Anonym (Orolig mamma)

Äldre 3 Dec 09:08

16 svar

Erfarenhet av depression hos barn? (8-åring)

Hej! Vill börja med att be om ursäkt för kompakt text, surfplattan har sina svagheter. Hoppas ändå att någon orkar igenom mitt förtvivlade inlägg. Min dotter har en längre tid orsakat mig oro till och från och nu börjar jag vara övertygad om att hon lider av en depression. Gränserna för vad som är normalt och inte är ju minst sagt luddiga, men hon visar mer och mer tecken som gör mig ordentligt rädd. En första kontakt med BUP är tagen idag, blir uppringd senare. Igår skrämde hon upp oss rejält. Hon är 8 år och går i tvåan och kan inte alls hantera motgångar längre. Egentligen tror jag det pågått alldeles för länge redan. Minst ett år. Men eftersom det hela tiden svänger mellan bra och dåligt så känner jag mig så löjlig när hon är glad och skuttar omkring och flamsar med sina kompisar. Hon hade haft en bra dag igår, lekt utan konflikter med kompisar där det BRUKAR uppstå bråk, och dom var glada över det allihopa, och stolta över sig själva. Efter fritids lekte hon ute i säkert två timmar, nåt hon aldrig brukar ha intresse för. När hon kom in var hon trött och hungrig men härligt rosig om kinderna och glad. Hon åt middag och senare på kvällen när det var dax för kvällsmat ville hon ha den i vardagsrummet. Till saken hör att jag hade bestämt mig för att vara hemma med ett förkylt yngre syskon idag, något hon inte var glad över. Hur som helst bryter hon fullkomligt ihop. Gråter, hyperventilerar och säger att det bara snurrar runt runt i huvudet. Allt för att jag vill att hon ska komma in i köket och äta tillsammans med mig. Jag berättade bara snällt att nu låter jag maten stå framme i fem minuter till och du får komma in om du vill ha, annars plockar jag undan. Jag gick inte med på att hon skulle äta framför teven, den trollbinder alldeles för mycket som det är. När hon gråter och är hysterisk frågar jag vad det är, vilket hon inte kan svara på, jag frågar om hon inte är hungrig och varför hon gråter. Då svarar hon att hon är jättehungrig men att hon inte vill äta, för att straffa sig själv. Varför hon ska straffas kan hon inte svara på. Det slutar med att hon blir inburen av sin pappa, att vi brer en smörgås åt henne och att jag och hon sen lägger oss i sängen med en bok, även om hon helst ville landa framför teven igen. Vi låg säkert 1,5 timma och mös och hon var glad och sjöng sig till sömns sen, som om inget hade hänt. Nu var det här bara ett litet exempel, men såna här överreaktioner är vanliga. Hon kan absolut inte hantera stress och konflikter. Hon är alltid arg och irriterad, sällan glad, har svårt att längta efter saker, är mörk i sinnet, känner sig värdelös, klankar ner på sig själv, går inte att engagera i saker, tar aldrig initiativ etc. Enda gången hon är riktigt lycklig är när hon får äta snask, choklad. Och jag är övertygad om att det är ett tröstätande. Men nu har jag sett att hon ändrat matvanorna åt andra hållet med, äter mindre, bryr sig mindre om mat. Jag har trott att det rör sig om minskad aptit, eller att hon tagit till sig när vi pratat om att känna efter ordentligt om man verkligen är hungrig eller bara sugen. Men nu är jag rädd att det är ett självskadebeteende, att hon straffar sig själv. Jag är så sjukt orolig. Och har läst massor om depressioner hos barn, nåt jag inte trodde förekom i princip. Nu är jag övertygad om att det är vad hon lider av. Jag hade själv ångestproblem för något år sedan, och hennes pappa medicinerar mot depression (och klarar sig bra på det) så det finns ju i familjen. Är det någon som sv.wiktionary.org/wiki/skenhelig erfarenhet själv av hur det är att ha ett deprimerat barn, gärna i liknande ålder som mitt barn. Och hur det är som frustrerad förälder att själv ta på sig skulden och kunna bearbeta det? Jag känner själv ett enormt behov av stöd för att ta mig igenom det här. Jag kan se en hel massa saker jag gjort fel, som jag är övertygad om att det haft betydelse.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 09:10

#1

Oj, vet inte vart den där länken kom ifrån? Den måste ha smugit sig in på något konstigt sätt...

