Antidepp och Borderline

Hjälper bra för mig! Har Sertralin. Vilken har du?

Jag började äta sertralin (efter många många års medicinvägran) men fick inte någon effekt. Äter nu zyprexa lägsta dosen och det har förändrat min värld totalt! Har sen en månad dock satt in en ny antidepp, cipralex pga pmds. Trots att zyprexan hjälpt mig såååå mycket så hade jag kvar en vecka i månaden då jag blev som förut, efter lite utredning konstaterades pmds o då kände jag att det var värt ett försök.

När jag hade borderline tog jag en ganska hög dos Venlafaxin samt Lamictal.

Jag vet inte om medicineringen hjälpte eller inte, tycker jag mådde lika dåligt hela tiden.

När jag slutade med medicinen tyckte jag att jag mådde bättre än någonsin, men det beror nog snarare på att min borderline var borta.

Jag har aldrig haft några maniska perioder, det är väl snarare bipolära som har det?

Har du gjort en utredning eller ska du göra det?       

Jag hade venlafaxin, seroquel, risperdal och sobril. Stilnoct till natten.

Jag äter också Sertralin :)

Jag har inte känt någon förbättring av medicinen och vet inte hur jag ska göra. Jag går på psykoterapi och står på kö till en psykolog. Jag vill jättegärna göra en utredning. Är det psykologen som gör det eller en psykiatriker?

Jag funderar på om en stämningsstabiliserare skulle passa bättre kanske.. Men vill som sagt ha ett utlåtande från en läkare först :)

 

Förlåt att jag skriver ett jätte långt inlägg men vill rådfråga er med borderline då jag som anhörig inte vet vad vi ska göra.

En fråga. Har en syster som vi misstänkt länge ha borderline. Men problemet är att hon själv inte tycker att hon har ett problem. Hon är mkt utåtagerande mot sin man å min mamma. Jag får ibland också känna av detta men ej lika ofta nu när vi är vuxna. Hon framställer sig alltid som martyr att det någon har sagt för 10 år sedan ger henne rätta att trycka upp mamma mot väggen å nu senaste året har hon börjat nypa henne i ansikte å armar så hon får blåmärken. Vet ej hur många ggr vi sagt år henne att söka hjälp. Men då är det vi som är dumma å tycker hon är psykisk sjuk. Sist hon gav sig på min mor hade mamma haft henne å hennes barn hemma en hel v å fixat mat å försökt vara barnvakt så mkt hon orkade efter jobbet (mor är hjärtsjuk så hon orkar ej lika mkt som förr 24h om dygnet). En kväll gav min syster sig på henne, skrek å var hysterisk för mor skulle hjälpa mig dagen efter då jag var tvungen att jobba sent å maken jobbar på annan ort. När de 2 dagar senare skulle åka hem så kom min syster å sa till mor art hon älskar ju henne. Då sa mamma att hon älskar henne också men så här får hon inte göra som hon gjorde för några dagar sedan å att hon går söka hjälp om hon ej klarar detta själv. Då bröt cirkusen igång igen å hon skrek då ut alla orsaker hon hade för att bete sig så då mor är den jävligaste mamman mm.

Undrar om självinsiken är svår vid borderline. Vet ej vad vi ska göra? Oftast ger hon sig på min mamma när ingen annan ser mer än ev hennes make å han är också rädd för henne när hon blir så här. Han bara sitter å stirrar helt paralyserat.

Ingen i vår omgivning skulle kunna misstänka att min syster beter sig så här för hon är världens underbaraste värdinna å uppför dig briljant när bekanta är med. Men vad ska vi göra?

Problem med självinsikten är enligt mig inte specifikt borderline men det är klart det kan finnas såna individer där med.. Jag har/hade svåra problem med min diagnos men har samtidigt enda sen barnsben varit otroligt självkritisk och insiktsfull. Vilket såklart också blev en börda för skulden och skammen som kom efter varje utbrott/sammanbrott....

Inte börda FÖR skulden och skammen utan MED skulle det stå. :) Det är svårt att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.... Jag vet inte riktigt vad för råd jag kan ge dig tyvärr. :( Det går ju att vänligt men bestämt ta avstånd, för att skydda sig själv, inte bli 'medsjuk'.

Att hon är fysisk har pågått i 1,5 år. Att hon är "martyr" att ha rätt å skrika och hon tar upp saker från evigheter sedan har hon mer eller mindre gjort sedan hon varit liten. Eskalerade i tonåren å nu då de sista året puttar min mamma å nyper henne. Hon tycker att hon har rätt att bete sig så här och kan skrika om samma saker som skett för flera år sendan. Tex när mor hade hjärtopererats. Min syster tog anhörigdagar för att vara i stan hos henne. Slutade iaf med att sista dagen dyker hon upp på sjukhuset kl 19 fast de skulle åkt på fm hem. Hon ser helt tom ut i blicken och säger bara att de nu ska åka och att hon inte hinner stanna för annars kör hennes man utan henne. Mamma fattade direkt att det hade varit skrikit hemma. Bltr far i höjden å läkarna blir jätte oroliga att det är någon komplikation, men mor vågar ej berätta. När hon kommer hem från sjukhuset stan flera saker som tyder på att de bara har åkt iväg i affekt. Två v senare är det Valborg. Min syster vill hem å fira detta med mamma men hon orkar inte ha några folk omkring sig och det säger hon till henne.

Varje gång de nu träffas och hon får utbrott så har systern "anledning" till detta för bland annat att hon avbokade sina Valborgs planer för 2 år sedan och mamma är otacksam.

Bara en sak bland mkt annat. Förr genom åren har hon bla skrikit om sitt bröllop att det är mors fel att det ej blev som det skulle och så vidare.

Usch, börjar bli jobbigt nu när vi måste ses inför jul och det är då man tänker på det mer. Kände bara att jag var tvungen att fråga i denna tråd. Men det är då kanske ej borderline. Vi får luska vidare, men vet dock ej vad vi ska göra för att hjälpa då hon inte tycker hon har problem:(. Tack för att jag fick ta upp lite i denna tråd:)

Gick du i någon terapi under tiden du åt medicin då eller försvann även symptomen i samma stund du slutade med medicinen?
Vad jag fått för mig är att borderline en personlighet som yttrar sig olika beroende på hur känslig man är men att den förvärras i samband med depression.
Själv misstänker jag att jag har borderline då jag hamnar i djupa depressioner ibland med ibland flera års mellanrum, extremt känslig för kritik och känner mig inte "värd" att ha det bra osv. I perioder i mitt liv har jag utsatt mig för livsfara och struntar liksom i vad som händer, känner mig rotlös och tom för det mesta, bara mer eller mindre olycklig egentligen aldrig genuint glad och nöjd.
Vet inte riktigt hur jag ska ta tag i situationen men vet att jag måste då det känns som att mitt liv rasar