Hur ska jag komma över detta?
Varning för långt och relativt komplicerat inlägg.
Det var ett tag sen det hände, mer än ett år sen. Men ändå gör det så ont fortfarande och tankarna försvinner inte.
Bakgrund:
Blev tillsammans med en kille som jag känt några år innan och vi var så lika, hade så kul ihop och tyckte om samma saker. Han behandlade mig som en prinsessa och näst intill avgudade marken jag gick på. Han beskrev mig som den som visat honom riktig kärlek, att älska någon på riktigt.
Problemet var alkohol, han drack inte ofta men blev då alldeles för full och ångrade sig varje gång enligt honom och det skulle aldrig hända igen, vilket det så klart gjorde ändå.
Vi hade inte varit tillsammans länge innan det hände, ungefär två månader.
Ber om ursäkt om detta är lite rörigt men mitt huvud är fortfarande rörigt efter detta..
Själva grejen:
Vaknade mitt i natten om att jag hade fruktansvärt ont i magen, vakna och ville bara skrika och gråta och jag är inte känslig för smärta i övrigt. In på toa blev det och blödde, klar rött blod.
Skulle ha mens om några dagar så tänkte inte mer på det mer än att jag kände att något var fel, det var inte som det skulle, alls. Jag har aldrig blött så klar rött innan, framför allt inte dagarna innan jag skulle ha mens egentligen och eftersom jag gick på p-piller så hade jag väldig koll på vilken dag det skulle komma eftersom jag näst intill kunde klocka mensen annars.
Vaknade dagen efter och blödde fortfarande klar rött men inte lika mycket. Ringde sjukvårdsupplysningen och förklarade vad som hade hänt och hur situationen var. Hon sa det jag redan kände på mig, missfall.
Men eftersom jag inte konstaterat varit gravid och det inte går att testa i efterhand kommer jag aldrig få svart på vitt hur det var och alla frågor är kvar. Kommer aldrig kunna få det "på papper" men känslan, jo då den känner jag.
Berättade för pojkvännen om detta och han blev orolig och ledsen som jag så klart.
Vi har pratat mycket om det efteråt och vi båda vet att vi skulle haft kvar barnet om det nu var ett barn, om det inte blivit missfall. Han skulle sluta dricka helt och vi skulle gjort allt vi kunnat för att livet skulle fungera så bra som möjligt.
Men inget barn, fortfarande alkohol och saknad av tillit gjorde till slut att vi gick isär, men jag har fortfarande tankar om hur det kunde ha varit. Har fortfarande rädsla över att jag inte kommer kunna fullfölja en graviditet när det är dags. Har fortfarande ångest över att aldrig kunna veta vad som hände, egentligen. Inte veta om barnet skulle ha dött ändå eller om det var någonting jag gjorde. Jag rökte och åt p-piller under tiden eftersom jag var ovetande och vet inte hur stor inverkan det kan ha haft?
På ett sett är jag tacksam över att det inte gick längre än en månad om det ändå skulle blivit missfall i slutändan men den återkommande ångesten är för att jag inte vet. Jag kommer aldrig få veta.
Vet inte om jag bara fjantar mig och vet att det finns väldigt många här på FL som varit med om mycket värre saker. Men kände att jag måste skriva ur mig, i hopp om att någon kan förstå. Så länge någon förstår mig är allt skrivande värt det. Har inga vänner som förstår eftersom de aldrig gått i samma tankar om barn som jag gjort i och med våran unga ålder.
Tackar för att du orkat dig igenom inlägget och hoppas innerligt på att få någon slags hjälp med hur jag ska hantera det hela. Om någon skulle förstå mig vore det guldvärt för det är knappt jag förstår mig själv just nu.
