Mår piss och skit och har nog gjort det för länge!
Hej
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja men som rubriken lyder så mår jag långt ifrån bra och har nog inte gjort det någonsin. Jag liknar dessutom min far upp i dagen och det är inget som jag tolkar possessivt i många aspekter. Visst han ville mitt bästa under min uppväxt (Bodde hos honom) Då mina föräldrar skilde sig när jag var runt 12år. Dock kändes det som många saker saknades såsom att visa att man tycker om sina barn. Berömmer sina barn,Göra saker MED sina barn osv.. Ja de positiva sakerna helt enkelt!
Det jag fick höra väldigt ofta var hur dum i huvudet man var som inte var världsbäst i mattematik och i skolan i allmänt. Nu så här i efterhand så vet jag att han har svårt att visa positiva känslor fastän han tycker om mig och min syster.Dock har han aldrig sagt att han älskar oss en enda gång såvitt jag kan komma ihåg. Jag tror min uppväxt har satt sina spår på mig och jag funderar på hur mycket fel en människa kan ha. Alltså jag.
Nu har jag själv 3 barn och jag beter mig i många fall precis som min far gjorde. Detta får givetvis mig att må skitdåligt då jag inte har någon kontroll över vad jag säger när jag blir arg. Än värre är att jag sårar en massa människor som jag älskar över allt annat här i välden! Många gånger känner jag att jag borde ta livet av mig, Det vore nog bäst för både mina barn och alla andra! Och det vore det nog!
Dock går det inte en dag utan att jag berättar för mina barn hur mycket jag älskar dom. Jag försöker och försöker att bättra mig men det är som jag är programmerad att vara en idiot :( ,Jag hatar mig själv mest hela dagarna. Tittar jag i spegeln så frågar jag mig ofta varför jag ens blev till eller vilken idiot som står framför den!
Jag har isolerat mig i många år och träffar aldrig folk förutom på jobbet då jag har väldigt dålig självkänsla. Varför skulle folk vilja vara med en idiot för? Ful, Dum, Idiot. Jag vet inget som är positivt med mig tyvärr. Och största gåtan är hur min sambo orkat med detta? Jag är det stora felet i vårt förhållande då vi aldrig gör saker tillsammans nästan. Vi har varit tillsammans i snart 9 år och nu har hon fått nog! Tro mig när jag säger att innerst inne känns det skönt även för mig fastän jag älskar henne och mina barn så det gör ont! Dock finns det många saker som normala par gör och inte vi. Såsom att umgås allihopa med vänner.
Oftast är det hon som umgås med sina vänner då jag helt enkelt inte har några.Göra saker bara hon och jag osv...
Jag vill vara glad och tycka om att göra saker som dom flesta andra gör men lycka är nog en känsla som jag enbart har när jag ser mina barn. Men det är enda gången jag kan känna lycka. Jag känner ingen lycka i övrigt, Jag tycker inget är roligt! Absolut inget är roligt och det är en annan sak som håller på att förgöra mig och min familj. Jag kan göra en del saker men enbart för att min sambo och barn ska få ha roligt, Jag är helt enkelt förstörd !
Jag vill jag få ett slut på detta. Ingen mår bra av detta och jag vill att mina barn ska älska mig och inte hata mig!
Till att börja med är jag livrädd för att det ska vara något genetiskt fel på mig! Kul att veta att man är defekt, och det är just det jag innerst inne känner att jag är!
Jag vill absolut att ingen ska få reda på att jag har varit hos en psykolog.Jag skäms över allt dessutom! Och värst skulle vara om mina arbetskamrater fick höra att jag gick hos en psykolog!
En annan sak är att jag är skriven på jobbets vårdcentral/Hälsovård. Känns sådär att gå dit som ett Psykfall och berätta om hur mycket fel det är på en! Finns det risk att min chef får reda på detta iom att det är företagets hälsovård?
Jag borde gjort detta för länge sedan men men. Om det finns hopp fortfarande så gör jag allt för att försöka få ordning på mitt liv. Känns bara så avlägset och ibland känns det som det bara finns en enda utväg.
Är detta något en psykolog lyckas ändra på? Vill som sagt inget annat i världen än att umgås med folk och vara lycklig och bete mig som en normal person gör.