Begravning för 3.5-åring? Tankar kring det?

Vi valde bort att ha med barnen på gammelmormors begravning i våras, trots att den äldste är åtta år. De yngre var tre och fyra, och särskilt runt fyraårsåldern brukar det ändå komma mycket tankar och rädslor kring döden hos barn. Fyraåringen kunde just under den perioden vakna på nätterna och vara rädd för att någon av oss skulle dö.

Min åsikt: En begravning kan vara finstämd och ett bra underlag till samtal med vissa barn, men just i den åldern tror jag att det väcker fler frågor än det ger svar på, särskilt om barnet är en känslig liten tänkare. Man får inte heller glömma att det kan påverka barnet starkt att se de vuxna vara väldigt ledsna, även om öppen sorg givetvis inte är något dåligt eller farligt - bara svårt för en 3,5-åring att förstå. Döden kan man prata om ändå, på på ett sätt som känns tryggare och mer distanserat för barnen.

Så vitt jag förstår så brukar man ju rekommendera att barn får vara med vid begravningar om de stått perssonen nära.
Farväl herr Muffin är en jättefin bok. Den kan ni kankse läsa och prata om före och efter begravningen.

om hon kan sitta tyst och stilla genom hela ceremonin så visst. 
annars nej.
stojjiga, skrikande, klagande ungar hör INTE hemma på en begravning!

Fast det beror ju på i vilken släkt man befinner sig. Hos oss hör de hemma på en begravning.

ok, jag anser inte det.

Vi har låtit våra barn vara med när våra far- och morföräldrar gått bort. De är en del i familjen och det skulle känts helt fel att lämna dem och att inte låta dem delta. Sorg är inget farligt. Och en begravning ger en fin öppning att prata med barn om döden. Eller, för oss gjorde det det. Vi har pratat mycket om att kroppen hamnar i jorden men att personen och kärleken lever vidare i våra hjärtan och minnen. Kanske finns själen kvar och vakar över oss?

Ofta skapar barns närvaro och spontanitet vid begravningar lite skratt mellan tårarna. Vi brukar också ta med barnen och göra fint på gravarna och även det ger glädje mitt i sorgen.  

Jag var nyss fyllda fyra när min mormor begravdes, jag minns det väl och jag minns det med värme. Sen är ju såklart alla barn olika men jag är glad att jag var med och minns min fina mormors begravning.

Nej men det är ju tur att vi inte är i samma släkt:) Jag lägger mig inte i hur ni gör och jan förutsätter att du inte har åsikter om hur vi gör:)

Tack för era tankar!! Vi får fundera en runda till kring detta ikväll.