Extraresurs på dagis = "Diagnosbarn" eller bara "jobbiga ungar"?

Ibland drar de till med att ett barn behöver hjälp bara för att de vill ha extra stöd till hela gruppen. Vilket i och för sig inte behöver vara fel.

Sen är även behovet olika hos olika barn. Vissa behöver verkligen gå undan ensamma med en vuxen för att de inte klarar av stöket i barngrupperna. Men ofta kan det bli att barnet med resursen blir isolerad från gruppen och bara hänger med resursen.

Jag tror att det är viktigt att verkligen förstå vad det egna barnet behöver för hjälp, och att hen inte bara tvingas in i en roll för att det ska bli bekvämt för personalen. Oavsett ev diagnos.

Jag har aldrig varit med om att det söks för att det ska vara skönt och bekvämt! Snarare för att det är sista utvägen då det inte fungerar.

Vi gör i regel så att arbetslaget utökas med en person som antingen jobbar mot de andra barnen (om det är en outbildad) eller som har samma uppgifter som oss andra samt att vi då delar på resursansvaret. Det kan vara så att man är resurs en viss dag i veckan eller en vecka i taget så roterar vi. På så vis är alla involverade och jobbar med barnet samt att barnet inte blir alienerat från gruppen på samma vis.

Om resursen läggs upp på ett bra sätt ser jag inga nackdelar alls! Tvärtom så tycker jag att det blir mer stämplande för barnet att vara den som andra barn klagar på hemma om våld, utbrott och beteenden. Att behöva "misslyckas" i olika situationer och spåra ut vilket andra barn ser och berättar om. Det är då bättre att barnet får hjälp att fungera så bra som möjligt (kanske lika bra eller bättre än de andra) - annars är det verkligen en stämpling!

Många barn jag stött på får diagnos sedan ja MEN! Ditt barn har (eller har inte) en diagnos - en resurs förändrar inte det! Om det blir en diagnos senare så är ju det för att ditt barn ska få det stöd denne behöver, inte att stämpla barnet.

Jag jobbar inom BUP och Hab som psykolog och kan säga att det ser väldigt olika ut. Ibland är det en situationsbunden problematik som kan lösas med ökad personaltäthet så att barnet kan få det hen behöver. Men ibland är behovet av mer personal kopplat till att barnet faktiskt har särskilda behov som blir tydligare när man börjar kunna jobba mer specifikt med det. Ibland leder såna här situationer till att barnet remitteras till utredande enhet där man tittar närmare på precis vad som är barnets svårigheter (tex en NPF-utredning, vanligast med misstanke om autismspektrum). Hittar man då precis var barnet har problem (oavsett om barnet får diagnos eller ej) kan man börja jobba med individuellt stöd utifrån ett program där personalen får proffshandledning. Många föräldrar jag träffar brukar tycka att tiden före diagnos (alltså tiden innan man ens fått remiss och utredning) var den absolut svåraste. Man visste att något var fel men inte vad, och det skrämde mer än när man sedan fick veta vad som var barnets svårigheter. OM barnet får diagnos finns det väldigt mycket man kan göra för att hjälpa och stötta så att barnet tränar på rätt saker och utvecklas och mår bra. Lycka till. 

Ni väljer ju själva hur öppna ni är, det är fördelar och nackdelar med båda valen.

Då vi hade resurs senast gällde det ett våldsamt barn där föräldrarna valde noll öppenhet. Övriga föräldrar visste att gruppen hade en resurs men enbart en handfull förstod att det gällde barnet x, de flesta hade ingen aning alls utan tyckte att det var bra att gruppen fått "bonusresurser." Barnet fick å ena sidan ingen diagnosstämpel men å andra sidan blev x sällan bjuden hem eller på kalas samt att många föräldrar framförde att deras barn klagade på x hemma.

Jag TROR att x fått mer förståelse om andra föräldrar fått mer information. Vi har tidigare haft barn med fysiska handikapp och synliga nedsättningar. Då har föräldrarna fått informera på föräldramöten och andra föräldrar har visat en helt annan tolerans och förståelse över att deras barn blivit utsatt (som vi såklart jobbade med).

Vi ha en treåring som hamnade i småbarns gruppen på 13 blöjbarn när bland grupper delades upp för 6 mån sedan. Själv är han äldst av de barnen han gå med med 7 månader och blöjfri sens sommaren, men yngst av alla treåringar därför hamnade han med de små.

Den andra gruppen har redan 26 barn och jag förstår att man gjorde detta valet för att verksamheten ska fungera. Vår son har alltid varit ett känsligt barn och speciell pedagogen varit engagerat och jobbat med förskole personalen  då hans oro visade sig vara utåtagerande med bråk.

Snabbt förstod vi att han vantrivs på småbarns avdelningen, delvist för att han säger att det är äckligt för det är så mycket bajs och delvist för att han jämt sitter i köket , att han är ut tråkad och under simulerat är det ingen tvekan om... nyss kvävde vi förflyttning ...men det kändes orealistiskt då verksamheten är pressat och personalen konstant underbemannad.

Verksamhets chefen , bad oss att fixa papper från barn psykologen så han kan få tilläggs timmar med resurs personal så kan han få vara med de stora barnen i alla fall 20 h / v.

barn psykologen hade träffat vår son vid ett enda tillfälle och det hade med hans rädsla för sjukhus att göra då han haft trauma efter att han som 1 åring genom gick en omfattande operation men då det dröjde över 1 år innan remissen till henne besvarades med en tid hos henne hann vi bearbeta trauman själva.

Medan vi var där berättade jag för henne om situationen på dagis och hon fann det  oacceptabelt , allt hos såg var en aktiv smart kille som behövdes vägleda rätt. 

Det känns som att deras begära på intyg hos barnpsykologen var en "enkel" lösning på verksamhetens problem ... tanken på att mitt barn bli isolerat eller utstöt på nåt sätt har inte ens slagit mig förrän nu då i vårat fall handlar det bara en ekonomi.

Några tecken på autism fann inte , det var alla speciallister överens om Inklusive sonens mormor som själv är en efraren pedagog, inte heller adha , bara ett aktivt barn med stark vilja som behövde lite extra hjälp av vuxna vid problem lösningar