Mötas på halva vägen? hur göra..

hej!

Känner att jag behöver skriva av mig..

Jag och min sambo har "problem" och just nu har jag svårt att samla tankar(ska försöka skriva detta på ett så bra sätt som möjligt)..

Vi träffades för snart fyra år sedan sedan och  för lite mer än tre år sedan blev jag gravid oplanerat (behöver inte gå in på den tiden) men vi hade det jättejobbigt för jag fick en förlossningdepression(vi båda har tendenser till att "bli nedstämda" eller vad man ska säga..så det blev jättejobbigt och vi separerade efter en tid men blev tillsammans efter tre månader igen. Då hade jag hittat en egen lägenhet som jag bodde i. Så vi bestämde oss för att bo särbos(jag insåg att jag behövde bygga upp min och dotterns relation eftersom vi tappat mycket) och kände att efter den jobbiga flytten behövde jag vara för mig själv en hel del också. Vi har mycket "bakgrund" som har tagit på oss båda. Han kom in i en depression och blev sjukskriven från jobbet ett litet tag efter att vi blivit tillsammans igen( mer än ett år sedan nu) för ett halvår sedan ca flyttade jag in i hans lägenhet igen(den gemensamma som vi bott i innan som han köpte när jag väntade vår dotter) det har varit bra men nu till problemet eller vad man ska säga.Vi är väldigt olika som personer. jag gillar att festa fortfarande, vara ute med vänner, träffa nya människor(har haft svårt för att vara hemma två helger i rad med familjen) han tycker mest om att sitta inne och spela x box och har inget problem med att passa dottern när jag är ute. Det är bara det att det blivit för mycket, ond cirkel som vi måste bryta känns det som. Sen går det inte att diskutera med honom. Vi har svårt att förstå varandra. Likadant när vi väl bråkar(vilket inte händer ofta) så blir det väldigt stort av allting. Jag vill reda ut det så fort som möjligt annars blir jag fruktansvärt ledsen, medans han håller det inom sig och vill vara för sig själv 2-3 dagar och inte alls prata. Under den tiden där har jag redan pratat så mycklet"med mig själv" så då tycker jag det känns för sent att prata och orkar inte ta tag i samtalet då. Eftersom han inte gör det blir det inget av det och sen blir det pussar kramar och allt "blir som vanligt"jag vet att jag måste minska på att gå ut för det är ju det som gör han besviken att han känner att jag  väljer kompisarna före familjen ) då känner jag samtidigt att han måste tänka lite på att minska på spelandet också för då hade jag också varit hemma mer.Vår dotter bor hos sin dagmamma fyra dagar varannan vecka kan jag lägga till oxå.Jag förstår mig inte på honom och han förstår nog inte sig på mig heller. Alltså jag vet att vi måste prata, det blir ju aldrig så och det gör mig både småirriterad och fruktansvårt ledsen för det känns som han inte orkar bry sig och ignorerar mig.Kan tycka att han borde höra mig gråta och göra något men.Han kankse känner detsamma, han kanske känner sig värdelös osv?bara det att jag kommer till honom mycket mer och tycker jag visar mer att jag bryr mig.Vi sitter mer och mer var för sig men när vi väl är nära är det underbart. Vi älskar varandra mycket. Jag kan tillägga att jag är 26 år och han 32 år och jag verkar yngre som han verkar äldre. Jag vet att på nått sätt måste vi mötas på halva vägen...