Bipolär mamma

Vad innebär ens bipolär?

Hej. Jag har bipolär sjukdom. Triggades igång efter förlossningen av min nu 3åriga son. Jag har prövat många mediciner och olika kombinationer och efter ca 1 år hitta vi den perfekta mixen för mig. Har i stort sett inget besvär av sjukdomen på dessa mediciner, i alla fall väldigt få och väldigt sällan. Nu är jag gravid igen så får inte äta medicinerna men kommer påbörja dessa igen när jag ammat klart. Känner ingen som helst oro att mina barn kommer få växa upp med en bipolär mamma.

jag levde med min bipolära man i över 10 år. Först var det "bara" depressioner, och när jag någon gång sa att han hade en sjukdom blev alla runtomkring jättearga på mig. Han var ju bara lite känslig (enligt hans familj).
Jag blev till slut själv deprimerad av att leva med honom, han var väldigt ojämn i humöret, fick svarta utbrott väldigt plötsligt. Han kunde ligga i sängen med nedragna persienner i veckor. Bara titta in i väggen, tyst, med tårar rinnande. Eller så köpte han saker, små saker, stora saker, lyckades övertala mig att ta lån så att vi kunde köpa ny bil, ny båt... Kreditkort.. Då kunde det vara fest, storslaget. Han bjöd in folk och köpte en massa saker till kalaset, överdådigt. Det blev alltid för mycket, och efter dessa utsvävningar åkte han rätt ner i depression igen. 
Jag lämnade honom.
Den gången ville han varken äta mediciner eller gå till terapeut, trots att han tillhörde öppenvården.
Men vi kunde inte släppa varandra, vi älskade varandra. Till slut blev vi tillsammans igen, allt skulle bli annorlunda. Vi skulle prata mycket mer, planera tillsammans, jag skulle ta hand om ekonomin, han skulle inte få ha några kort. Vi skulle ha ett bra och regelbundet sexliv.
Men... Det blev aldrig så. Han vill ju hela tiden så mycket och tror att han klarar av det, men det gör han inte. Han känner sig pressad och stressad och så faller han ner i mörkret igen.
Efter ca två år rasade han ihop fullständigt. Då hade vi köpt nytt hus, ny båt. Då blev det psyk, nya mediciner som gjorde honom alldeles drogad och vansinnig. Allt var kaos. Till slut var det jag som lyckades få läkarna att se att han hade Bipolär. Men det blev aldrig bra... Jag vet inte hur länge jag skulle ha väntat... jag höll på att gå sönder, igen. Hade blivit alldeles tom. handlingsförlamad, lealös. Och han blev mer och mer elak. Fruktansvärda vredesutbrott med anklagelser. Mot alla. Alla var dumma i huvudet.
Nu har jag lämnat igen, och idag har vi en mycket bättre relation. Vi kan träffas, prata, gråta, kramas, och vi är mycket snällare mot varandra. 
Vet inte vad som händer i framtiden... Kanske kan vara särbos en vacker dag... Vet inte.. men jag kan ju inte släppa honom. Det finns liksom ingen som han.

Ställ så många frågor du vill!

Hej! Vad sjukt att jag inte sett innan att du svarat, förlåt för det..!

Tack för att du dela me dig, känner igen mig i det mesta du nämner. Men det låter som att ni två kommer hitta tillbaka till varandra trots besvär!

