Missfall vecka 21, någon mer?

Åh jag beklagar innerligt din förlust! Jag har inte förlorat tvillingar eller runt v 21 men jag förlorade min förstfödda dotter i v 37, en vecka innan planerat snitt. Jag vet hur jävla tungt det är och hur jobbigt det är att sitta där med alla små plagg och fina saker som nu inte kommer tillhöra någon, hur jobbigt det är när folk kommer fram och frågar vad det blev eller varför man går ensam på stan och dom undrar vart barnet är. Usch, riktigt hjärtekrossande!
Får jag fråga vad det var som var orsak till att dom förlorades?
Min dotter dog av att jag fick HELLP-syndrom (svår havandeskapsförgiftning med leversvikt). Den 31a januari är det två år sedan.
Stor kram!

Gud vad jobbigt beklagar verkligen.. Vet hur tungt det känns :(
Kram på dig vännen

Hej och tack för att du skrev! Jag beklagar din förlust också, i vecka 37 måste vara så otroligt hemskt!! Gick det snabbt att du fick havandeskapsförgiftning? Hade du barn innan? Har du fått barn efter? (Tusen frågor) Kan inte tänka mig hur hemskt det måste ha varit... Vi fick veta i v. 18 på RUL att vi väntade tvillingar och blev ju helt chockade men superglada! Tyvärr fick vi också veta att tvillingarna var monoamniotiska, hade aldrig hört talas om det innan, och det är bara en slumphändelse. Lättast är om du googlar det, men det betyder mer eller mindre att barnen delar fostersäck och det är väldigt riskfyllt, så riskfyllt att sjukvården brukar rekommendera ett avbrytande av graviditeten om det upptäcks tidigt. Det finns ju dom som får två levande barn också och vi trodde att vi skulle klara oss men tyvärr slutade det sparka en dag... Vi och läkaren tror att dom dog på grund av syndromet, mest troligt har navelsträngarna trasslat ihop sig... Vi har inte fått veta säkert än, det brukar visst ta ett tag. Det är väl det mest positiva, att dom inte dog på grund av något som inte stämmer hos oss, utan bara på grund av maximal otur. Herregud vad jag saknar magen och sparkarna! Kram!

Tack snälla du! Här du varit med om liknande? Kram!

Ts du får mig att gråta för jag förstår dig precis och att du saknar din mage :(.

Jag fick ma tidigt i vecka 6 men upptäckte det i vecka 12. Det är inte lika hemskt som dig men jag blev också ledsen och förstår för din del är det dubbelt så mycket. Det som gjorde att jag blev mer ledsen är det för att jag inte blir gravid snabbt det tar ganska långt tid för mig :(

Planerar du att bli gravid igen eller kommer du att vänta ett tag??

Elizabett: Ja den här soppan blev inte rolig för någon av oss, usch! Snacka om att vara märkt för livet.
Nu blir det långt och hoptryckt från mobilen, hoppas det går att läsa:

Det här tråkiga hände mig vid min första graviditet. Har haft tre missfall efter det och är nu gravid igen i v 14. Vet inte om den här bönan lever heller faktiskt, det får jag se i morgon när jag gör kub. Mina tre missfall skedde alla väldigt tidigt, ca v 4-5 men kroppen behöll embryona och jag visste i te att graviditeterna hade avbrutits förrän någon månad efter det.
Jag lyckades tjata mig till lite utredningar men inget var fel hävdade dom och vi hade bara haft otur. Men jag insisterade på att få progesteron utskrivet att börja med tillsammans med trombyl så fort jag plussade. Och i v 7 var jag och gjorde ett vul och såg ett litet hjärta ticka vilket det aldrig hann göra vid de andra missfallen. Nu kan ju det ha förändrats förstås så jag är beredd på dåliga nyheter i morgon också men jag har symptom fortfarande och hoppas att det ser bra ut i morgon!
Vi har försökt få barn i 3,5 år ungefär och är nu på 5e graviditeten och är fortfarande barnlösa. Jag är väldigt trött på den här karusellen och går det inte nu då slutar jag. Så hoppas!

