Vad är rimligt att ett barn ska behöva få stå ut med?

Hej,

Jag hoppas jag har hamnat i hyfsat rätt ämnesavdelning och jag hoppas att jag kan få lite snabb feedback på följande.

Ska försöka göra en väldigt lång story så kort som möjligt. Har ett långt äktenskap bakom mig och skilsmässan är precis klar efter att ha dragit ut lite väl länge på tiden. Provade att bo särbo i nästan ett år (ett sista försök att få ordning på förhållandet) men för ca ett år sen bestämde vi att vi skulle skiljas och har alltså det senaste året inte haft något ”förhållande” alls med varandra. Vi har ett gemensamt barn på 10 år som bor ungefär varannan vecka var hos oss men jag tycker vissa saker inte fungerar speciellt bra och undrar lite hur jag ska bete mig och vilka rättigheter/skyldigheter man har som förälder. Jag kan berätta att den andra föräldern till 95% inte kan/vill samarbeta (har verkligen försökt på alla sätt och vis och vi gick ändå på parsamtal mm under tiden vi var särbo) och jag har hela tiden ”förträngt” det och tänkt att det blir nog bättre sen. Men det har det så klart inte blivit, tvärtom så dyker det bara upp mer och mer konstiga saker. Det känns som att det bara blir att ”kasta skit” på den andra föräldern men det är jag absolut inte ute efter utan jag vill att vårt barn ska få en så bra och harmonisk uppväxt som möjligt vilket jag för stunden inte tycker att det får. Vad har man ”rätt” att kräva av den andra föräldern? Vart vänder man sig om samarbetet inte fungerar (har provat med samarbetssamtal men den andre dök inte upp/vägrar att gå).

Jag vet inte om det bara är jag som är överkänslig men jag har inte vågat bolla de här sakerna med någon bekant för det känns så pinsamt men det har gått så långt att jag nu tycker det drabbar vårt barns hälsa och välbefinnande. Jag vet inte riktigt var jag ska börja men den största grejen tycker jag är en stor brist på empati för sitt egna barn. Den andra föräldern ser oftast bara saker från sitt egna perspektiv och saknar förmåga att tänka sig in i barnets synsätt och upplevelse. Jag har försökt säga att jag tycker att som förälder ska man engagera sig i sina barn, vara nyfiken på dom och då menar jag saker som att ha lite koll på vad som händer i skolan, engagera sig i läxor och skolarbeten, kanske i alla fall någon gång fråga hur det går med idrotten barnet utövar, gå med på träning/match osv. men för den andra så har det bara varit en onödigt ont.

Den andra föräldern ”förlorar” sig helt i nya projekt och verkar glömma bort att hen har ett barn. Oftast har det handlat om att träffa nya partners då den får 100% uppmärksamhet och vårt barn 0%. Det har hänt några gånger att vårt barn inte har fått komma hem eller blivit utslängd för att den andra föräldern ska ha dejt med en ny. Hur tänker man när man slänger ut sin egna tioåring att klara sig själv i minusgrader på vintern för att man ska få besök?

Den andra föräldern har haft lite udda arbetstider och ibland börjat väldigt tidigt och lämnat vårt barn hemma själv att klara sig äta frukost och ta sig till skolan i tid, är det lämpligt att lägga det ansvaret på en 9-10 åring? Det har hänt många gånger att barnet inte har ätit någon frukost och när jag påpekat detta så har den andra sagt att ”det är barnets ansvar” och sen vägrat diskutera det mer. Jag försöker ju självklart lära vårt barn att ta eget ansvar för vad det säger och gör men att helt lämna över ansvaret till barnet tror jag inte på, speciellt när det visar sig att det inte fungerar. ”Det är inte mitt problem”, resonerar den andra föräldern. Jag kan ju tillägga att den andra föräldern samtidigt påpekar hur viktigt hen tycker att det är det här med mattider osv. då hen har egna erfarenheter av ätstörning mm.

Den andra föräldern säger och lovar ofta saker som sen inte infrias, det kan vara att de ska hitta på saker, gå på bio, nöjesfält, hälsa på någon, åka skridskor/skidor, åka på semester osv. men sen dyker det upp någon bortförklaring i sista sekund och ingenting blir av. När jag har försökt ta upp detta så slår hen bara ifrån sig och säger att de visst gör saker och kan rabbla upp en massa saker. Problemet är bara att det inte gjort dessa saker utan det är bara något som sägs från den andra. Det kan handla om allt från biobesök till att vårt barn har fått julklappar/födelsedagspresent. Förra julen fick vårt barn ingen julklapp på julafton av den andra föräldern, hen skylde på att det var beställt på nätet men det dör aldrig upp nåt, inte ens efter jul. Samma sak vid födelsedagen, ingen present, hen ”hade inte hunnit” handla någon. Då hade ändå jag haft vårt barn en dag extra för att den andra föräldern just sagt att hen skulle åka och handla (fick reda på efteråt att det istället handlade om en dejt hen skulle på).