Sjukdomen är förjävlig i sig. Jag känner mig så elak när jag blir trött & irriterad på min mamma varesig hon e hög eller låg, men tekniskt sett kan dom ju inte hjälpa de! :(

Tack & förlåt igen <3

Ingen fara! 
Njaa, jag vet inte. Vi umgås, så länge han mår okej. Jag måste skydda mig mot honom, annars dras jag med ner och in med honom. Jag är totalt värnlös mot honom. Är alldeles för svag.. eller kär 
Antingen har vi det så här. Umgås ibland, som vänner med "fördelar". Finns kvar för varandra, men bor på olika platser och har olika liv. Äger ingenting tillsammans.
Eller så bryter vi helt så småningom, kanske, om någon av oss träffar någon annan.
ELLER så blir han faktiskt bättre, tar tag i sin sjukdom, tar mer ansvar osv, blir starkare, tar hand om mig ibland, finns för mig ibland.. och då kanske vi KAN vara ihop, men ändå som särbos… för HELT bra blir han nog inte. Och jag måste tänka på att själv må bra, ha en bra och fungerande vardag. 
Jag mådde så dåligt de sista åren att jag hade konstant oro i kroppen, det kändes som en sten över bröstet och till slut fick jag svårt att andas. Och jag grät nästan varje dag. Var tvungen att "stänga av" mig själv. (Jag har barn också, och han har rätt till en mamma som mår bra, som finns där. Så enkelt är det.)

Hur har du det? Hur går det med din mamma? Är din pappa kvar?

Vad bra du är som kan ta avstånd även om det är svårt.. man dras ju ofta med i vevan annars. Underbart att du tänker på ditt barn som kanske också säkert blivit påverkad av sjukdomen? 

Hoppas verkligen att ni kan funka tillsammans igen! Men kan man ta tag i sjukdomen? 
Min mamma har precis trillat över det lilla men betydelsefulla sträcket så hon är deprimerad nu. 
Jag frågade henne häromdan om hon visste med sig eller trodde att hon vart i en "hög veva" nu det senaste 1,5 året som hon mått "bra", men det hade hon inte. För en manisk period hamnar man bara i några dagar sa hon.. 
Jag vill fråga henne så mycket, om hon är medveten om vad hon gjort under hela denna tiden och undra om hon ångrar sig. Men det går inte riktigt att ställa henne mot väggen i hennes tillstånd nu, då hon bara stirrar vägg lixom. Men på nåt sätt måste jag ändå veta! För när hon väl börjar må "bra" igen kan man absolut inte ställa en fråga angående det..

Vad tror du? Eller har du nån aning?

Min mamma och pappa skilde sig när jag var 1-2 år. Han bor knappt en timma ifrån men vi ses typ aldrig, har inte mycket kontakt. Men jag vet att han finns där om det är nånting. Men han förstår sig varken på mamma eller sjukdomen.. haha. 

Tack för att du tar dig tid! :) 

Min son har kanske mest tagit skada av allt som han hela tiden lovade, och sen inte klarade av att hålla. Många gånger var han en fantastisk extrapappa.. men på slutet gick vi  som på krossat glas.. hela tiden beredda på utbrott eller på att vi kanske skulle sänka radion eller åka hemifrån för att han behövde lugn och ro. Så ska inte ett barn behöva ha det.

Alltså jag tror att de KAN bli ganska bra.. aldrig helt bra, men de behöver ta ansvar för sin sjukdom. Sköta sina rutiner, mat, sömn, motion, terapi osv. Och pröva sig fram bland olika mediciner tills man hittar något som funkar som bäst. Jag har en vän med bipolär anhörig, som är runt 80, hon har uppåt- eller nedåtskov en gång vart tionde år ungefär. Och när de kommer så skruvar läkarna lite i hennes mediciner och så klarar hon sig i 10 år till. Det var värre när hon var yngre dock. Och de flesta man hör om blir ju lite lite sämre hela tiden, med åren. 

