MA... Min historia

Anledningen till att alla inte kan komma in hela tiden och kolla är att det blir för dyrt. Du hade kunnat boka ett privat? En annan anledning är ju att man ändå inte gör något åt saken.

Beklagar det som hänt dig, och önskar dig lycka till.

Beklagar verkligen ditt MA! Har precis gått igenom ett själv så vet hur hemskt det är. Det brukar kunna hjälpa att höra från andra som varit med om samma sak så jag kan berätta vad som hände mig.

Jag var också orolig under graviditeten men inte mer än normalt tror jag. I vecka tio försvann mina symptom väldigt plötsligt men jag tänkte att det säkert var normalt, de ska ju minska någon gång. Två veckor senare, i vecka tolv, fick jag en lätt blödning och kände direkt att något var fel. Ringde min mvc som var väldigt hjälpsamma och jag hade fått komma in till dem om de haft en läkare på plats. Jag tyckte verkligen de tog mig på allvar, de var inget prat om att det var ofarligt och att jag inte skulle oroa mig utan de sa direkt att jag behövde göra ett ultraljud men eftersom de inte hade en läkare på plats blev jag hänvisad till gynakuten och de tog emot mig eftersom mvc inte kunde. Där konstaterade de med vul att graviditeten avstannat i vecka nio. Fick tid för skrapning men samma kväll kom kroppen i gång av sig själv och stötte bort allt. Det var som när hjärnan väl fattade att graviditeten avstannat så hängde kroppen med.

Tycker också det är dåligt att ens oro inte tas på allvar men som mycket annat hänger det väl på att de inte har tillräckligt med resurser. Det finns ju ställen där man kan boka ett privat ultraljud och betala själv, det kommer jag göra nästa gång jag är gravid.

Tråkigt att du fick ett sådant bemötande av din mvc, verkar vara olika det där beroende på var man går. Min var som sagt väldigt förstående.

Ta dig tid att vara ledsen, det är jätteviktigt! Jag låg bara och grät de första dagarna och var så arg för att livet var så orättvist. Jag tycker också att det hjälper att prata om det, antingen med någon man känner eller här på forumet där det finns andra i samma situation som vet vad man går igenom. När man ältar det om och om igen får man det på något sätt ur sig så man kan gå vidare.

Nu har det gått en vecka sen jag började blöda och i dag känns det för första gången lite lättare. Den första chocken och sorgen har lagt sig och jag tror att jag så smått kan börja se framåt.

Stor kram till dig! Även om allt är svart just nu så kommer det vända.

Dreams85 tack för din historia. Jag kommer definitivt se till att boka ul privat nästa graviditet.. Känns så hemskt att ha gått i 8 veckor utan att det egentligen inte hänt något.

Varje dag till tisdag känns som en evighet och jag vill bara få detta överstökat nu

Förstår att du bara vill få bort det. Hade inte min kropp kommit igång själv hade jag fått vänta en vecka på skrapning och det hade verkligen varit jobbigt. Det är först när det är borta som man kan börja bearbeta det och gå vidare. Kan ju hoppas att din kropp fattar vad som hänt och tar hand om det själv men när du gått så länge är väl kanske inte chansen så stor tyvärr. Jag gick tre veckor och trodde allt var bra, man känner sig så lurad på något sätt. Visserligen försvann mina symptom så jag kanke borde ha misstänkt något men trodde verkligen inte att det skulle bli så här.

Ja jag blir arg på min kropp som inte känner av vad som hänt utan fortsätter att tro att jag är gravid.

I lördags satte det igång och blöda...

Idag har jag varit på gyn för att titta hur allt såg ut... Den lille låg kvar där inne.. Men det hade inte skett någon förändring. Så jag fick med mig 4 cytotec som skulle tas vaginalt. Och lite smärtstillande.

Det tog 5 timmar innan kramperna och smärtan kom. Och då var det bara att bosätta mig på toa. Fy fan (ursäkta orden) va äckligt det kändes!!!

Nu ligger jag med smärta i sängen och vill bara att allt ska komma ut fort nu så jag kan börja bearbeta det här och gå vidare.

Läkaren sa åt oss att vänta med att försöka bli gravida igen tills jag haft första mens efter detta. Det kommer vi att göra och då ska det bannemej lyckas!!!

Usch vad tråkigt det låter. Och jobbigt att inte bli tagen på allvar.
På den mvc jag gick, som är privat, blev alla erbjudna att göra UL vid inskrivning, (men då får man betala för det).

Jag gjorde detta och fick tyvärr reda på att fostret dött... trots att jag samma morgon spytt precis "som vanligt"... graviditetssymtpomen fortsatte tyvärr också i 1 vecka därefter (medans jag gick och väntade på spontant missfall).

Min kropp fattade inte heller att jag inte var gravid längre med levande foster (det kan tydligen ta några veckor enligt läkare) Jag fick då göra medicinsk abort på sjukhuset (med cytotec-tabletter). Men det var nog för att jag gått lite längre, v.11, har fostret dött mycket tidigare så gör man det i regel hemma.

Ett litet tips bara ifall andra läser tråden (för jag antar det är försent för dig ts), men på sjukhuset sa de att rörelse är det bästa både för smärtan och för att det ska komma ut snabbare. Det blev inget ligga i sängen för mig, utan jag fick gå fram och tillbaka i korridoren hela dagen. Och det hjälpte faktiskt, både mot smärtan och att det kom ut.
Sen är ju fördelen att man på sjukhuset också kan få lite starkare smärtstillande.