Hon är på väg att lämna mig

Ja det undrar jag också. Ni har dessutom två små barn. Stackarna. För deras skull kunde hon faktiskt bita ihop över jul. Och hon har känt honom i en vecka, de lär ju knappast känna varandra utan och innan än. Hon kanske bara använder det som en ursäkt för att fly från er relation.

Usch, en sån sorglig sits.

Eftersom jag själv går in på 14e året med min man så kan jag bara säga att jag förstår hur det kan bli så, livet är inte bara rosor och vardagen äter upp romansen i längre perioder emellanåt.

Men jag hade ändå känt mig feg som gav upp, mitt mål är verkligen att vårt barn ska hinna lämna boet innan vi eventuellt tröttnar på varandra.

En vän till mig skilde sig efter 19 år och fyra barn härom året, och i efterhand så får ju även han erkänna att det medfört många problem och extremt dåligt mående över både barnen och tvisten med exet, som inte är nåt mähä utan ansåg honom för en myterist på skeppet Familjen, och att han borde gå på plankan. Den lilla rosa bubblan man får av att bli kär i en annan löser inte de många nya problem som man ställs inför, och även den kommer att spricka inom ett år.

Så frågan är om din kvinna tar denna förälskelse som en surfbräda för att lämna och är medveten om vad som väntar, eller om hon har tappat greppet lite om verkligheten och bara dras med?

Du kan inte ändra på någon som redan bestämt sig, men du kan på familjerådgivning lägga fram dina känslor och förklara vad du kan ge henne och även påminna om allt det du har gett henne under er relation.
Hon måste värdesätta ert gemensamma liv såpass att hon inte ångrar sig om ni ska fortsätta ihop, ni är båda värda mer än en ljummen relation för barnens skull.

Hon säger det också egentligen. Han var en ögonöppnare tyvärr även för mig. 

Jag har ju fortfarande känslor för henne men hon säger att hennes är slut och att han visade det... 

Vi har haft svåra perioder men senaste året har varit underbart i mångt och mycket. Ett år då vi verkligen har kunnat "njuta" av att ha tagit oss igenom småbarnsåren med barn i sänger och så vidare. Vi har verkligen haft det kanon, men nu så säger hon att det inte var nått utan att hon bara lurade sig själv.

Jag är extremt bra på att läsa hennes känslor och jag tror inte att hon bara lurade sig själv. Jag tror att det finns nått där men det är nog för sent nu. 

Hon har sagt att hon ska ge mig chansen men egentligen så menar hon inte det. 

Det är enorm risk hon tar eller har tagit, hon har redan varit otrogen i tanken, känslan och i kropp som det verkar? Om hon kommer tillbaka, hur tror du att du skulle fixa allt ovan? Det är en fråga som du redan nu måste börja fundera på och känna på.. Inget tröst i nuläget, dock reder sig allt med tiden, det här ger dig en enorm möjlighet att växa som människa bara att du kanske inte ser det så just nu. Är själv skild med småbarn. Det liv jag lever nu skulle jag inte vara utan, möjligtvis kanske få dela det med någon. Jag önskar dig lycka till med att hantera denna situation som du ofrivilligt har kastats in i.

Vad jobbigt men tyvärr har hon nog redan lämnat dig, mentalt. Det är alltid lätt att vara efterklok men faktum kvarstår att hon säger sig inte älska dig längre. Har dock lite svårt med hur hon sköter situationen, det är väldigt respektlöst att åka iväg till sin nya och lämna dig med barnen. Det är inte speciellt moget, ni behöver ju sätta er ner och prata igenom hur ni ska gå tillväga istället för att dra ut på det, det här vinner ingen på minst av allt barnen.

Har ingen förståelse för varför din fru ska iväg till mannen nu Och ev ha sex) Så länge ni är ihop så träffar man väl ingen annan.
Bryt upp först sedan kan hon ju träffa den här nya mannen o du kan gå vidare på ditt håll.
Tycker du att det är ok att hon är otrogen medans du är hemma med barnen?
Han min man gått till sin nya älskling medans jag ska sitta hemma och vara barnvakt så skulle vi isåfall redan avslutat vårt förhållande. Hur står du ut att leva i detta? 
Du månar om henne på ett otroligt sätt låter det som, så hon måste vara en fantastisk människa men att vara otrogen är en fruktansvärd handling.

Förstår att det måste kännas förfärligt. Jag tycker du ska fundera ut på hur du vill göra med barn och så vidare för som du säger, även om hon ångrar sig är det ju inte säkert att du kan förlåta det här. Alla förhållanden kräver engagemang från två håll vilket det låter på dig som det har varit lite si och så med, har jag rätt?