Vilket sätt är "finast" att dö på?

Finns inga sätt som vållar mindre smärta, jag förstår inte ens vad du menar med det? Tror du att det finns någon tröst att hämta i hur självmordet gick till? Barnet är ju fortfarande död. 

Ja, det tänker jag att det gör. Jag tänker att en överdos skulle kännas bättre än att hoppa från en bro och bli alldeles förstörd? 

Vad är det för sjuk frågeställning? Har själv en bror som tog sitt liv när han var 18 år, på vilket sätt tror du tillvägagångsättet skulle lindra sorgen? Snarare är det väl det minsta problemet man har då.

Överdos är inte så trevligt,  kan se rätt illa ut.

Att barnet mått så dåligt i livet att den valt att avsluta det hade gjort mer ont än om kroppen var intakt eller sargad av ett hopp från en bro.

När jag har pratat med min psykolog om hur jag ska livet av mig, så sa han sist "Vore det isåfall inte bättre med något som inte är så smärtsamt". 

Nä sättet som barnet dog på blir inte mildare om barnet tagit en överdos eller ställt sig framför ett tåg. Just att barnet dött i självmord är det svåraste förstå och ta in.

Att barnet inte orkade med den inre smärtan hon/han bar på så döden var det enda sättet att få bort smärtan på är det som gör mest ont hos de som blir kvar. Det går aldrig att beskriva att varken efterlevande till en som dött i självmord. Den smärtan de efterlevande får bära på är fruktansvärd.

För hur det än kommer sig så kommer de efterlevande alltid tänka "tänk om bara......."

Det går aldrig att undvika.

Hej ts

Jag antar att du pratar om dig själv nu. Det spelar nog inte så stor roll hur du tar livet av dig. Du kommer åsamka dina nära och kära en oerhörd smärta ändå. De flesta kommer kanske undra varför du inte sa något om hur du mådde. Så nej, det spelar inte så stor roll skulle jag tro för smärtan finns i att du är borta för alltid.

Försök att få bättre hjälp för att hjälpa dig själv ts. Du förtjänar det.

kram  

Det finns inget "minst smärtsamt" för när ett barn dör så är det lika hemskt oberoende hur personen har tagit livet av sig. Utöver den fruktansvärda sorgen och saknaden är det jobbigt att leva vidare med alla frågor om det var något som jag kunde ha gjort för att hjälpa eller stötta som hade gjort att du inte hade tagit steget, Att leva med / omkring en människa i många år och tro att vi känner varandra och jag inte ens har fått möjligheten att hjälpa till är hemsk. Min tro är att om jag hade vetat hur han/hon hade mått så kanske vi tillsammans hade kunnat ordna rätt hjälp eller lösa det problem som den som inte vill leva tycker är för jobbigt.

Jag hoppas att du har någon nära som du kan prata med och som kan se till att du får den hjälp du behöver! Alla förtjänar att må bra och jag önskar dig allt gott!