Helt ärligt tror jag nog inte riktigt att min karl (eller ex-karl) kommer komma dit. (Bli tillräckligt frisk alltså.) Han har någon slags uppfattning om att det är någon annan som ska göra jobbet åt honom. Det är medicinerna, eller läkaren, eller terapeuten, eller vi runtomkring. Det här är inget han riktigt säger rakt ut, det är mer luddiga anklagelser. Och sen förstår han inte heller att han måste börja med sig själv, inuti, för att må bra utåt, eller för att relationer ska fungera tex. Man kan inte älska eller trivas med andra om man inte först älskar och trivs med sig själv. Men även där anser han att han behöver andra människor runtomkring sig som gör hans dagar bra och trevliga, hittar på saker med honom, fyller honom energi, för att han ska kunna vara glad.. en liten stund. 
Han tar heller aldrig hand om sina relationer. Han vårdar inte vänner, han tappar vänner. En efter en. Han orkar inte riktigt. Och sen när han bli låg så mår han jättedåligt av att han är så ensam.. att hans telefon aldrig ringer. Att han aldrig är med i något sammanhang. Men han verkar inte kunna koppla ihop det med att man faktiskt behöver vårda sina relationer. Ibland får man själv ringa upp och fråga hur en vän mår tex, eller ta initiativ till att hitta på något eller finnas där för vänner som behöver en. 

Han har kommit till ganska mycket insikt under det här året som vi varit isär faktiskt. Jag vet att han idag anklagar sig själv väldigt mycket när han blir nedåt. Han är medveten om dumma och tokiga saker han gjort och sagt och betett sig och har jättemycket ångest över det. Men att gå så långt som att gottgöra, be om ursäkt eller ställa saker till rätta… nej. Jag vet inte om han skäms för mycket, eller om det är någon slags stolthet eller om han faktiskt innerst inne inte riktigt tycker att han har gjort fel.. eller det kanske mer är så att han skäms och är medveten när han är i en sinnesstämning, och sen när han åker upp lite grann, i det grandiosa maniska, då är det som bortblåst igen. då är han störst och bäst i världen. Och DÅ kan man absolut inte prata om såna saker med honom, då kan han explodera verkligen. Då skulle han känna sig ifrågasatt, anklagad och kränkt.

Är det så du menar även med din mamma? Vad är det hon har gjort? Får hon också vredesutbrott och skäller ut folk, bränner olika relationer? Känner du igen den där grandiosa sidan? Blir hon också så där bäst-i-världen, ser ner lite, eller mycket, på alla andra människor?

Mitt ex äter Litium nu, men har väldigt snabba svängningar, varvat med att vara låg i upp till två veckor. Hög i högst 2-3 dagar. Men vissa dagar kan bestå av flera olika svängningar upp och ned. Rapid cykling kallas det väl. Det kan vara ett läge på morgonen, ett annat vid lunch och sen ytterligare två till innan läggdags. Ena stunden är han arg som ett bi och kör bil som en biltjuv och sitter och svär och gormar, 10 minuter senare sitter han och gråter som ett litet ledset barn. Man klarar inte av det. Inte när man har så mycket känslor. Det äter upp mig.

Tack för att DU tar dig tid ;)

Okej förstår. Känner igen mig lite i det också när mamma lovat saker men inte kunnat hålla. Numera vet man iof vad man ska ta med en nypa salt osv. 

 

Okej har också hört att det blir värre med åren, min morbror säger ofta att " riktigt såhär har hon aldrig vart innan" och att ju värre uppgångar dom har desto sämre nedgångar blir det..

Men kan du säga till exmaken att han ska ta hand om sig osv när han är i ett deppigt tillstånd eller tvärtom? För när min mamma är "manisk" så får man vakta sin tunga REJÄLT alltså. Säger man att hon e sjuk så får man höra de ena o de andra. Vi har blivit utskickade många gånger pga det. 

 

Men jag var faktiskt tvungen att fråga henne idag, (när hon är deppig) om hon kommer ihåg saker hon gjort under hennes 1,5 år som hon vart alldeles för hög, då hon inte anser sig vart "hög". Jag frågade om hon vet med sig att hon gömt sig på torget för mig och min syster för att hon inte vill att vi ska se henne med alkisarna då hon snott våra pengar och köpt alkohol för. (Hon har även alkoholproblem sen ett par år tillbaka). Men hon sa att det kanske är så att hon själv inte uppfattat det så fast att vi gjort det. 

