Besviken på livet.

Har precis haft ett gräl med min sambo. Sitter ensam hemma och gråter. Känner mig värdelös, ful och fel. Det känns som om jag är i en hopplös situation och jag kommer aldrig ta mig ur. Är 35 år, tre barn varav ett är allvarligt sjuk, har en schizofren exman och en gammal pundare till sambo. Han dricker för mycket och röker mycket hasch. Detta har även jag börjat göra i alldeles föe stor utsträckning. Jag har en utbildning jag aldrig blir färdig med, det känns så övermäktigt att ta tag i uppsatsen. Jag är rädd och så besviken på mig själv. Jag jobbar 100% och blir ofta sjuk. Är rädd för min fysiska och psykiska hälsa och vill gå ner i tid men det tycker inte min sambo. Han är pappaledig till jul och sen arbetslös. Har sökt ett jobb och ratat flera pga lång resväg mm. Jag tar hand om barnens fritidsaktiviteter, sjukhuskontakter, planering av resor till och från vårdkontakter, planerar mat och inköp osv. Jag är så trött och önskar att jag blir överkörd på väg till jobbet så jag slipper allt.