När jag blev sjuk så började det med att jag gick upp väldigt fort i vikt, 12 kg vatten på 3 veckor! Hade lite huvudvärk och var medtagen men allt det här kan ju vara normalt i sista trimestern. Jag hade ingen äggvita i urinen eller högt blodtryck då.
Min dotter var väldigt stor så jag gick på flera tillväxtultraljud där i slutet. Jag frågade en barnmorska om jag inte kunde ha den där typen av hsfg som enbart syntes i blodet ( hellpsyndrom hade jag hört lite vagt om) men det viftade bm bara bort och sa att det var så ovanligt så det hade jag inte.
Jag trodde henne men mådde dåligt och min dotter var ju jättestor (4545g v 37) så jag bad flera flera gånger om att dom skulle sätta igång mig tidigare men dom sa att det inte var bra för min dotter så det var uteslutet. Men jag fick mitt snitt planerat till v 38.
Det var ju bara ca två veckor bort så jag tänkte att jag väl fick vänta helt enkelt.

Men så en natt efter där blev jag magsjuk och sprang på toa och mådde illa och ville spy. Fick ont vid höger revben och tog en alvedon och försökte somna om. Tänkte att jag hade ätit något dumt bara.
Sen kände jag henne inte sparka så mycket mera. Hon var inte så livlig ens från början men nån rörelse brukade jag ju känna då och då. Blev kall inom mig när jag insåg att jag inte känt henne på ett par dagar men tänkte på att vi ju just vart på ul och allt var bra. Ringde in och sa som det var. Specmvc-personen jag pratade med var sur och snäppig mot mig och betedde sig dom om jag var sååå besvärlig. Jag fick rådet att dricka ett glas kall saft och vänta ett tag och om jag ändå inte kände henne fick jag väl komma in då, om det var nödvändigt.
Hennes ton gjorde att jag kände mig övernojjig så jag väntade ett par timmar och gjorde allt jag kunde för att få respons. När ingen kom trodde jag fortfarande att allt var bra, det måste det ju vara när alla säger det hela tiden? Min man var på jobbet och jag tyckte det var onödigt att ringa honom och göra honom orolig när inget ändå var fel så jag åkte in med min svägerska. Såg DIREKT på UL att det var för sent :( hela världen rasade!
Jag fick efter massa bråk till slut göra ks ändå men efter inte förrän nästa dag. Fick åka hem med min "döda" mage och bara vänta. Fruktansvärt! Det var inte förrän jag kom in för operation dom dom märkte hur sjuk jag var. Då hade jag just den varianten som bara syntes i blodet och dom jag hade frågat om! Men då gick blodtrycket upp i taket och jag blev så sjuk att jag var tvungen att få blodtransfusioner och massor av mediciner i ett år efter sjukdomen.
Jag försökte så klart anmäla allt detta men jag visste inte vilken bm jag hade pratat med och vilken gång så vem skulle hållas skyldig liksom... Läkarna ljög för mig, måste dom gjort, och sa att detta hade kommit väldigt fort och att det kan ske på bara några timmar. Men jag hade ju mått dåligt i flera veckor och när min dotter var ute kunde man fastställa att hon varit död i några dagar!!
Jag är fortfarande väldigt arg och ledsen för det var så onödigt att hon förlorades. Allt bara för att personal ansåg mig dom en kollrig förstagångsföderska...
Känner inte att jag litar på dom nu heller och fruktar faktiskt för mitt liv nu om jag fortfarande är gravid. Hoppas jag får en bra läkare nu!

Monoamniotiska tvillingar har jag faktiskt hört talas om förr. Vad jobbigt att gå med den vetskapen om att det kan gå dåligt men vara så glad för tvillingarna och tänka att nu när det gått så långt går det säkert finemang! för så tänker man ju.
Klarar jag bara första 12 veckorna, sen kub, sen RUL så behöver man bara klara sig till v 26 för då kan dom ju rädda barnet om något skulle gå galet. Men man är aldrig säker. Kanske när man får sitt barn i sina armar, men egentligen, inte ens då.