När vårt barn är hemma hos den andra föräldern får den sällan uppmärksamhet, ofta får det spela TV-spel i sitt rum utan kontroll osv. Ibland går den andra föräldern och lägger sig tidigt och barnet får sitta uppe själv och titta på TV eller spela och det har hänt att det har blivit efter kl 12 på natten fast det är skola dagen efter. Det har även hänt många gånger att den andra föräldern har suttit hela eftermiddagen och kvällen som klistrat framför datorn/mobilen och chattat på dejtingsajter mm med vårt barn bredvid som sett vad hen sysslat med utan att bry sig det minsta om barnet.

Jag kan tillägga att den andra föräldern ofta engagerar sig i andras barn och ofta är barnvakt åt andra och då hittar på saker med dessa barn. Och då blir det som att det egna barnet får hänga med på dessa aktiviteter för att hitta på något med sitt egna barn verkar ju inte prioriteras alls. Till och med hundarna får mer uppmärksamhet och engagemang än det egna barnet. Ofta skyller den andra föräldern på dålig ekonomi för att hen inte kan göra något med sitt barn. Jag har påpekat att det finns massor att göra som inte kostar pengar och har till och med erbjudit mig att betala bara för att vårt barn ska få möjligheten att hitta på något med den andra föräldern men ändå blir det inte något gjort. Dessutom vet jag att den andra föräldern lägger ett antal tusen i månaden på andra saker så för mig handlar det bara om att prioritera. Att tex engagera sig i skolarbetet, hälsan, fritidsaktiviteter mm. kostar ju inga pengar.

Oj, det börjar bli lite långt det här men det var skönt att få skriva av sig lite (spy lite galla). Jag kan fortsätta räkna upp en massa exempel här men ska försöka avsluta. Det jag är mest orolig för är vårt barns hälsa, dels den ”fysiska” med att äta ordentligt, borsta tänderna osv. De fyra senaste gångerna han varit hos den andra föräldern så har barnet kommit tillbaka så har det gått hela veckan i samma kläder som jag skickade iväg det med och inte duschat/tvättat sig på hela veckan. Den andra föräldern har inte brytt sig om tandborstning vilket jag vet att barnet gör allt för att komma ifrån och jag vet att det slarvar eller struntar i helt på den andres veckor. Vårt barn skulle på läkarbesök för en grej men den andra föräldern avbokade tiden men bokade inte en ny. Det var bara tur att jag fick reda på det själv och kunde fixa det på egen hand. Å andra sidan så sätter den andra föräldern egna diagnoser på vårt barn ibland och jag säger att om hen misstänker något så går vi till en läkare och kollar upp det men det vill hen inte då. Det är det här jag menar att bry sig om sitt barns hälsa, är det rimligt att det ska vara så här? Är det bara jag som är överkänslig? Jag försöker ju vara en så ”bra” förälder som möjligt och har fått en väldigt bra relation till vårt barn som oftast vänder sig till mig om saker. Tyvärr hamnar vårt barn i någon slags försvarsställning till den andra föräldern och kommer med bortförklaringar för att på något sätt bagatellisera vad som händer hos den andra föräldern, tex att det inte gjorde så mycket att det inte blev några julklappar/fördelsedagspresenter, att den andra föräldern var sjuk/trött och därför ställde in nån aktivitet osv. Det här har medfört att jag kanske ”överkompenserar” på mina veckor och överöser vårt barn med kärlek och närhet och även aktiviteter vilket jag ibland kan känna är fel.

Det som nu fått bägaren att rinna över är att den senaste tiden verkar den andra föräldern ha varit helt besatt av att hitta en ny partner och ägnat så gott som all sin tid till detta och vårt barn har fått ännu mindre uppmärksamhet. Grejen är att den andra föräldern har kanske dragit sig till de kanske inte allra mest stabila människorna vilket medfört en massa tjafs mm. och hen har bitvis mått väldigt dåligt psykiskt vilket gått ut ännu mer över vårt barn. Vilka hen träffar och hur har ju jag egentligen inte med att göra men när jag tycker att vårt barn blir drabbat så pass mycket så känner jag att jag behöver göra något. Jag ser ju hur dåligt vårt barn mår i vissa situationer och visar att det ofta hellre vill vara hos mig. Som sagt, jag har väl inte att göra med vilka och hur den andra föräldern träffar men jag vet att det senaste tiden har varit många ”one night stands” och oskyddat sex och senast handlade det om med en missbrukare. Det jag tycker är oroväckande är att den andra föräldern inte verkar bry sig alls men jag tänker ju på att hen utsätter sig för en stor risk att bli smittad av något som i sin tur kan smitta vidare till vårt barn. Jag har inte full koll men det ploppar ju upp både det ena och andra i huvudet och att då vårt barn då ska vistas i samma miljö som den senaste partnern eller om den andra föräldern har fått något som kan överföras genom kontakt med barnet (puss, dricka i samma glas/flaska, dela bestick osv).

