10 år senare

Tack för ditt inlägg, alltid trevligt att höra en röst från framtiden, så att säga...

Va härligt att läsa❤

Har det varit värt besväret tycker du?

Vi har varit ihop i över 10 år. För min del så blev det tvärtom, ju mer jag lärde känna dem ju sämre gillade jag dem.
Vi går ihop eftersom vi alla är normalt sällskapstränade, men vi söker inte aktivt varandras sällskap. 

Om det varit värt besväret- svår fråga. Jag hade ju givetvis önskat att de första åren varit lugnare. Jag hade önskat att äldsta styvdottern inte haft en sådan jobbig tonårsperiod och att jag hade sluppit ta så mycket av hennes ilska. Men nu när barnen är så gott som vuxna och vi slipper ha så mycket med biomamman att göra så är nog svaret ändå ja.

De finns ju där, mina styvbarn om jag behöver hjälp med något. De är trevliga och roliga att umgås med. Jag är glad att de inte är här jämt men jag uppskattar dem när de kommer. Och som sagt, de barn som jag själv fött älskar verkligen sina storasyskon. För dem är det fantastiskt att ha stora syskon som de kan sova över hos, hälsa på, få hjälp av, göra roliga saker med...

Ja, för mig känns det värt. Min familj är ju så mycket större och bättre och roligare än den annars skulle ha varit. Men jag inser ju också att det inte är så för alla, precis som Ess skriver. Det är ju inte lika självklart att en styvfamilj älskar varandra som att en kärnfamilj gör det. Förutsättningarna är ju inte desamma.

Lite handlar det nog om att göra sitt bästa men även att sedan kunna ta det för vad det är utan att anklaga sig själv. Det är allas ansvar att få det att fungera, inte bara mitt. Om ungarna inte vill vara med mig/äta min mat/inte alltid är jättetrevliga/whatever är det ju faktiskt inget jag kan göra något åt. Vissa saker kanske bara är att acceptera.

Äsch, jag vet inte. Men det kan bli bra i alla fall :)

Så härligt att läsa om såna historiker, tack för att du ville dela med dig!!

Härligt att höra! En fråga; hur kom dottern över sina aversioner mot dig?

När man går igenom de tuffa perioderna så är det otroligt skönt att få läsa ett sånt här inlägg! Tack!

Den äldsta flickan slutade vara arg när min son föddes. Hon var väldigt arg under graviditeten och hon ville inte (med någon) prata om att hennes pappa skulle få barn med mig. Jag var så himla rädd att hon skulle avsky sitt lillasyskon när bebisen väl föddes. Att hon var arg på mig var inte så roligt men det gick leva med på något sätt, men tanken på att hon skulle behandla sitt nya syskon som luft när hen blev nog stor att förstå kändes outhärdligt.

Men, så föddes vår son och hon älskade honom från första dagen. Där och då slutade hon att vara öppet fientlig. Det var som om hon i den stunden accepterade att hennes föräldrar inte skulle bli tillsammans igen och att jag skulle finnas kvar i hennes pappas liv. Det är min tolkning, men jag vet inte för vi har fortfarande inte pratat om detta. Jag tänker ibland att jag ska göra det men det känns så jobbigt att dra upp det igen.

Vår relation tog ju även efter detta tid på sig att bli vänskaplig och harmonisk men från den stunden sonen föddes var det liksom andra förutsättningar. Nu idag känner jag mig avslappnad tillsammans med styvdottern och jag tycker väldigt mycket om henne. Hon är en jättefin människa.