Kan man dö av olycklig kärlek?

Du kommer inte dö. Sen så är ni ju inte helt perfekta för varandra, då hade han också velat satsa. Hur länge har du mått såhär. Ibland måste man bara bestämma sig för att skita i det och låta det vara

Jag har försökt tänka så, och i vanliga fall hade det nog funkat men han har ett väldigt udda tankesätt som krånglar till det väldigt mycket för honom. Och numera även för mig. Han är väldigt rädd av sig och oroar sig mycket för sådant som kan kännas helt onödigt att ens fundera på enligt mig. Vi är dessutom hyfsat unga och jag har barn vilket skrämmer honom ytterligare. Men även om vi inte är perfekta för varandra så kan jag inte komma ifrån hur oerhört olycklig jag är utan honom. 

Vi har träffat i ungefär 8 månader och under denna tid "gjort slut" ett par gånger för att jag mått dåligt av att han inte kunnat bestämma sig för vad han egentligen vill och han har mått dåligt av att göra mig ledsen. Jag har under uppehållen verkligen försökt komma över honom och leva normalt men tillslut har vi ändå inte kunnat hålla oss ifrån varandra. Men nu är det slut med det här på riktigt och jag kommer verkligen inte vidare. Jag är så olycklig utan honom att jag till och med hellre skulle ha honom som vän än att vara helt utan honom. Jag var så fruktansvärt hatisk och negativ när jag träffade honom men i takt med att jag lärde känna honom bättre så började jag liksom känna hopp för mänskligheten igen. Jag mjuknade och kom tillbaka till mig själv. Jag står inte ut med tanken på att leva ett liv utan honom. 

Förstår hur du tänker, har själv känt just så som du beskriver men med facit i hand så hade jag väldigt väldigt fel. Just nu verkar du överanalysera precis allting dessutom för att få det till att han är den rätte. Självklart kan man inte veta det helt säkert men så som du beskriver det så skulle jag säga - Nej, han är inte den rätte för din. Du kanske älskar honom oändligt mycket men nej det räcket faktiskt inte alla gånger.

Hur jag vet att jag hade fel såhär i efterhand är för att jag träffade den som är den rätte och allt har varit självklart oss emellan sen dag ett. Inga tvivel på varandras känslor osv. Men låt det ta den tid det tar, det tog över 1 år för mig att komma över den där felaktiga rätta killen för mig.

Inte så jag mena!

Om du inte har smärtor som likar en hjärtinfarkt så är det nog lugnt.

Oroa dig inte. Han är INTE den sist kille på jorden!

Jag vet att det finns andra och att "den rätta" ska vilja ha mig fullt ut. Och många andra bra killar visar intresse och jag har försökt både att ge dem en chans och att hålla mig för mig själv för att få komma över min kärlek ordentligt innan jag kastar mig in i något nytt men det är som att det inte spelar någon roll hur jag gör. Jag är så oerhört bränd sedan tidigare (och då menar jag inte att jag bara blivit dumpad utan att hela mitt liv visade sig vara en enda stor lögn) men jag tog mig igenom det även om det satt spår. Det här borde inte vara svårt, det borde vara en av många kärlekar som slocknade. Jag har ju klarat mig igenom så mycket värre och ändå kan jag inte ta mig ur det här som inte borde vara så svårt. Jag borde tänka att den där killen som "inte kan leva utan mig" fortfarande finns kvar där ute och att jag kommer hitta honom. Men... det är som att jag inte ens vill. Kanske är det för att han inte kan säga att han INTE vill ha mig heller. Jag vet att han har känslor för mig men uppenbarligen är det ju ändå något som fattas. Antar att jag inte lyckas döda hoppet helt när jag vet att han tycker om och saknar mig trots att han inte väljer att verkligen vara med mig. Jag borde ta passiviteten som ett nej men kan liksom inte helt. Det där patetiska hoppet.

Någon som har konkreta tips på vad man kan göra för att ta sig framåt?