Var helt säker på att han dött.
Va med om de värsta jag någonsin varit med om, jag var helt övertygad om att min älskade son dött. Min son är två år gammal och är extremt lätt att lägga, lägger bara ner i sängen å så säger vi god natt å så somnar han själv. Den här gången sov han middag och allt var som vanligt förutom att det gått över två timmar och han brukar hålla sig inom två. Gick upp för att väcka honom för lunch. När jag öppnar dörren så ligger han i sängen och tittar på mig. Jag ler och säger glatt "men godmorgon älskling, ska vi gå ner å äta lunch?" Ingen reaktion, stirrar tomt på mig med helt öppna ögon, pytte pupillrar å ser bara borta ut. Jag går fram å stryker han på kinden, armen ryggen, ingen reaktion. Får panik å vänder honom på rygg, han ligger fortfarande å bara stirrar på mig. Hjärtat stannar i kroppen på mig, känner hur hela jag bara dör.. Skakar honom HÅRT om axlarna flera gånger och han är helt lealös å fortfarande den tomma stirrande blicken. Hör mig själv gallskrika så högt så hela grannskapet måste hört mig.. DÅ plötsligt blinkar sonen, tittar på mig som "vad fan håller du på med? Va skriker du för?" Sliter upp sonen å håller han hårt hårt hårt i famnen samtidigt som jag gråter som en idiot å vaggar oss fram och tillbaka. Är det någon som varit med om detta? Sova med öppna ögon är väl en sak, men att inte vakna när man blir skakad om axlarna? Har fortfarande ångest varje gång ja går in i hans rum för å väcka.. Tänk om han inte vaknar nästa gång? Fy, den känslan är det VÄRSTA jag varit med om, dom sekunderna jag var övertygad om att min son dött. Det gör så ont i hjärtat med vetskapen av att många barn inte vaknar, att dom inte bara sover..
