vuxna bonusbarn - har ni bra kontakt med dem? Jag har svårt att tycka om min....

Jag har inget bonusbarn men är ett vuxet bonusbarn så jag tar och svarar även fast du kanske inte ville ha just mitt svar :)

Föräldrar älskar ju sina barn för att de är deras barn, man får sina barn och ser dem växa upp, utvecklas och bli sina egna personer. Det är en resa och relationerna är inte alltid enkla men liksom ändå lite starkare än andra sorts relationer.

Bonusbarn kommer ju in i ens liv på ett helt annat sätt (det gör ju även bonusföräldrar om man ser det från barnens perspektiv). Det är svårare att älska personer man inte valt att ha i sitt liv och som har sidor som man har svårt att förlika sig med.

Jag har en bonuspappa som jag har vuxit upp med och honom älskar jag som en pappa och han känner samma för mig och mina syskon. han ser oss som sina barn, gör ingen skillnad mellan oss och sina biologiska barn. Så har jag en pappas fru som inte alls känns som en bonus i mitt liv, och jag tror inte att hon ser mig som en bonus heller.  Vi har inte byggt upp nån riktigt bra relation och vi är väldigt olika och skulle förmodligen aldrig umgås om vi inte var "tvungna" som vi är nu.

Vi håller en civiliserad ton, träffas vid olika familjetillfällen men har ingen egen relation utöver den genom min pappa. För mig räcker det gott och väl, jag har inget behov av mer. Min relation med min pappa har genom åren varit ganska ansträngd, jag har känt mig sviken och övergiven av honom. Pappas fru kom in i mitt liv när jag var lite äldre och vi har aldrig bott ihop utan pappa flyttade från min stad för hennes skull och det innebar att jag mer eller mindre förlorade kontakten med honom.

Jag tror att min pappas fru kan uppleva mig som bortskämd, otrevlig och att jag bråkar med min pappa. Det är inte min upplevelse av det hela och så är det kanske ofta i konflikter, man ser det från sin sida och det gör det hela svårlöst.

I viss mån kan det ju vara en mognadsfråga, man kanske har behov vid 22 års ålder att skapa avstånd till sina föräldrar och göra upp om sånt man tyckt varit jobbigt under uppväxten. Så blir man klar med det med tiden och kan bygga mer fruktbara relationer med föräldrarna. Det kanske man kan vänta ut, och det är såklart också lättare för föräldern som har den där grundkärleken till sina barn. En 22-åring kanske inte heller har så stort intresse av att umgås och komma hem till familjen, man är på väg utåt, bort, inte hemåt i den åldern.

Absolut, de är två mycket goda vänner till mig

Din input är otroligt värdefull för mig, tack!

Den relation du beskriver med din pappa och din pappas fru låter väldigt lik vår. Jag tror att min bonusson också känner sig sviken av sin far, och jag kan förstå det, samtidigt som jag tycker att det är lite "orättvist" gentemot min man. Jag känner honom och hans fel och brister, men vet också hur mycket han försöker och hur mycket han älskar sina barn. 

Han valde bort att flytta till min stad, i stället har jag flyttat till hans och till samma område som hans barn, just för att det skulle vara lättare för deras relation. 

Du skriver mycket klokt om att man är på väg "bort" vid 22 års ålder, och så är det säkert också. 

Kan du ge några exempel på vad du och din pappa bråkar om? (om du inte tycker det är för privat, förstås!). 

Igen, tack för ditt svar!

Så härligt Hur länge har du känt barnen?

sambon och jag har varit tillsammans i ungefär 20 år, det har varit ömsom vin och ömsom vatten. Ingen dans på rosor alla gånger.

Glad att mitt inlägg gav något!

När det gäller känslor så kan man nog inte tänka rättvist eller orättvist, känslor är vad de är oavsett hur någon annan ser på saken eller hur bakgrunden ser ut. Jag tror att känslan av att ha blivit sviken av sina föräldrar grå ganska djupt i själen. man är så utlämnad till sina föräldrar, i viss utsträckning så finns man ju till bara på deras villkor och när de villkoren blir till ens nackdel så känns det.

Det som jag har svårt för i min relation till min pappa är att han liksom bytte ut mig mot sin fru och hennes familj. Han flyttade från mig och bodde istället med henne och hennes barn. Jag förlorade min far, de fick min far. Detta fortsätter nu också då min pappa och hans fru finns till väldigt mycket för hennes barn och barnbarn men nästan aldrig har tid (eller lust?) att umgås med eller hjälpa mig och min familj. Återigen är jag utbytt mot en annan familj som han tycker är viktigare. Jag tror att den här känslan av ha blivit bortvald, vägd och befunnen för lätt, inte värd att stanna hos, inte värd att lägga tid på den svider trots att jag är vuxen nu och har egen familj. Den sitter liksom i roten på mig.

Jag tror inte att min pappa alls skulle se detta från min synvinkel. Vi har diskuterat detta många gånger och jag tror att både han och hans fru anser att jag är barnslig och jus orättvis i hur jag ser på det här. Men eftersom det handlar om just känslor så går det inte att titta på det logiskt utan jag reagerar känslomässigt på nåt som sårade mig och fortfarande sårar mig än idag.

