Anonym (Otillräcklig) skrev 2013-11-28 15:18:07 följande:
Äh tröttheten beror kanske mest på att livet är så tråkigt. Helt ensam känner jag mig och varje dag ser likadan ut, fram och tillbaka till jobbet och sen jag och barnet som sitter och stirrar på varann. Gå till lekplatsen och kolla när han leker. Så jävla trist att aldrig kunna konditionsträna eller ta en promenad eller göra nåt överhuvudtaget som inte involverar barn. Men bara att rycka upp sig och försöka se det roliga i att sitta i sandlådan och leka med en traktor! Och hålla ut, det är väl bara femton år kvar nu tills jag kan göra nåt som även gör mig glad!
Så ser livet ut för alla ensamstående utan kontaktnät.
Jag hade det så med mina två barn, det var bara att hänga i och göra det bästa av saken.
Det kommer dock inte ta 15 år innan du kank göra något, när barnet kan vara själv en stund kan du gå iväg, det finns ju mobiltelefon. Dessutom kommer barnet att börja vara hos kompisar oftare ju äldre han blir.
Mamman till min mans barn har fått kontaktfamilj. Hon tog hjälp av advokat och fick igenom det trots att det inte är barnet som har behov av en kontaktfamilj. Det är hon som vill uta och festa oftare än vi har umgänge. Tyvärr. Pga avstånd kan vi inte ha varanan v. Dock visar det sig nu iom att barnet har blivit utåtagerande igen, men istället för att inse att det är allt hoppande mellan olika boenden som är boven vill mamman nu ha en diagnos på barnet.
Om du inte har någon alls du kan vända dig till (min bonus mamma har det, men inte så ofta som hon vill) så kan du trycka på det, att du inte har någon manlig förebild för ditt barn tex och att du gör allt du kan för att kunna flytta närmare din familj, och därigenom få förebilder av båda kön som komplement till dig, men att du inte vill förrän du har din försörjning ordnad där. Då har du en chans, stärre chans har du om du jälv lyckas hitta en familj som de kan utreda, men om du kunde det, tja då har du ju ett kontaktnät.. Så det är lite moment 22 av det hela.