 

Jag går runt och irriterar mig på henne hela tiden känns det som. För att hon är så jävla taskig när hon inte är deppig.. och nu när hon är det är jag och min syster dom enda som faktiskt bryr sig om henne. Men när hon är hög har hon massa "vänner" som gärna super med henne osv, men ingen nu. Då får vi ta skiten. 
Anledningen att jag vart tvungen att fråga henne saker nu om hon minns vissa grejer och så är för att om hon gör det så kommer jag inte vara lika snäll mot henne nästa gång så som jag känner nu. 

 

Mamma är likadan, hon pratar också bara om medicinerna och att hon måste bra med läkaren osv. Hon går på litium också, även massa annat. 
Har din exmake/make kvar sin familj osv? Eller vad säger dom?
Mamma har bråkat med hela släkten denna gången. Pga lite pengaskit.. Så tråkigt.

Okej såpass snabba svängningar alltså.. Vad lustigt att det är så olika. 

Min mamma är nästan antingen deppig eller högt högt högt upp. Sällan man fått se en normal om man får säga så. 

 

Oh ja, vad hon får vredesutbrott. Hon skäller på allt och alla. Ser ner på folk vet jag inte om hon gör, men hon känner sig störst bäst och vackrast. Sminkar sig, går ner i vikt, träffar massa nya killar, hittar nya "vänner", är borta i flera dagar ibland, sover inte, vill inte att nån säger till henne vad hon ska göra och inte, hon är vuxen osv osv, äter inte, betalar inte hyran eller räkningar, lånar pengar, tar på sig skulder, alla pengar går till alkohol och cigg. Har fester hemma och mycket olika folk. (mest A-lagar och uteliggare). 

Nu när hon är deppig röker hon inte. Det säger bara pang så är hon inte röksugen mer, vilket betyder att hon mår dåligt. Samma visa tvärtom. 

Nu när hon är deppig äter hon i mängder, stirrar vägg, är orolig och besvärad hela tiden, ska ha koll på mig och min syster, leker lite dum om man kan säga så. Hon sover längre på morgnarna. Vill inte gå ut själv, helst inte alls. Ska hon ut och gå får vi nästan jämt tvinga henne eller gå med. Hon fasar för möten, så som med läkare osv, flera veckor innan.. 

Känner du igen detta på nåt vis? 

 

Men när din är hög i 2-3 dagar, varar det bara dom dagarna och sen är han deppig ett tag? Är han lättirriterad? När min mamma blir arg blir hon hysterisk. Ögonen svartnar och man får backa lixom.. 
Vi har blivit "utslängda och utelåsta" ett par gånger då hon tappat vettet.. (men sen fått komma tillbaka lixom). 

Gud va rörigt jag har skrivit nu, haha hoppas jag inte rört till det fööör mycket! 

O nej, tack för att duuuu tar dig tid! :) :) :) 

Nu svarade jag inte på ditt inlägg såg jag.. Kanske ser du ändå! Hehe. 

Oj, vad ni måste haft det kämpigt!
Har du och din syster bra kontakt? Bor ni fortfarande med henne? Jag tror faktiskt att det kan vara bra att sätta ordentliga gränser. När jag har lämnat min karl då har ju han faktiskt skärpt till sig lite. Nu måste han jobba tex, för att klara sig ekonomiskt. Det behövde han inte när jag fanns där. Nu måste han ta sig upp och ut, han HAR kommit till många klarheter och insikter, om sig själv och om sjukdomen. (Sen vet jag inte hur länge de klarheterna håller… plötsligt är de bortblåsta, när han blir riktigt manisk..)
Så därför tänker jag att ni faktiskt ska sätta gränser, mot henne, både för ER och för hennes skull. Säg att ni vill (ska) följa med till hennes läkare/terapeut. Det gjorde jag jätteofta, och ibland när det hände väldigt mycket tokiga saker så skickade jag långa mail till både läkare och terapeut. Berättade precis allt. Han fick bli hur sur han ville, jag gjorde det för hans skull, inte för att skvallra.
Säg att ni inte träffar henne så länge ni inte får följa med till läkarna tex. Att det är ett villkor. Säg att ni älskar henne och vill hjälpa och stötta, men att ni inte alltid orkar eftersom att hon (tex) inte kämpar eller ens försöker.