Litet My

Äldre 3 Dec 09:18

#2

Jag har ett sådant barn, kikar in ikväll då jag skall på lektion, APT och sedan ut med kollegorna.

Hur som helst, du är inte ensam.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 09:27

#3

Skönt att höra... Det kan ju inte vara alltför vanligt.

solhatten

Äldre 3 Dec 11:19

#4

Hej jag har en dotter som är lika gammal som din och hon beter sig rätt mycket som din och vår tonåring var likadan i den åldern.Hon överreagerar hela tiden och minsta lilla motgång känns oövervinnerlig, hon har till och med sagt en gång när hon var riktigt arg att hon ville dö..det känns ju hemskt att höra men jag försökte att inte reagera för starkt utan frågade bara varför hon känner så, och hon har aldrig sagt så igen.Tror att det kan bli så att de kan få makten när de ser hur upprörde det gör oss, lika som att barn kan ta över makten över mat om det tkatas och trugas vid matbordet. Visst kan det väl vara nått som är fel, men tror personligen att hon går igenom en svår känslig period och att hon kan behöva mycket stöd och kanske lite extra ensam tid med en förälder men tror nog att det är övergående.Att prata med bup kan nog vara bra så du också ska kunna släppa det här..Lycka till!!!

Anonym (sandra)

Äldre 3 Dec 11:29

#5

Jag har varit deprimerad sedan 5 års ålder. Det enda jag kan säga är att det är superbra att du kontaktat BUP! Tidig hjälp är viktigt för det är svårt att vara så ung och lida av depression. Man vet inte vad det är, man kan inte sätta ord på det och man förstår inte själv vad som pågår. Att hon mår dåligt behöver inte betyda att föräldrarna gjort något fel. Det kan finnas andra yttre faktorer, men det kan också vara så att det inte finns något utlösande utan hon har de tendenserna helt enkelt. Det viktigaste är att ni stöttar henne och ordnar den hjälp hon behöver.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 14:30

#6

solhatten skrev 2013-12-03 11:19:37 följande:

Hej jag har en dotter som är lika gammal som din och hon beter sig rätt mycket som din och vår tonåring var likadan i den åldern.Hon överreagerar hela tiden och minsta lilla motgång känns oövervinnerlig, hon har till och med sagt en gång när hon var riktigt arg att hon ville dö..det känns ju hemskt att höra men jag försökte att inte reagera för starkt utan frågade bara varför hon känner så, och hon har aldrig sagt så igen.Tror att det kan bli så att de kan få makten när de ser hur upprörde det gör oss, lika som att barn kan ta över makten över mat om det tkatas och trugas vid matbordet. Visst kan det väl vara nått som är fel, men tror personligen att hon går igenom en svår känslig period och att hon kan behöva mycket stöd och kanske lite extra ensam tid med en förälder men tror nog att det är övergående.Att prata med bup kan nog vara bra så du också ska kunna släppa det här..Lycka till!!!

Problemet är väl att det inte känns normalt längre. Jag har väntat och väntat på att det ska vända, eller lugna ner sig. Många av hennes reaktioner är normala för åldern och det är ju det som får en att fundera en extra gång, men det är något mer som inte stämmer. Hon tar alla motgångar FÖR hårt. Hon hyperventilerar nästan när hon blir ledsen, säger att det känns som om hon inte kan andas. Det snurrar runt runt i huvudet. Hon har ofta ont i magen och mår illa.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 14:33

#7

Anonym (sandra) skrev 2013-12-03 11:29:52 följande:

Jag har varit deprimerad sedan 5 års ålder. Det enda jag kan säga är att det är superbra att du kontaktat BUP! Tidig hjälp är viktigt för det är svårt att vara så ung och lida av depression. Man vet inte vad det är, man kan inte sätta ord på det och man förstår inte själv vad som pågår. Att hon mår dåligt behöver inte betyda att föräldrarna gjort något fel. Det kan finnas andra yttre faktorer, men det kan också vara så att det inte finns något utlösande utan hon har de tendenserna helt enkelt. Det viktigaste är att ni stöttar henne och ordnar den hjälp hon behöver.