Min pappas fru är en person som jag inte skulle ha så stort utbyte av oavsett var jag träffade henne. Om hon inte var gift med min pappa skulle jag ju inte umgås med henne. Nu är jag lite tvungen att göra det eftersom hon ingår i mitt pappakit. Det är sällsynt att min pappa träffar mig och min familj utan henne. Han har nog väldigt svårt att förstå att jag inte tycker att hon är så fantastisk som han tycker att hon är. Och jag kanske skulle tycka annorlunda om henne om hon inte var så förknippad med sveket som jag upplever från min pappa.

Om du vill din bonusson väl och vill förbättra er relation så skulle jag tänka att ge hon hans pappa såsom han vill ha sin pappa. Att de får egen tid, att han blir lite bekräftad av sin far att han är viktigt, att du inte tar hans plats i sin pappas liv.

Eller så handlar det bara om att han är vuxen och inte har så stort behov av er just nu och då kan ni väl bara vänta och se tiden an att han kommer tillbaka till en mer vuxen relation med er.

Ja, jag är helt med på att det är viktigt att jag inte "stjäl" tid som sonen och hans pappa ska ha. Nu är vår situation lite annorlunda, min man och hans ex skilde sig 7-8 år innan vi blev tillsammans, så jag kom inte in och "tog" honom så att säga. Jag tycker också att jag försöker ge sonen möjlighet till egen tid med pappan, t ex var de på en charterresa tillsammans för två år sen, bara de två. 

Självklart kan man se det som att jag "tar" min mans tid i och med att vi bor ihop och har ett litet barn tillsammans, men i övrigt så är jag alltid väldigt positiv till att min man och hans son ska ha egen tid, vilket min man också vill, men sonen inte är så intresserad av (sett ur min synvinkel, hans känsla kan ju vara annorlunda). Men som du säger, i den åldern är man mer på väg bort än hem. Just nu känner min man att han bara duger när det gäller pengar, presenter eller annat som sonen kan ha fördel av. (Sonen är för tillfället t ex skitsur på sin pappa för att han inte fick låna vår kolonistuga för en tv-kväll, vilket det fanns många anledningar till...) Men, som du också mycket riktigt säger, det gäller nog att vänta och se tiden an. 

Å vilken bra tråd!
Jag läste både TS och bonus-sonens svar och känner igen mig SÅ mycket! Jag är själv bonus-mamma till vuxna och snart-vuxna bonusbarn (17,17 samt 21). Jag uppskattade att läsa bonus-sonens kommentarer om hur du upplever förhållandet med din "bonus-mamma".

Jag själv känner det som om jag håller på att "förstöra" min relation till min äldsta bonus-kille. Jag vet inte hur jag ska hantera hans tysta missnöje. Hos oss är det inte bråkigt utan "sur stämning"... Jag vet att han vill flytta hemifrån och det är ju tid för detta, men jag är livrädd för att denna surhet ska hålla i sig även efter en flytt.

Till TS: Att vara bonus-förälder måste vara det mest komplicerade uppdrag man kan ta på sig. MEN jag tänker att så länge jag själv verkligen VILL ha en bättre relation - så finns det väl hopp? Det är så skönt att läsa trådar som din där man faktiskt vågar skriva att man vill förbättra relationen - i stället för att angripa motparten. Modigt att skriva att du faktiskt inte tycker vidare värst mycket om honom just nu. Men att du skulle vilja ändra på det. Me like.

Jag själv brottas hårt med mina egna tankar. Jag kommer på mig själv att hoppas att HAN ska ändra sig och mogna. Men inom mig vet jag också att det troligtvis är JAG som måste ändra mig och mogna. Det senare mycket mer arbetsamt förstås.. :) Och jag har ingen aning hur, jag vet bara att jag vill. Är bara livrädd att jag inte ska hinna fram i tid - utan bränna mina broar. (Mycket ledsen tanke). 
Jag brottas också med känslan av att vara en URDÅLIG bonus-mamma. Jag vill inte vara det. Jag vet bara inte hur jag ska vara bra. Jag önskar han tyckte jag var SUPERBRA.

Jag vet inte om du känner igen dig TS. Så här tänker jag i alla fall när jag läser dina reflektioner.

Kram (det behöver även vi bonus-morsor..)

Tack för ditt inlägg! Vi bor ju inte tillsammans med bonussonen, så vi delar inte vardagen så att säga.

Han behöver definitivt också flytta hemifrån. Tror faktiskt inte han är nöjd med sin livssituation och att det är därför han är sur och frustrerad. Hans lillasyster (15 år) flyr hemmet i perioder för att hon tycker att hans humör styr allt därhemma. Hans mamma säger att hon inte känner sig bekväm med att ta hem gäster, t ex väninnor till huset för att han härjar så om han är på dåligt humör. Det känns ju inte okej nånstans.

Sett ur min synvinkel så behöver han hitta riktning i livet. Hitta nåt han vill göra i sitt liv, antingen jobb eller studier, men något han kan engagera sig i, och hitta nånstans att bo, ett eget ställe. Men han förmår inte göra något åt det själv, och då händer det ju inte så mycket heller.

kram tillbaka du verkar vara en människa med stort hjärta och engagemang