Läsvärt, från bonusbarnens sida

Jag tycker att det var en generellt oproffsig sida – dåligt skriven, utan det minsta djuplodande resonemang kring problematiken. Detta av en person som uppenbarligen ska vara professionell på detta område.

Tyvärr tycker jag därför bara det.

Behövs det? Hon ÄR terapeut. Jag anser att om man har ett yrke och skriver om det ämne man är yrke i så kan man inte undvika att skriva som yrkesperson. Och då måste det vara bättre skriver, bättre formulerat, korrekt svenska. Gärna genomtänkt med ett helt resonemang. Detta var också ett endaste exempel-fall vilket känns ganska ointressant i det stora sammanhanget.

Mina kommentarer grundar sig på den text du länkade till OCH hennes beskrivning av sig själv, dvs länken »Om mig«.

När jag sen klickade på »hem« och skummade den texten var det visserligen ganska rörigt men bättre skrivet och där fanns väl en del vettigt att hämta.

Tycker JAG.

Som bonusbarn känner jag igen mig. Minns hur jobbigt det var. Lovade mig själv att om jag skaffar barn ska de aldrig behöva uppleva samma sak. Att känna sig utanför, oönskad och till besvär hemma hos sin älskade pappa och hans nya fru. De nya barnen som prioriteras av pappa. En pappa som blir en främling som man till sist slutar träffa. Träffade en underbar man som var uppväxt i en kärnfamilj. Vi pratade om våra uppväxter och han lovade att när vi får barn så kommer det aldrig att bli så. Skulle vi mot all förmodan skilja oss så skulle vi båda vara närvarande och engagerade föräldrar. Vi gifte oss, fick så småningom 3 barn. En vacker dag hade han träffat en ny kvinna. Skaffat nya barn med henne och trots alla löften kände sig våra barn inte välkomna hos pappa. Han har en ny familj nu och jag ingår inte i den sade mitt äldsta barn. Historien upprepade sig trots allt. Jag är besviken och ledsen för våra barns skull. Deras morfar skiter i dom för han har en ny familj igen, för tredje gången och har inte tid med barnbarnen då hans egna är i samma ålder. Deras pappa säger sig tänka på husfriden. Och för husfridens bästa är det bäst om våra barn håller sig undan. De är så stora så de borde förstå att han måste prioritera hans yngsta barn med sin nya fru.

Tyckte texten var hoppig och dåligt skriven, blev för jobbig att läsa hela 

Jag tyckte den var intressant, speciellt som det pratas mycket om att barnet måste köpa "hela paketet" för att få träffa sin biopappa i detta fallet. Vet att det varit liknande diskussioner där man även resonerat om att vuxna barn även måste tänka så vilket jag då och även nu inte alla behöver vara en nödvändighet i allas fall. Tänker också på de bonusbarn där bonusmamman gör det mesta medan pappan jobbar eller gör annat.

"Det som känns jobbigt och svårt blir enklare för ett barn (eller en vuxen) om man bara får känna det man känner, bli lyssnad på och förstådd."

Hittade den här meningen. Tycker den är grundläggande. För både barn och vuxen.

Glad över att min man och jag lyckats få hans barn sedan tidigare att känna sig som en i familjen. Tror det beror på oss båda. Vi har låtit dom ta plats, försökt spara på speciella saker (som att klä granen när dom är här nu i jultit) osv. Vi har trots en mamma som gärna tar ALLT fått dom att känna sig viktiga även här utan att ge som dåligt samvete när dom inte är här. Foton med alla barn hänger på väggarna. När våra gemensamma barn målar sin familj har vi från början sett till att storasyskonen varit självklara att ha med. Har testat någon gång nu när vår äldsta är fem år att inte rita dom och då säger hon till. Känns som att vi lyckats då. Det viktigaste för mig har varit att få barnen att se sig som syskon. Nu har tyvärr ena valt att inte vara här men det har med andra saker än att inte känna sig hemma här att göra.

Jag tror sånt här har med personligheter att göra. Hur både föräldrarna och deras nya är...

Kanske är det så här, jag vet inte eftersom jag aldrig varit i situationen. Men som förälder, bio och bonus, reagerar jag över slutklämmen, det som så att säga ska sammanfatta innehållet och avsluta med något tankeväckande: 

"Det här är bara EN av alla de pappor/mammor som inte tror att de ”valt bort sitt barn”….

Det här är bara EN av de pappor/mammor som tror att de haft ”bra kontakt” med sina barn efter skilsmässan…

Det här är bara EN av de pappor som inte förstår hur viktiga de är!

Och att man inte kan ”välja bort” ett barn.

För barnet går sönder lite grann – inuti."

 Där kom det alltså, slutklämmen - Det här är bara EN av de pappor som inte förstår hur viktiga de är!