¨¨*.*¨¨Dikter, dela med er av era favoriter!¨¨*.*¨¨

En underbar dikt av Tage Danielsson som heter "De händer som grävde på Göta Kanal"

Det var valkiga, seniga, beniga labbar.
På valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tålmodigt grävde de hål på sitt fosterlands skal.
De händer som grävde på Göta Kanal.

Vintern kom med sin kyla, de fick inte domna.
Sommarn kom med sin hetta, de fick inte somna.
De slet ut sig i ösregn när spaden blev hal.
De händer som grävde på Göta Kanal.

Är det underligt att deras tummar blev krumma?
Och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vicke Vire var oftast en smärre skandal,
på de händer som grävde på Göta Kanal.

Genom veckornas knot bar de träget sin börda.
Men så tvättade de av sig det värsta på lörda.
Och lyfte sin Östgöta-sädespokal,
de händer som grävde på Göta Kanal.

Inga sorgkanter mer, det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka.
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta...[här vänder han sida och upptäcker att ordet Kanal saknas)

De som inte fick känna nån piga på brösten,
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Och sen slog de på länsman, polis och fidskal
De händer som grävde på Göta Kanal.

Men lyckan blev kort, det blev åter en måndag.
Man spottade i dom, en ny veckas vånda.
De steg ner i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta Kanal
Och de spikade broar och timmrade slussar
och i käftarna lade man saftiga bussar.
Med knogarna slog man på snusdosans skal.
De händer som grävde på Göta Kanal.

Se på nageln, ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte NI som statyer på torgen?
Vackert huggna i marmor, på guldpedistal!
Ni händer som grävde på Göta Kanal!

Å underbar ju!!

Mera mera!!

Ska iväg och hämta en utav mina favvisar nu... brb

Hittade inte min favorit nu, men jag kopierar in "Gillet på vinden" eftersom jag tycker den är underbar..

Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?
Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.

Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.

Och jag sade: "Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat."

Och han svarade: "Att få se däj ren länge önskade jag,
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag."
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
"Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?"

Och han sa: "Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.

Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.

Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

*
Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.
Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä.

En kort dikt av Jonas Gardell:

För allt du hatar hos dig själv, förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv, förlåt dig själv.
För allt du skäms över, för allt du är stolt över.
För allt du vill dölja, för allt du vill visa upp.
För allt du är, för allt du ville vara.
Förlåt dig själv.

Ingen dikt, men några väl valda och tänkvärda ord skrivna av en vän till mig:

När jag var i den totala tomheten insåg jag att den inte var tom eftersom jag själv var där.
I det totala mörkret där ingen kan se, såg jag ändå tydligt att allt var svart.
I den totala tystnaden där inget hörs kan jag klart och tydligt höra att det är tyst.
När jag befinner mig längst nere på botten, står jag ändå på något.
jag tycker att jag står stilla. Men färdas genom livet på en roterande planet.
jag säger att jag är feg och det är modigt av mig.
Den som inte tror på något har ändå en klar övertygelse.

En gång fann jag mig totalt vilsen och då var jag funnen.
Och när du tror att allt hopp är ute. Gå då ut

Jag vet inte vem som skrivit den, det är väl dessutom snarare öen ganmmal folkvisa än en dikt, men "Vem kan segla förutan vind" är något av det vackraste jag hört.

Frigörelse!

Vår största rädsla är inte att vi är
otillräckliga.
Vår största rädsla är att vår förmåga är så mycket större
än vad vi kan hantera.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker,
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva,
vad har jag för rätt att vara speciell,
underbar och fantastisk?
Du är ett barn av Moder Jord.
Att du krymper dig själv
glädjer inte henne.
Det finns inget genomtänkt med att förminska
dig själv för att undvika att andra känner sig
osäkra i din närvaro.
Vi föddes för att göra uppror,
gudinnans eld brinner inom oss.
Den brinner inte bara inom några få utvalda;
utan inom varje kvinna!
Om vi låter vårt eget ljus stråla,
så ger vi oundvikligen andra kvinniskor tillåtelse
att göra samma sak.
Om vi frigör oss från vår egen rädsla
att sticka ut,
så kommer vår närvaro automatiskt att frigöra
även andra kvinnor!

Tal av bland andra Nelson Mandela.
Fritt översatt och tolkat av Pernilla Karlsson 2004.