Ni som haft förlossningsdepression/ depression hur lång tid tills ni var friska/ fungerade normalt igen?

Födde mitt 1a barn i april -09, blev oplanerat gravid igen aug-09!! Paniken var totalt!! Jag vacklade mellan att genomgå en abort och att behålla, rätt länge.. Min man ville absolut behålla. Saken var den att första graviditeten varit enormt kämpig och förlossn var helvetet på jorden och dessutom förlorade jag stora mängder blod så det krävdes blodtransfusion och järndropp men det tog ändå lååång tid att återhämta sig.. Så jag hade galna panikångestattacker under andra graviditeten pga den kommande förlossningen! :( jag var absolut inte redo för ett till barn och absolut INTE redo för en förlossn igen..

Förlossn gick dock mycket bättre den gången, men jag var instabil grät ofta och mycket ville inte att någon skulle komma hel till oss första veckorna så vi fick landa ifred men detta respekterades inte , när 2an var 5dygn gammal vaknar jag med ett ryck i sängen .. Äldsta barnet spyr enorma mängder på sin pappa i vår säng!! Dagen innan hade en släkting och en vän hälsat på med en tårta.. Vännen hade också kräkts fast på kvällen då.. Nåväl vår äldsta åkte på värsta tänkbara, rotavirus!!! Hög feber, konstanta kräkningar i fem dagar o diarreer och jättehängig. Behöver kanske inte påpeka hur sjukt orolig jag var att vår nyfödda skulle bli smittad ..! Jag började få panikångestattacker så fort äldsta kräktes.. Och idag 3 1/2år senare har jag en fullt utvecklad magsjukefobi som jag sökt hjälp för! Nåväl, jag var väldigt gråtig väldigt länge efter 2ans födsel, han sov mest hela tiden och jag kände INGET för honom.. Inget alls.. Jag upplevde att vid PMS så förstärktes mitt dåliga mående och jag grät oerhört mycket ofta och länge, jag ville bort från min familj, tyckte inte att jag älskade min man eller barnen längre, jag ville vara ensam!

När 2an var 8mån så vände det, äntligen!!

Känslorna har kommit efter hand, tror vändpunkten för känslorna för min 2a son var när han blev jättesjuk i rsvirus vid nästan 10mån ålder vilket krävde sjukhusinläggning, sondmatning, cpap maskin, syrgasmask, inhalationer och en hel del smärtstillande och febernedsättande .. Jag var uppriktigt rädd för att han inte skulle klara sig!! Och lite av den rädslan bär jag med mig fortfarande .. Hjärtat i halsgropen om han ramlar, eller vill göra något som kan innebära potentiell skada..

Jag sökte aldrig vård fastän jag hade behövt, något jag ångrar än idag! Jag förlorade värdefull tid med mina barn liksom!

Inför 3e barnets ankomst så pratade jag med min bm redan på inskrivningen att såhär och såhär var det, jag var livrädd för att det skulle bli likadant igen nämligen, så hon remitterade mig till deras psykolog :)

Men allt har gått över förväntan! Bebisen var planerad också förvisso!

Men en tanke, de har kollat dina mineral och vitaminvärden? Dina sköldkörtelvärden? Binjurevärden?

Äter du tillskott av B-vitaminer, D vitamin, magnesium(superviktig mineral som håller serotoninet på bra nivå!) ??

Hej
Tack för att du delade med dig av din historia! Låter som att du är en väldigt stark kvinna! Skönt att höra att du mår bättre nu. Det är en lång och tuff resa att få dessa komplikationer efter att föda barn. Att bygga upp en känslomässig mamma barn relation är tufft. Och svårt för många att förstå. Tack igen för din historia.

Får behandling för järn och b12 brist. Precis påbörjat. Test på sköldkörteln är bra men väntar på lite andra provsvar oxå. Tack tipsen:)

Hej!

Jag fick också förlossningsdepression, fick hjälp redan på BB (tuff förlossning). Mediciner, samtalskontakt och gick och fick hjälp hos en grupp psykologer och sjuksköterskor som skulle hjälpa till med anknytningen. Inget fick mig att må bättre. Inte nog med det så fick jag inget stöd ifrån anhöriga, tvärtom dom brydde sig inte alls om vår son, trots allt 14 personer som bodde inom 2 mil och två av dom ville inte ens träffa honom för dom hade fått ett missfall 2 år tidigare. Resten var totalt ointresserade och efter 3 konfrontationer så gav vi upp.... vid ett tillfälle sa hans faster att han inte ens behövde mig för han hade ju sin pappa. Och trots att dom körde förbi vår lägenhet varje dag hade dom ingen ork att stanna 5 min för en kopp kaffe. Jävla idioter, vi har sagt upp den kontakten för längesen. Hade en underbar svägerska däremot som hjälpte till så mycket hon kunde trots egna problem, tack gode gud.

Han skrek dessutom dygnet runt, så himla missnöjd så dom första månaderna var jättetuffa. Bor långt ifrån min sida av familjen så jag var i stort ensam med min sambo vilket tärde jättemycket på relationen. Och jag fick jättemycket hjälp från psykiatrin. Till slut bestämdes det att ECT (elchocker) var mitt sista alternativ. Så jag gick med på det, då var min son 8 månader. Mådde jättemycket bättre, dom hjälpte direkt! Dock fick jag svåra minnesstörningar som håller i sig än idag 10 månader senare. Så det gör att jag mår väldigt dåligt, plus att depressionen gjort rätt mycket skada på psyket. Dock mår jag mycket bättre idag trots allt även om minnesstörningarna har satt mycket begränsningar

Tar medicin som funkar bra, går hos en jättebra jobbcoach och försöker hitta tillbaka till arbetslivet och samtalskontakt med en psykiatrisköterska. Och min son blev äntligen nöjd och började sova hela natten vid 10 månader så det underlättade mycket och är idag nöjdare och lättare att hantera och jag älskar honom mest av allt.

Han är 18 månader nu och trots den tuffa starten vi hade så har vi idag det väldigt bra.
Börjar nästan gråta lite nu när jag tänker tillbaka men det går att ta sig igenom det! Och mitt råd är att söka hjälp tidigt och att skita i relationer som försämrar depressionen. 

Kan tillägga att jag har borderline och kronisk depression dessutom.. så jag är ett riktigt skräckexempel haha, men hoppas min historia kan ge någon lite hopp i alla fall :)