Hon kommer ihåg händelsen på torget, men det klarar hon inte av att erkänna. Hon skäms, och skyddar sig genom den grandiosa rollen. Hon står över sånt.. och när hon är deppig så anklagar hon sig och skäms jättemycket. Men det är ingen idé att försöka få något förlåt.. Man kan klämma ur dem några förlåt då och då, men då kommer alltid ett …MEN DU, efteråt. Det blir för jobbigt, för dem.

Mitt ex har sin familj.. men de orkar inte riktigt. Hans pappa har samma sjukdom fast äter fel medicin (flummig). Mamman vill helst inte låtsas om att sonen är sjuk, hon blir arg istället och tycker att det är jättesynd om henne. Systern har tillräckligt med sitt eget med barn och hus m.m. Han är ganska ensam. Eller väldigt ensam. Han har ju inga vänner heller. De har han tappat genom åren. Och nu klarar han inte av att skapa nya kontakter, nya vänner. Han orkar inte, har inte lust eller så vågar han inte (vid depp).

Han har aldrig haft problem med alkohol eller droger, han äter ingenting när han är deppig. Fil med knäckebröd en gång om dagen. Och förutom den måltiden ligger han helt stilla i sängen. Tittar in i väggen. Gråter. Så här kan han ligga i upp till 3 veckor. Men detta var innan Lithiumet, nu är han faktiskt aldrig SÅ deppig, och inte lika länge.

Förr var han manisk i ett par dagar, sen blev han jättedeppig. Men idag har han även kortare mani.. kanske högst ett dygn.. men som sagt, han svänger fortare och mindre.
Han har ju en depression, men äter bara Lithium. Han måste äta anti-depp!! Men han vägrar. Det är skitjobbigt. Jag tjatar och tjatar, och jag vet att läkaren är på honom också.. Men han får mer lust utan den, och jag tror det är därför. Sexlust alltså. Som typ varit helt borta under de senaste åren. Många år.. Så det är klart att han inte vill ta bort den igen.

Ja, han är otroligt irritabel vid mani. Extremt! Man vet aldrig när det exploderar. Och alla dessa anklagelser. Ibland beter han sig som att han är JÄTTESUR på mig. Ger mig svarta elaka blickar och säger med hela kroppsspråket att han är förbannad, men när jag frågar vad det är vill han inte svara på det. Säger "det vet du nog bäst själv". "Fundera på det du" i ett väldigt hånfullt och sarkastiskt tonfall. Då går jag omkring och har ont i magen, undrar vad det kan ha varit som jag gjort eller sagt. Rannsakar mig själv, blir nojig och paranoid. Han kunde också, på slutet, använda ett extremt grovt och fult språk mot mig. Jag häpnade! Det var som tourettes. 
Sen när han kom ner igen och jag kunde prata med honom och frågade vad det var han var så arg på, då sa han "Nä, det hade ingenting med dig att göra. Det är för att jag inte mådde bra." Då hade jag alltså gått omkring i flera dagar med skuldkänslor och ångest. 

Puh! Skönt att skriva av sig!

 

Åååh hade skrivit värsta långa inlägget igår så såg jag nu att det inte finns här konstigt nog..

Men jag och min syster har en helt fantastisk kontakt, obeskrivligt tacksam för det. Vi fick nästan akutflytta hemifrån i somras då mamma var lite tokig. Jag fick fly upp till släkten och min syster fick en lgh i andrahand. Men nu har jag nyligen fått egen lgh men ändå fått flytta hem till mamma ett tag nu när hon är deppig. Tråkigt men.. 