Det är ju det som är så svårt som förälder. När jag själv hade ångest för nåt år sedan kunde jag beskriva det. Jag visst vad det var, att det var ofarligt. Men det var fruktansvärt ändå. Bara tanken på att hon går omkring och mår så dåligt gör mig illamående. Jag vet ju inte vad jag ska göra för att hjälpa henne, eftersom inget jag gör tycks vara rätt. Jag är snäll, jag är hård, jag är förstående, jag låter henne prata, jag försöker att inte förstora upp saker, ber henne sluta älta. Ja, testar det mesta. Och som sagt var, jag vet inte hur mycket hon spelar ut oss, eller hur mycket som är sanning. Men jag har ändå känslan av att det inte är normalt och att vi behöver hjälp att hjälpa henne.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 14:40

#8

Anonym (sandra) skrev 2013-12-03 11:29:52 följande:

Jag har varit deprimerad sedan 5 års ålder. Det enda jag kan säga är att det är superbra att du kontaktat BUP! Tidig hjälp är viktigt för det är svårt att vara så ung och lida av depression. Man vet inte vad det är, man kan inte sätta ord på det och man förstår inte själv vad som pågår. Att hon mår dåligt behöver inte betyda att föräldrarna gjort något fel. Det kan finnas andra yttre faktorer, men det kan också vara så att det inte finns något utlösande utan hon har de tendenserna helt enkelt. Det viktigaste är att ni stöttar henne och ordnar den hjälp hon behöver.

Just nu tar jag på mig all skuld. Jag har varit frånvarande, jag har varit känslomässigt oförstående, jag har varit för hård... Jaghittar tusen orsaker. Tusen saker jag kunnat göra annorlunda. BUP har ju sina givna frågor, frågade om problem i familjen, missbruk, våld etc. Vi är en vanlig kärnfamilj. Två vuxna, två barn, radhus, Volvo, gifta, fasta anställningar. Visst käbblar och bråkar vi ibland, vem gör inte det? Vi slåss inte, vi skriker aldrig på varandra (även om vi är hårda på rösten ibland), jag brukar dricka ett glas vin till helgen, men inte mer än så. Hon frågade också om vi har/haft någon kontakt med sociala myndigheter, vilket vi aldrig haft. Nu blev jag ju dessutom nervös. Folk har väl blivit av med sina barn för mindre grejer? Tänk om dom misstolkar henne? Nu skriver jag bara vad jag tänker, det är ju inte rationellt det inser jag ju. Vi ska få komma dit på en sk basutredning. Det är så man startar. Dom ska se så hon inte har några funktionshinder som sätter käpparna i hjulet för det sociala. Det kan jag säga direkt att hon inte har. Hon mår dåligt, och det är därför det skär sig med oss här hemma och även ibland med kompisarna.

Anonym (sandra)

Äldre 3 Dec 14:50

#9

Anonym (Orolig mamma) skrev 2013-12-03 14:40:16 följande:

Just nu tar jag på mig all skuld. Jag har varit frånvarande, jag har varit känslomässigt oförstående, jag har varit för hård... Jaghittar tusen orsaker. Tusen saker jag kunnat göra annorlunda. BUP har ju sina givna frågor, frågade om problem i familjen, missbruk, våld etc. Vi är en vanlig kärnfamilj. Två vuxna, två barn, radhus, Volvo, gifta, fasta anställningar. Visst käbblar och bråkar vi ibland, vem gör inte det? Vi slåss inte, vi skriker aldrig på varandra (även om vi är hårda på rösten ibland), jag brukar dricka ett glas vin till helgen, men inte mer än så. Hon frågade också om vi har/haft någon kontakt med sociala myndigheter, vilket vi aldrig haft. Nu blev jag ju dessutom nervös. Folk har väl blivit av med sina barn för mindre grejer? Tänk om dom misstolkar henne? Nu skriver jag bara vad jag tänker, det är ju inte rationellt det inser jag ju. Vi ska få komma dit på en sk basutredning. Det är så man startar. Dom ska se så hon inte har några funktionshinder som sätter käpparna i hjulet för det sociala. Det kan jag säga direkt att hon inte har. Hon mår dåligt, och det är därför det skär sig med oss här hemma och även ibland med kompisarna.

