Jobbig och gropig väg, längtan efter barn!

Detta kanske är lite sent svar, men vi är i typ exakt samma sits. Vi är i slutet av en utredning och det tar SÅ LÅNG TID.

Vi har fått konstaterat att min man har extremt (näst intill obefintligt) antal spermier, men de finns och de är friska (man får vara glad för det lilla!). Vi ska bli remitterade till ivf, men först måste vi få ordning på mina hormoner som är "all over the place". För en månad sedan var vi på RMC och där lät de hoppfulla och sa att jag ska bara ta något hormonprov till sedan får vi remiss till ivf så fort som möjligt.

Igår fick vi veta att jag fortfarande har för högt prolaktinvärde och jag ska bli remitterad till en endokrinolog. Jag blev så besviken och ledsen! Jag hade tillåtit mig att hoppas att vi skulle försöka redan i vår, eller iaf det här året. Gud vet hur lång tid det kommer ta nu!

Emellanåt kan det kännas okej, när man vet att man ska ta sig igenom några månader innan nästa steg. Men varje gång man får ett tråkigt besked blir det platt fall, ilska och tårar. 

Blir också så himla irriterad över att alla tycks säga: "Många par lyckas bli gravida om de bara slappnar av och tänker på nåt annat.". Jaha?! Kul för dem! Vi har typ en chans på 200 miljoner att lyckas på egen hand. Jag tror knappast det hjälper om vi slappnar av och tänker på nåt annat! Som vi dessutom gör i långa perioder!

Ja, det där var min frustration. Hur går det för er?

Vi har också gått igenom hela processen... All väntan och oro...
Vi fick till slut veta att min make inte hade några spermier och fick då vänta nästan två år till på donation.

Nu har det gått ett år till, men nu är jag mirakulöst nog gravid i v 24 med tvillingar! 

Det tog över 6 år för oss och väntan var så klart värd det nu när vi vet att det gav nåt. Men oron för att det aldrig skulle gå kommer jag aldrig glömma! 

Lycka till alla som kämpar!