Jag som farmor får inte umgås med mitt barnbarn

Som rubriken lyder, jag får inte umgås med mitt barnbarn under, enligt mig, normala former. Så här är det:

Min son och hans sambo har en dotter tillsammans, vi kallar henne Maja. Maja är ca 1 1/2 år. Hon går inte på dagis, hon kommer vara hemma tills hon är 2 år för att föräldrarna vill hålla henne hemma så länge som möjligt. Ett mycket klokt beslut enligt mig.

Jag har och har alltid haft en nära relation till mina söner, jag har två. Vi hörs och ses ofta, det är naturligt för oss. Jag har försökt få en bra kontakt med min sons sambo ända sedan deras start, utan att lyckas vidare. Hon drar sig undan, följer inte med på besök, är sur och tvär. Har fått veta att hon inte är bekväm med oss, mig och min man (farfar). Hon har tydligen aldrig varit det och därför har det varit som det varit. Tråkigt men vi har ändå försökt vara snälla mot henne genom alla dessa år. 

När de meddelade oss att de skulle ha barn blev jag såklart så lycklig. Jag har längtat och väntat på barnbarn länge och trodde faktiskt inte jag skulle få några för de ville vänta. Men så kom beskedet, hon är gravid. Under graviditeten mådde hon extremt dåligt, hon hade nog alla krämpor man som gravid kan ha. Jag försökte hjälpa till och det verkade uppskattas av henne. För första gången någonsin kände jag att vi hade en relation. Så föddes dottern, och vilken kolik hon fick. Stackars flickebarn. Hon skrek natt och dag i 5månader och föräldrarna gick på knäna. Jag, vi snarare, erbjöd oss att hjälpa. Låt oss ta dottern någon timme eller två så ni får sova. Mamman ville inte, vägrade. Jag respekterade men sa att de måste ta emot någon form av avlastning för att klara av detta. Jag såg ju hur obeskrivligt trötta de var. Så det blev så att jag och farfar avlastade dom under dessa kolikmånader i den mån vi kunde. Vi hjälpte de helt enkelt att ta hand om deras kolikbarn som bara skrek och skrek så att de skulle åtminstone kunna få några timmars sömn per dygn. Detta resulterade i att vi träffades varje dag och hjälpte dom med olika saker för att de skulle kunna lägga sin energi på att orka ta hand om dottern på bästa sätt. Ska även tillägga att det inte endast var mitt påhitt, både BVC och läkare sa att de behövde stöd och avlastning för dottern hade kolik utöver det vanliga och båda föräldrarna mådde väldigt dåligt. Jag tyckte dock att jag och farfar kunde ta Maja längre stunder utan båda föräldrarna så att de skulle kunna sova en hel natt tex. Mamman vägrade alla dessa förslag, hon ville att de skulle sova i skift för att få sömn och att vi skulle vara stöttepelare i bakgrunden. Men vi träffades ändå varje dag och hjälpte till i den mån vi fick för henne. 

När dessa hemska månader var över så satte mamman tvärstopp för ALL kontakt. Jag fick inte se eller träffa Maja på en hel månad när hon var 6 månader. Jag bönade och bad men nej, hon ville inte. Hon ville vara ifred. Sonen orkade inte bråka. Dottern blev 7 månader och nu fick jag träffa henne igen men under följande regler och de reglerna har bestått fram till idag: endast en ggn i veckan i 2 h. Inte mer. Varför hon öht går med på detta är för att sonen säger ifrån, han vill att Maja ska få träffa oss. Eftersom de har gemensam vårdnad så kan ju inte hon bestämma så då har hon gått med på detta men absolut inte mer.

Jag är helt förtvivlad! Jag älskar Maja så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Jag saknar henne så att det gör ont, jag vill träffa henne oftare och jag vill umgås med allihop oftare. Att mamman hatar mig, varför  förstår jag inte, men att hindra barnet kontakt med sina farföräldrar på det här sättet? Maja älskar oss, hon skiner upp varje gång vi ses och vi har jättekul ihop. Jag är en ung farmor, inte ens fyllda 50 år och vill bara hjälpa till. Men mamman är bara sur och snäsig, jag träffar henne aldrig utan det är då bara Maja och min son som kommer en gång i veckan. När jag då frågar sonen varför hon aldrig kommer så är svaret "hon vill ha tid för sig själv". Men jag vet ju att det är för att relationerna inte fungerar som hon inte kommer och varför det är såhär. En tanke jag har är att hon har förlossningsdepression eller kanske fortfarande mår dåligt efter koliken? Hon har sagt till mig vid något tillfälle att eftersom vi träffades så extremt mycket under dotterns kolik så vill hon ha "space" nu. För mig är det obegripligt, borde hon inte vara tacksam för att vi hjälpte dom igenom en tuff period? Ska hon sedan straffa oss??

Snälla någon där ute, jag vill mamman väl, jag vill träffa Maja mer och jag vill bara att allt ska vara bra. Vad gör jag för fel? Jag köper jättemycket presenter till henne bara för att jag vill och jag ställer alltid upp som barnvakt om de behöver. Jag anser mig vara en bra farmor, jag avgudar mitt barnbarn! Vad är felet?