Jag arbetar som socialsekreterare och kan garantera att man inte tvångsomhändertar barnet bara för att hon visar depressiva tendenser, så oroa dig inte för det. Det är standardfrågor som de måste ställa för att få en helhetsbild. Om det hade varit så att ni haft kontakt med socialen tidigare så hade det ju varit relevant eftersom sociala problem kan leda till psykisk ohälsa. Se det som att de försöker kartlägga hjälpbehovet, de är inte ute efter att sätta dit er. Och du är en bra mamma, du har ju sett till att ditt barn nu får hjälp! Det är långt ifrån alla föräldrar som hade gjort det.

MrsQ

Äldre 3 Dec 20:39

#10

Min son har ångest. Han är 8 år. Det kom plötsligt i somras. Han har inte samma som din dotter men han är rädd för att nudda saker och undrar om man kan dö av det.

Det började med att vi höll på att limma o pyssla i somras. Då han plötsligt frågade om limmet var farligt?

Jag läste på limtuben och sa att ja, det står att om man får i sig limmet ska man till läkaren. Men sa jag då ska det vara ganska mycket lim.

Han gick genast i tysthet ut i badrummet och började borsta tänderna. Kom tillbaka o fortsatte fråga om det var farligt.

Jag fick visa han att jag kunde slicka på fingrarna med intorkat lim för att bevisa att det inte var nån fara.

Han gick den gången och borsta tänderna 2 ggr o sköljde munnen ett antal ggr.

Sen fick han ont i bröstet o jobbigt att andas och han var säker på att han skulle dö...

Jag förstod att det var ångest och vi satte på en film till han o pappa så han kunde få tänka på annat. Det var inte förrens i slutet av filmen som han lugnade ner sig. sa själv att nu gör det inte lika ont i bröstet längre...

Nu tar detta med ångesten nya vändningar lite hela tiden men det är mest att han är rädd för att dö. (tror jag, han säger inte det rätt ut men...)

Han frågar några gånger varje dag om det är farligt att ta på elsladdar o slicka sig på händerna efteråt?

Eller om julmusten är gammal?

Om man kan dö av att vara kissnödig o blåsan sprängs?

Vi går hos BUP men hos en jag inte tycker är bra. Så imorgon måste jag ringa och fråga om vi får byta.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:16

#11

Anonym (sandra) skrev 2013-12-03 14:50:06 följande:

Jag arbetar som socialsekreterare och kan garantera att man inte tvångsomhändertar barnet bara för att hon visar depressiva tendenser, så oroa dig inte för det. Det är standardfrågor som de måste ställa för att få en helhetsbild. Om det hade varit så att ni haft kontakt med socialen tidigare så hade det ju varit relevant eftersom sociala problem kan leda till psykisk ohälsa. Se det som att de försöker kartlägga hjälpbehovet, de är inte ute efter att sätta dit er. Och du är en bra mamma, du har ju sett till att ditt barn nu får hjälp! Det är långt ifrån alla föräldrar som hade gjort det.

Jag vet, allt du säger är ju sant. Hon sa också att hon bara spånade och pratade rent allmänt och att dom måste ställa dessa frågor. Det snörpte liksom ändå till inom mig av lite rädsla. Men just nu känns allt upp och ner. Dock lite bättre just nu, för jag har fått prata av mig lite ikväll.

Anonym (Orolig mamma) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 21:21

#12

MrsQ skrev 2013-12-03 20:39:40 följande:

