Blir styvbarn bättre styvföräldrar?

Det vet jag inte. Jag är uppväxt i kärnfamilj. Men haft två förhållanden där papporna var heltidsförälder. I båda fallen kom jag väldigt bra överens med barnen.  Fortfarande efter ganska många år har jag kontakt med samtliga ungar - dock inte deras pappor Men jag hoppas man behandlar andras barn lika bra som man behandlar sina egna. Och det går faktiskt att älska andras barn - jag gjorde det, och gör fortfarande

Vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg. Tack! Jag antar att det kanske är dom som har problem som behöver skriva av sig och det är därför man mest hör om svårigheterna med bonusfamiljer.

Det är nog så. Men behandlar man barn med respekt och kärlek, så får man samma sak tillbaka. Vad jag förstått här på FL så finns det föräldrar som överkompenserar skilsmässa och därmed skämmer bort barnen på så vis att de aldrig är nöjda. Sen kan det vara en biomamma (oftast) som är svartsjuk osv. Men om alla parter samarbetar så brukar det bli bra. Sällan barnens fel att det blir konstigt i relationerna - det brukar vara de vuxna som står för dom.

Jag tror egentligen inte att det spelar så stor roll om man är uppvuxen som styvbarn eller jobbar med barn eller likn. Det försigår så mycket bakom barnens rygg som dom inte har en aning om förrän den dagen dom själva ställs inför samma.
Jag tror det är situationen i sin helhet som har störst påverkan hur det blir. Sen spelar klart personligheten hos de olika individerna också in. Allt tillsammans kan bli en riktig soppa.

Tror det handlar mer om vem man är som person. Men visst, har man varit styvbarn så har man upplevt olika situationer och kanske hanterar andra perspektiv. 
Jag är uppvuxen i en separerad familj, har gått från kränfamilj till barn med ensamstående mamma, till styvpappa och styvsyskon till stor bonusfamilj med familjehemsplacerade barn.
Tror att när jag väl får egna barn eller träffar någon med barn sen tidigare, kan jag förstå olika perspektiv och har lättare att ta förändringar i familjekonstruktionen än någon som kanske är enbart uppvuxen i kärnfamilj skulle gjort?

Nej jag tror inte automatiskt att styvbarn blir bättre styvföräldrar.
Men vuxna som har reflekterat över hur det är att vara styvbarn tror jag ofta blir bättre styvföräldrar. Än vuxna som bara ramlar in i situationen utan att reflektera över hur det påverkar barnen.

Så... om du tror att "jag vet minsann hur det är att vara styvbarn så jag blir en superbra styvförälder" och sedan skiter i att lyssna på just DINA styvbarn, då tror jag det går åt skogen.

Men om du tänker att "jag vet att det kan vara svårt att vara styvbarn, undrar hur jag ska hantera den här situationen/familjen på ett bra sätt så att det blir bra för både vuxna och barn" då tror jag du har chans att lyckas. Särskilt som du skriver att du kommer bra överens med barnen.

Jag gillade min sambos barn innan vi flyttade ihop och gör det fortfarande, själva flytten förändrade inget där. Det som blev skillnad är att min sambos ex inte tålde att vi flyttade ihop. Så hon blev mycket jobbigare att hantera efter flytten vilket jag inte var förberedd på. Men med barnen funkar det fint.

hade ett par år i VIDRIG styvfamilj, i nästan vuxen ålder fick jag en ny, jättebra bonusuppsättning  - MEN: då behövde vi inte bo ihop; syskonen var äldre och bara bonusföräldern bodde med min förälder och snart flyttade jag själv bort.

i vuxen ålder blev jag glatt överraskad av att jag är homosexuell och slapp undan den moderna styvfamiljshysterin. De problem jag upplevde var pga av att styvföräldern var en klinisk sadist, inte på vanliga svartsjuke och rättvisetjafs som annars verkar hemsöka styvfamiljer, så 
Är nämligen lite för gammal för att tillhöra de nutida familjehomosarna som ju surrogatgrejar och inseminerar och ivf-ar för fulla muggar. 

Tillhör onkelhomo-generationen, vi som är mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, och är rätt nöjd. Man kan inte vara född i tid jämt! 

Jag jämför mig ofta med min styvfar i min till som styvförälder. Men tyvärr inte ur mitt nuvarande perspektiv utan hur jag som barn uppfattade min styvfar då. Jag hatade min styvfar som barn och jag hatar att nu själv behöva finna mig i att jag nu bär hans roll. Svårt att hantera och jag kam säga att det gör mig inte till en bättre styvförälder.

Ja så länge den inte bär på FÖR mycket bitterhet från sin egen barndom. Sen har det ju att göra med personlighet.

Jag tror att leva med en man med barn sen innan och se hur exet gör allt för att förstöra relationen mellan pappa och barnen heeela tiden gör mig till en superbonusmamma. Det tror jag även skulle göra mig till en superbiomamma OM vi skulle gå isär i framtiden.

Vill aldrig bli som hon och förstöra mellan pappan och barnen eller deras små syskon. Det har fått mig att kämpa för oss och vår familj. Det är inte lätt, men jag kommer aldrig sluta att kämpa för oss.

Jag tror inte att man automatiskt blir bättre eller sämre i sin roll som styvförälder om man själv växt upp som styvbarn, men jag tror att man såklart har en större förståelse för hur det kan vara för barnen. Jag är uppväxt med en underbar styvpappa och en hemsk styvmamma, och som vuxen träffade jag en man med barn. Jag var inte "bra" som styvmamma åt det barnet på så sätt att vår personkemi inte stämde överens så bra, vi trivdes inte med varandra helt enkelt. Vad jag gjorde då var att lämna mannen trots att jag älskade honom, för jag ville inte att barnet skulle behöva växa upp med mig som faktiskt inte tyckte om det. Jag tror att mitt beslut att lämna och min tanke att jag tycker att det måste fungera väldigt bra med partners barn om man ska kunna leva ihop är påverkat av att jag själv växt upp med en styvmamma som inte tyckte om mig och vet hur hemskt det känns som barn.