Hur gjorde dom för dig? Du fick förlossning och hur har ni tänkt göra sen? Har ni tänkt på om ni vill ha begravning osv?
En obduktion eller en riktig utredning på vad som gick galet kan ta lång tid. Vi fick vänta 3 månader har jag för mig. Olidligt länge!
Hur som helst, fruktansvärt för dig TS men skönt att veta att inget är fel på er eller att det ju knappast lär hända igen.
Jag har mellan 20-50% risk att få samma skit igen :S hoppas inte!
Kram

Hej Elizabett,

Grattis till dina döttrar och beklagar djupt att de inte finns kvar hos dig!

Jag fick oxå sent missfall i vecka 21+6, förlorade vårt efterlängtade och älskade dotter, som kom till genom ivf. Hon föddes den 20 okt iår och min värld kommer aldrig bli detsamma igen. Varje dag är en kamp för att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Jag började blöda i vecka 15, blev inlagd och utskriven utan att läkarna visste vart blödningen kom ifrån. Två veckor senare var det dags igen och då kom läkarna fram till att blödningen kunde bero på att min moderkaka låg väldigt nära öppningen.

Fick några veckor andrum, sen började min slempropp att släppa, trots att jag ringde in till både gynakuten och vanliga gynmottagningen var det ingen som tog mig på allvar när jag ringde. Fick hela tiden höra att det var nog inget, bara rikligt med flytningar och att jag är bara orolig eftersom det är mitt första barn!

Den 14 okt åkte jag in till gyn igen eftersom jag hade börjat blöda ännu en gång, där konstaterades att jag var öppen 3 cm. Blev inlagd med strikt sängläge och meningen var att läkarna skulle sätta ett cerklage ett par dagar senare, detta för att förhindra att jag öppnade mig mer.

Inatt till operationsdagen så började jag blöda igen och två dagar senare födde jag vårt älskade dotter.

Jag blev utskriven dagen efter hennes födelse, vi fick ha henne hos oss ett bra tag. Vi tog bilder och personalen tog fot och avtryck åt oss. Hon var underbar, liknade oss så himla mycket .

Jag drabbades av infektion eftersom det fanns rester av moderkakan kvar och fick skrapas tre dagar efter förlossningen. Fick stark antibiotika som slog ut mitt immunförsvar vilket ledde till jag fick svamp i underlivet för första gången någonsin!

Det tar ett par månader innan man får svar på vad som har gått fel men jag har lyckats tjata till mig så att obduktionen och provsvaren från moderkaka skyndades på. Fick veta att jag fick sent missfall pga av moderkaka hade väldigt tunna blodkärl och att det gjorde att jag blödde så ofta samt så mycket som jag gjorde!

Vi har misstänkt att läkarna har brustit i sina rutiner eftersom jag aldrig blev remitterad till specialistmödravården då jag hade åkt in flera gånger pga blödningar. Vilket på sätt och vis har bekräftas av den överläkare som vi träffade och fick diskutera provsvaren med.

Vi har gjort en anmälan hos patientnämnden och hos IVO ( inspektionen för vård och omsorg) för att detta inte skall drabba några andra!

Jag litar inte på vården, på sjukhuset eller läkarna längre och det skrämmer mig eftersom jag vill bli gravid så fort som möjligt!

Jag har krävt att jag ska ha en medicinsk plan inför min nästa graviditet, att jag ska en överläkare som har den övergripande rollen och kontakten med/om mig! Det är bestämt att jag ska få trombyl, cerklage eventuellt progestrontablatter och veckovis kontroll vid nästa graviditet!

Ber om ursäkt för det långa inlägget men kände att jag ville dela med mig av min erfarenhet och skicka dig styrkekramar!!

Vi förlorade våra tvillingpojkar nu i helgen, första i v 17+6 och andra dagen efter v 18+0.

Neeeej Gud vad jobbigt..har läst era långa inlägg. Såå hemsk att förlora en men hur hemskt är det att förlora tvillingar ;( man känner sin tom...

Jag känner att jag inte heller lita på vården längre!!!!!!!
Men ni verkar ändå vara kunniga och kan diskutera om si och så men jag kan inget om detta och om det händer mig något i framtiden när jag lyckas bli gravid då kan vården göra som de vill med mig!!!!!!

Kraaaaaam till er tjejer jag hoppas innerst inne att ni blir gravida snart och allt går bra för er och ni som är gravida hoppas att det går bra för ni tjänar att bli lyckliga allihop.