Min son har ångest. Han är 8 år. Det kom plötsligt i somras. Han har inte samma som din dotter men han är rädd för att nudda saker och undrar om man kan dö av det. Det började med att vi höll på att limma o pyssla i somras. Då han plötsligt frågade om limmet var farligt? Jag läste på limtuben och sa att ja, det står att om man får i sig limmet ska man till läkaren. Men sa jag då ska det vara ganska mycket lim. Han gick genast i tysthet ut i badrummet och började borsta tänderna. Kom tillbaka o fortsatte fråga om det var farligt. Jag fick visa han att jag kunde slicka på fingrarna med intorkat lim för att bevisa att det inte var nån fara. Han gick den gången och borsta tänderna 2 ggr o sköljde munnen ett antal ggr. Sen fick han ont i bröstet o jobbigt att andas och han var säker på att han skulle dö... Jag förstod att det var ångest och vi satte på en film till han o pappa så han kunde få tänka på annat. Det var inte förrens i slutet av filmen som han lugnade ner sig. sa själv att nu gör det inte lika ont i bröstet längre... Nu tar detta med ångesten nya vändningar lite hela tiden men det är mest att han är rädd för att dö. (tror jag, han säger inte det rätt ut men...) Han frågar några gånger varje dag om det är farligt att ta på elsladdar o slicka sig på händerna efteråt? Eller om julmusten är gammal? Om man kan dö av att vara kissnödig o blåsan sprängs? Vi går hos BUP men hos en jag inte tycker är bra. Så imorgon måste jag ringa och fråga om vi får byta.

Usch vad jobbigt för honom. Jag hade själv ångest för inte så länge sedan. En period som var jobbigare i livet när jag stod inför en förändring som jag inte hade någon kontroll över. Jag slutade fungera helt. Känslan går inte att beskriva. Och jag bara ältade och ältade tills jag var så less på mig själv att jag blev arg. Men det gick liksom inte att sluta, att skingra tankarna, att sluta tänka katastroftankar. Det är tur han får hjälp! Själv gick jag ett tag hos en kurator, och åt ångestdämpande vid behov. Men för min del gick inte ångesten över förens livet blev stabilt igen. Fast jag visste ju vad det berodde på, även om kuratorn hade en annan teori.

Anonym (ja lite samma)

Äldre 5 Dec 11:32

#13

Min dotter mådde dåligt när hon var kring 10. Eller... egentligen var det då som jag märkte det för innan hade hon lyckats bära det inom sig mycket (och jag var också rätt upptagen av en jobbig livssituation). Men då var hon ledsen hemma och även skolsköterskan (en underbar person) signalerade oro för henne. Främst var det skolan som inte fungerade, det var där hon blev ledsen eller hemma när hon skulle till skolan. Skollov och helger gick det mesta fint.

Jag ringde Bup på skolsköterskans rekommendation och vi fick komma dit efter några veckor. Och där har vi fått hjälp både jag som vuxen att kartlägga vilka situationer min tjej tycker är jobbiga och hon själv har fått träna på att säga till när det är något. Vi har också pratat med skolan och kommit överens med hennes lärare om hur hon ska få stöttning i jobbiga situationer

Det var inga omvälvande samtal på bup men allt sammantaget, efter en period blev det ändå bättre. Senaste halvåret har hon mått ganska bra och varit en glad tjej för det mesta (hon är 12 nu). Men hon är lite extra känslig på en del sätt, det får både vi vuxna omkring henne och hon själv lära sig hantera.

Anonym (Mamman)

Äldre 3 Feb 08:00

#14

Hejsan, såg att tråden var gammal men hittade hit när jag googlade. Om du finns kvar här så undrar jag bara hur det har gått och hur din dotter mår nu några år senare?

Jag befinner mig på samma plats nu som du gjorde då. Känner att min dotter inte mår bra. När vi bråkar får hon någon form av panikångest och hon önskar att hon vore död mm mm. Hon säger att hon förstör allas liv och allt är hennes fel. Hon vill inte finnas mer. Jag blir så otroligt ledsen över att hon känner så! Hon hyperventilerar och beter sig som din dotter gjorde

Anonym (Ok)

Äldre 3 Feb 08:07

#15

Litet My skrev 2013-12-03 09:18:25 följande:

Jag har ett sådant barn, kikar in ikväll då jag skall på lektion, APT och sedan ut med kollegorna.

Hur som helst, du är inte ensam.

Lol. "och emellan det ska jag bajsa och laga mat"

ninan06

Äldre 14 Sep 11:52

#16

Hej! Hittade din tråd. Jag vet att den är flera år gammal men jag är i samma situation nu och försöker hitta stöd i andra med liknande erfarenheter. Tyvärr hittar jag ingen. Tacksam för svar!

Erfarenhet av depression hos barn? (8-åring)

INNEHÅLL