kattenlisa skrev 2014-05-01 22:13:20 följande:
Vad bra du är som kan ta avstånd även om det är svårt.. man dras ju ofta med i vevan annars. Underbart att du tänker på ditt barn som kanske också säkert blivit påverkad av sjukdomen?
Hoppas verkligen att ni kan funka tillsammans igen! Men kan man ta tag i sjukdomen?
Min mamma har precis trillat över det lilla men betydelsefulla sträcket så hon är deprimerad nu.
Jag frågade henne häromdan om hon visste med sig eller trodde att hon vart i en "hög veva" nu det senaste 1,5 året som hon mått "bra", men det hade hon inte. För en manisk period hamnar man bara i några dagar sa hon..
Jag vill fråga henne så mycket, om hon är medveten om vad hon gjort under hela denna tiden och undra om hon ångrar sig. Men det går inte riktigt att ställa henne mot väggen i hennes tillstånd nu, då hon bara stirrar vägg lixom. Men på nåt sätt måste jag ändå veta! För när hon väl börjar må "bra" igen kan man absolut inte ställa en fråga angående det..
Vad tror du? Eller har du nån aning?
Min mamma och pappa skilde sig när jag var 1-2 år. Han bor knappt en timma ifrån men vi ses typ aldrig, har inte mycket kontakt. Men jag vet att han finns där om det är nånting. Men han förstår sig varken på mamma eller sjukdomen.. haha.
Tack för att du tar dig tid! :)
Min son har kanske mest tagit skada av allt som han hela tiden lovade, och sen inte klarade av att hålla. Många gånger var han en fantastisk extrapappa.. men på slutet gick vi som på krossat glas.. hela tiden beredda på utbrott eller på att vi kanske skulle sänka radion eller åka hemifrån för att han behövde lugn och ro. Så ska inte ett barn behöva ha det.
Alltså jag tror att de KAN bli ganska bra.. aldrig helt bra, men de behöver ta ansvar för sin sjukdom. Sköta sina rutiner, mat, sömn, motion, terapi osv. Och pröva sig fram bland olika mediciner tills man hittar något som funkar som bäst. Jag har en vän med bipolär anhörig, som är runt 80, hon har uppåt- eller nedåtskov en gång vart tionde år ungefär. Och när de kommer så skruvar läkarna lite i hennes mediciner och så klarar hon sig i 10 år till. Det var värre när hon var yngre dock. Och de flesta man hör om blir ju lite lite sämre hela tiden, med åren.
Helt ärligt tror jag nog inte riktigt att min karl (eller ex-karl) kommer komma dit. (Bli tillräckligt frisk alltså.) Han har någon slags uppfattning om att det är
någon annan som ska göra jobbet åt honom. Det är medicinerna, eller läkaren, eller terapeuten, eller vi runtomkring. Det här är inget han riktigt säger rakt ut, det är mer luddiga anklagelser. Och sen förstår han inte heller att han måste börja med
sig själv, inuti, för att må bra utåt, eller för att relationer ska fungera tex. Man kan inte älska eller trivas med andra om man inte först älskar och trivs med sig själv. Men även där anser han att han behöver andra människor runtomkring sig som gör hans dagar bra och trevliga, hittar på saker med honom, fyller honom energi, för att han ska kunna vara glad.. en liten stund.
Han tar heller aldrig hand om sina relationer. Han vårdar inte vänner, han tappar vänner. En efter en. Han orkar inte riktigt. Och sen när han bli låg så mår han jättedåligt av att han är så ensam.. att hans telefon aldrig ringer. Att han aldrig är med i något sammanhang. Men han verkar inte kunna koppla ihop det med att man faktiskt behöver vårda sina relationer. Ibland får man själv ringa upp och fråga hur en vän mår tex, eller ta initiativ till att hitta på något eller finnas där för vänner som behöver en.
Han har kommit till ganska mycket insikt under det här året som vi varit isär faktiskt. Jag vet att han idag anklagar sig själv
väldigt mycket när han blir nedåt. Han är medveten om dumma och tokiga saker han gjort och sagt och betett sig och har jättemycket ångest över det. Men att gå så långt som att gottgöra, be om ursäkt eller ställa saker till rätta… nej. Jag vet inte om han skäms för mycket, eller om det är någon slags stolthet eller om han faktiskt innerst inne inte riktigt tycker att han har gjort fel.. eller det kanske mer är så att han skäms och är medveten när han är i en sinnesstämning, och sen när han åker upp lite grann, i det grandiosa maniska, då är det som bortblåst igen. då är han störst och bäst i världen. Och DÅ kan man absolut inte prata om såna saker med honom, då kan han explodera verkligen. Då skulle han känna sig ifrågasatt, anklagad och kränkt.
Är det så du menar även med din mamma? Vad är det hon har gjort? Får hon också vredesutbrott och skäller ut folk, bränner olika relationer? Känner du igen den där grandiosa sidan? Blir hon också så där bäst-i-världen, ser ner lite, eller mycket, på alla andra människor?
Mitt ex äter Litium nu, men har väldigt snabba svängningar, varvat med att vara låg i upp till två veckor. Hög i högst 2-3 dagar. Men vissa dagar kan bestå av flera olika svängningar upp och ned. Rapid cykling kallas det väl. Det kan vara ett läge på morgonen, ett annat vid lunch och sen ytterligare två till innan läggdags. Ena stunden är han arg som ett bi och kör bil som en biltjuv och sitter och svär och gormar, 10 minuter senare sitter han och gråter som ett litet ledset barn. Man klarar inte av det. Inte när man har så mycket känslor. Det äter upp mig.
Tack för att DU tar dig tid ;)