Börja om tillsammans efter Skilsmässa?

Hej,

Jag förstår vad du försöker tänka…att få möjligheten att reparera och gå vidare som en familj igen är ju det som var ert från början. 
Jag vet inte om du har lyckats släppa helt och kanske man aldrig gör det med den man som man trodde skulle vara vid sin sida för alltid och som är pappa till dina barn. 

Jag är mitt i en skilsmässa som tyvärr innehåller mycket svek från min mans sida och det är oförsonligt idag…det har gått ca 4 mån nu och jag landar varje dag i en önskan att både få bli det goa varma kärleksfulla paret och familjen igen med våra barn. Efter 17 år ihop borde det gå. Den andra tanken är dock att han fortsätter svika även när vi inte är tillsammans…och därför tror jag inte på att det på riktigt kommer fungera igen.
Kanske är det en skillnad i det förhållandet du har med ditt ex idag. Jag kan bara säga att jag tror inte att en människa förändras på det sättet. Om jag ska tänka överhuvudtaget på en möjlighet att hitta tillbaka så är det troligtvis när det gått ett par år, minst…en helt annan vardag och helt andra minnen behöver formas först.

Du måste värdera det året som du hade och mådde dåligt…finns det en risk att hamna där igen och är du beredd på att satsa ändå?

Jag vill bara understryka det Ladybug skriver. 

Så många av mina skilda vänner gjorde precis detta. De mådde riktigt dåligt i relationen, lyckades komma igenom en skilsmässa (vilket ju inte är någon dans på rosor direkt) och efter den första euforin av att få vara fri så kommer ångesten. Har jag rätt att göra så här mot mina barn? Kommer jag alltid att vara ensam nu? Egentligen var ju saker och ting inte så dåliga... Nu är han ju snäll och omtänksam och visst var det praktiskt med två löner och två personer som delade allt det praktiska... Vi bråkar ju aldrig numera och allt det vi bråkade om förut var ju så fånigt...

Så flyttar de ihop igen. Allt är ganska OK i tre-sex månader, sedan kommer de gamla mönstren tillbaks och nu finns det liksom ingenting som mildrar längre. Efter ytterligare ett år kommer den andra skilsmässan (i bästa fall, en kompis mår nu så dåligt att hon inte orkar ta sig loss igen...).

Precis som Ladybug skriver så ändrar sig inte människor. Han är exakt precis den person han var innan.

Men alla par och alla situationer är också unika. Det kan ju vara så att några av de värsta påfrestningarna under småbarnsåren är över? Att ni hade något fint som drunknade i alla påfrestningarna under småbarnsåren och allt emotionellt och praktiskt runt ert barn med funktionshinder.... Men min erfarenhet av många många vänner är att återföreningen mycket sällan funkar, även om den känns som en attraktiv väg ungefär där du nu är...

Hoppas att allt blir bra för dig. 

Tack för era reflektioner. Känner igen det ni beskriver. Tankegångarna är mycket längtan efter familjeliv tillsammans. Jag har varit skild dryga året med en skilsmässoprocess som började året innan dess.
Jag trivs inte som skild, med hela upplägget med barn varannan vecka, väldigt intensivt när jag har dom, saknad när de inte är hos mig. Vi hade såklart dåligt på många sätt ihop och ändå så känns det nu som det borde gå att lösa. Jag tror inte heller att människor kan förändra sig. Möjligtvis att stor press typ småbarnsår kan förvärra beteenden. När vi träffades för 9 år sen blev vi gravida inom ett halvår, och sen skedde än det ena och en det andra av yttre påfrestningar.

Vi har båda känt oss pressade och stundtals desperata, fanns inga andrum.
Vi har levt isär i ett år och det som skiljer nu är att pressen försvunnit och vissa saker som kändes som den andres "fel" har man fått distans till. Kanske är det inte vägen till ren lycka att bli tillsammans igen. Jag vet inte om att fortsätta vara skilda är det heller, att nya partners och barn ska in i bilden. Funderar på att vi ska börja gå i famrådsamtal tillsammans i alla fall. Kanske göra det en längre tid om det känns bra?

Och vad vill han då? tror du....Jag menar, man måste ju vara två för att börja om

Vi tänker nog ungefär samma. Han har varit lite halvt längtande hela tiden även om jag gränsat för att få utrymme själv och distans. Han kan också tänka sig samtal men vi har båda också samma reservationer, vi vill inte tillbaka till konflikter. Han har kvar känslor för mig, absolut.

Jag tycker att du har kloka och insiktsfulla reflektioner.

Den press och stress som ni har genomgått är svår för alla relationer. Skilsmässostatistiken är tydlig. Det är under småbarnsåren man sliter som mest på varandra. Föräldrar till barn med funktionshinder skiljer sig betydligt oftare än andra par. När marginalerna i livet försvinner minskar toleransen för den andres behov och man drar igång ändlösa snurror med bråk eller tystnad. 

Det kan ju vara så att ni i grunden har en fin relation (det vet ju inte jag något alls om..) och att den press som er relation varit utsatt för har bränt ut er.

Jag tycker också att det är klokt att börja med att träffas tillsammans med en familjeterapeut för att få stöd i samtalen. Sund kommunikation är alltid bra. En bra familjeterapeut kan hjälpa er att få en realistisk syn på er själva och förutsättningarna för att försöka igen.

Min lärdom är att du har rätt mycket facit i dig själv redan om du tänker efter. Om du utgår från att människor inte förändras (safe bet...), så kan du tänka att antingen har situationen förändrats nu på ett sätt som gör det lättare att leva ihop eller så behöver du ändra något hos dig. Oavsett hur fel du tycker att han har haft, om du ska vara realistisk - utgå inte från att allt kommer att bli bra bara han ändrar sig. För det kommer inte att hända. 

Fundera igenom om du kan acceptera hans fel och brister. Kan du ändra ditt beteende eller dina reaktioner? Kan du bryta mönstret?

Fundera också igenom vad som är dina drivkrafter bakom att vilja bli tillsammans igen. Är det mest för att slippa vara ensam, för att det är mer praktiskt, för att barnen borde få ett "helt" hem etc - då tror jag inte att det är en bra idé. Men om det är en äkta känsla av att du älskar honom, att du känner att han kan göra dig lycklig, att du har svårt att tänka dig ett liv utan just honom. Ja, då tror jag att förutsättningarna är goda.

Men som sagt, att börja träffas tillsammans med en familjeterapeut tycker jag är ett utmärkt klokt första steg.