Okej det låter för mig helt ofattbart att min mamma skulle kunna sätta gränser eller kontrollera sig överhuvudtaget när hon är hög men det är ju värt att försöka säga till henne iallafall. Tror du jag bör gö de nu när hon inte alls mår bra eller lite längre fram när det börjar bli bättre? Nu kommer jag få henne att må sämre men längre fram kommer hon ta in det i ena örat och ut i andra lika fort.. så de e lite svårt men får la se och testa helt enkelt! Hur länge brukar "din hålla band på sig", får han anstränga sig rejält för att vara lite "lugn, normal" ?

Oj det är så för dig med alltså.. Aldrig har vi fått något förlåt.. Jag får för mig att hon inte vill minnas de saker hon gjort under året för att det inte har vart bra. Och för att hon skulle SKÄMMAS (eller kanske gör hon det) men för att hon bettet sig som hon gjort och att det bara är jag och min syster som finns för henne nu när hon mår dåligt. Och när hon mår bra skiter hon (nästan) helt i oss. Känns skumt. Två helt olika personer. 
Ibland undrar jag om det kan vara det som får de att deppa ner sig, eller iallfall triggar till det. Att de kommer ikapp dom vad och hur de har bettet sig? Kanske inte alls är så men det känns ganska logiskt för mig. 

Okej vad sjukt! Har hans pappa också stora problem? Eller hur hanterar dom det?.. 
Förstår att det måste vara jobbigt att bli av med lust osv, 

Gud ja, vad jag känner igen mig i dedär.. När man får sig en rejäl känga från ingenstans, av ingen anledning. 
Ögonen brukar bara svartna för min mamma. Dock är det när hon inte har cigg, alkohol, pengar och kaffe. (oftast). Eller om man skulle råka säga något till henne. Man får verkligen välja orden väl och vakta sin tunga. 
Okej men brukar han vara allmänt tyken och spydig mot folk i närheten? Att det ibland egentligen är på skämt men ändå otrevligt lixom? För min mamma är jättespydig, tror sig vara bäst nästan. Dock märker jag inte så väl att hon ser ner på andra. Hon ser nog mer upp till sig själv..
Hon använder jättefult språk. Tänker inte alls på vad hon säger, eller till vem hon säger vad. Lixom pratar om grejer med mig och min syster som kanske vi inte borde veta.. 

Ja precis, man får skuldkänslor.. 
Humöret kan variera så fruktansvärt också.. Även om mamma är hög så kan hon under en timma sitta och få ett frisläpp, gråta och skrika, svära och vräka ur sig fula grejer för att något inte gått hennes väg. Sen när hon fått sin cigg, pengar eller vad det nu är så blir det bra igen och hon blir jättenöjd och låtsas som om inget hänt innan.. 

Vi var med henne hos läkaren men han sa till mig och min syster att vi skulle sitta barnvakt nästan, nu när hon mår dåligt. Att den ena går och jobbar och den andra sitter hemma. Sen när den ena slutat jobbet och kommer hem så kan den andra gå iväg. Mycket bra plan haha. Gud vilka stollar det finns. 

Svarade läkare och så på dina mail? Tycker bara man slussas runt numera.. Försökte leta efter en anhörig grupp till bipolära men hittade ingenting.. tråkigt.. 

Ja visst är det skönt!!! :D 

De jag känner är helt normala. Kanske är det hur den sjuka hanterar eller inte hanterar sin sjukdom som är problemet. Att många med psykitriska sjukdomar inte har insikten och förmågan att hantera det. Sen hjälper ju rätt stöd från sjukvården.

Visst är det säkert så! 
Rätt stöd har vi inte upptäckt här många gånger. Dom gör vad dom kan men det är inte tillräckligt alltid.