ha mer positiv uppmärksamhet och beröm för det hon gör bra.

Är de mitt upp i en separation är det inte säkert att mamman orkar ta ens de strider som behövs och flickan kan då trotsa mer för att få en reaktion. Hellre dålig uppmärksamhet än ingen alls kan barnet agera efter. 

Som medvuxen hade jag agerat och sagt till barnet utifrån mina preferenser. Jag har blivit riktigt irriterad på en mamma som lät sin ca 4-6-åring hoppa upp och ner och stöta till min dotter som ammade upprepade gånger då vi satt med på samlingen på öf. Likaså tyckte denna mamma det var helt okej att han studsade på ett annat yngre barn och kastade en leksakstunna i luften bland andra barn. Frågan är vilka gränser den mamman hade egentligen, om andra barn skulle behöva skadas och gråta innan hon reagerade???
   

Jag hade också reagerat över er väninnas uppfostringsstil. Visst finns det lägen när det kan vara bäst att ignorera dumt beteende och förstärka det positiva. Men på det exempel som du ger låter det som flickan måste få veta att detta är ett oacceptabelt beteende. Om hon är så gränsöverskridande att hon t ex biter någon i bröstet så måste hon få veta att detta inte är ett ok beteende. Sedan så behöver tösen mycket beröm, kramar etc också. Men det ena behöver inte utesluta det andra tänker jag.
Om ni är med och upplever fler liknande situationer så tycker jag faktiskt att ni ska säga till flickan. Det hade jag gjort i dessa fall. Om mamman nu saknar förmåga så är det bra att övriga i vuxenvärlden reagerar i alla fall.  

Tusen tack för era svar, verkligen. Och för att ni tog er tiden.

Vi ska ta till oss detta. Positivt beröm i synnerhet!

Mamman borde verkligen ha tillrättavisat sitt barn. Det var ganska grova saker den där tjejen höll på med. Även om hon möjligtvis kan ha någon form av bokstavskombination (bara en gissning) borde man säga åt henne vad som är ok och vad som inte är ok. Det hade varit mer ok  beteende för en 2-3åring men en 5åring borde veta bättre. 

Men sa inte ni åt flickan själv att inte bita andra i bröstet?! Det hade jag gjort. 

Eftersom vår fyraåring har autism, så kanske våra "metoder" ibland kan verka lite udda för omgivningen, i synnerhet när det gäller det här med konsekvenser.

På det stora hela kan man väl säga att vi har ytterst få konsekvenser/straff för vår dotter, även när hon beter sig illa. Anledningen till detta är att dottern ändå inte har någon direkt förmåga att förstå konsekvenserna av det hon gör, och definitivt inte har ett så utvecklat tänkande att risken för konsekvenser skulle hindra henne att göra samma sak nästa gång. Så som uppfostringsmetod är "konsekvenser" totalt verkningslöst på vår dotter. Och även om det inte är några diagnoser inblandade, så har små barn i allmänhet en ganska dålig förståelse för konsekvenser, varpå jag inte tycker att man ska ha någon övertro till konsekvenser/straff i uppfostrande syfte (i praktiken så är skillnaden mellan straff och konsekvens väldigt liten, ur barnets perspektiv). 

Däremot så jobbar vi konstant på att tydliggöra konsekvenser och träna dotterns konsekvenstänkande. Vi förklarar, hela tiden, "det här leder till det här...", "nu blev det såhär för att...", "lillasyster blev ledsen därför att du...". Men naturligtvis också: "nu blev jag glad för att du...", "nu hjälpte det mig att du...". Så i ovanstående situation så hade vi definitivt reagerat med ett kraftfullt "AJ, man får inte bitar, det gjorde ont på X och hon blev ledsen för att du bet henne!" (typ). Men vi hade inte nödvändigtvis haft några andra (synliga) konsekvenser. 

Mycket av det vi gör handlar också om att skydda dottern och skydda omgivningen, och detta medför ju ibland konsekvenser som drabbar dottern, även om syftet inte är att straffa eller korrigera beteendet i första hand.

Så i restaurang-scenariot så hade vi nog i första hand inte haft dottern med oss överhuvudtaget (en konsekvens av funktionshindret, tyvärr, dottern mår inte bra/kan inte hantera offentliga miljöer annat än under noga planerade och särskilda omständigheter när det enda syftet med aktiviteten är just att träna dottern i att hantera situationen). 

I andra hand så hade dotterns sammantagna beteende sagt oss att hon inte klarar av miljön, hon är överbelastad, hon mår inte bra. Och då åker vi hem. Vilket ju i "resultat" blir oskiljaktligt från hur en "konsekvens-förälder" skulle agera, men syftet är alltså inte att nöta in hos dottern "uppför dig annars åker vi hem", utan syftet är både att skydda omgivningen från dottern (för det måste alltid gå först, hennes beteende kan aldrig tillåtas väsentligt skada omgivningen) och för att få tillbaka dottern i en för henne själv mer hanterbar miljö. 

Så som sagt, det "synliga" resultatet av vad vi gör blir ofta det samma som för en "konsekvens-uppfostrande" förälder. Och ur dotterns perspektiv spelar det ju ingen större roll om vi tar henne ifrån en rolig aktivitet eller plockar undan en leksak "för att beteende har konsekvenser" eller för "hennes eget och omgivningens bästa". Ett obegripligt straff kan hon ju uppleva det som oavsett. 

Men i längden tror jag att orsakerna till vårt handlande har betydelse. Dels för vårt handlande inte alltid blir lika som "konsekvens-förälderns", och dels för att vi motiverar vårt handlande på ett annat sätt som förhoppningsvis i längden ger henne bättre verktyg att själv att styra sitt beteende i önskvärda riktningar än vad konsekvensuppfostran gör. 

Så vi kommer nog att fortsätta bemöta dotterns utbrott i affären med lugn, en kram och kanske en glass när det går över, istället för att brusa upp oss, skälla ut henne eller bära iväg henne ut ur affären. Om hon inte är totalt destruktiv då, men numera händer det faktiskt ganska sällan. Främsta orsaken till att vi fortsätter "på vårt sätt" är nämligen att det fungerar...

Mumin80: Bra skrivet. Har också ett barn med diagnos och visst får man göra saker ibland som för andra ser slappa eller märkliga ut.