Barnet och den nya partnern har bara träffats en gång men sist när partnern var där så ville inte ens vårt barn gå in i lägenheten utan väntade i en timme utanför tills hen hade gått. Jag tror inte det har så mycket med den nya partnern att göra utan att vårt barn upplever att den andra föräldern bara lägger full fokus på någon annan än vårt barn.

Oj igen, vad svårt det var att få slut på det här då. Det finns så många mer saker jag skulle kunna ta upp men som något försök till sammanfattning kan jag säga att jag undrar:

- Hur mycket ska jag ”lägga mig i” vad som händer hos den andra föräldern?

- Vad har jag för rätt att kräva någonting? Den andra föräldern totalvägrar att diskutera de här sakerna med mig. Pratar vi i telefon så slängs luren på, skickar jag sms eller mejl så åker de direkt i papperskorgen.

- Vart vänder jag mig för att få hjälp med detta då det inte går ”frivilligt” från den andra föräldern. Är det så allvarligt att jag kan/ska anmäla hos Soc?

- Kan jag vägra släppa ifrån mig barnet till den andra föräldern? Jag försöker ha det så mycket som möjligt hos mig på ”frivillig basis” = erbjuder mig att ha vårt barn när den andra föräldern ska bort eller jobbar osv.

- Hur mycket ansvar är rimligt att man ska lägga på en 10-åring vad det gäller mat, hälsa, skolarbete osv.

Många av de här sakerna som vårt barn nu får vara med om har mitt ex berättat att hen själv var utsatt för under sin uppväxt och har själv sagt att det ska inte hens barn behöva vara med om men som det är nu så har hen ju ingen riktig koll på vad som händer och sker.

Om nu någon har orkat läsa så här långt så ber jag om ursäkt för ett alldeles för långt inlägg och eventuellt svammel. Är det något som är oklart eller behöver förklaras mer så är det bara att säga till så försöker jag. Jag vill ju självklart att mitt barn ska få ha det så bra som möjligt hos den andra föräldern men någonstans behöver jag ju dra en gräns och jag tycker den nu är nådd (egentligen för länge sen). Hoppas på någon slags respons med tips och råd på vad jag kan/bör göra.

Mvh

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-12-16 00:50
Sorry, det blev nåt fel på formateringen, skulle ju ha varit mellanrumm mellan varje stycke ;-(

Anonym (FR)

Äldre 16 Dec 00:52

#1

Ta kontakt med familjerätten.

Jag kan säga såhär, Familjerätten, socialtjänsten och alla andra myndigheter kommer (tyvärr) skita blankt i vad din man gjort i det förflutna, vad han gör på sin fritid osv.

Tyvärr är det såhär i Sverige att det spelar ingen roll vilken idiot till människa man är, hur mycket man sårat sina barn i det förflutna,att man är eller varit alkoholist eller kvinnomisshandlare, man har alltid rätt till sina barn.

FR och soc kommer ignorera och inte lyssna på vad ni har att säga om VARANDRA, för dom bryr sig inte om det. Det enda dom bryr sig om är barnet i fråga, som ska få rätt att träffa er båda.

PatAnd

Äldre 16 Dec 11:26

#2

Hej och tack för responsen.

Det är precis det som du skriver i din sista mening som jag är ute efter, att vårt barn ska ha rätt till sina bägge föräldrar, men då att bägge beter sig ”hyfsat vettigt”. Som det är nu så mår vårt barn inte bra och har ofta ont i magen och mår så illa att det spyr och oftast i samband med att det har hänt något hos den andra föräldern eller dagen innan den ska dit. Jag har i alla år vi varit tillsammans försökt att framföra det här (för många saker har varit hela tiden) men jag börjar förstå att det kanske inte är min uppgift att få den andra på bättre tankar. Och jag ser mig själv inte som någon ”perfekt” människa som alltid gör rätt men jag försöker i alla fall nu och tycker att jag lär av mina misstag till skillnad mot exet som gör samma sak om och om igen. Och jag vet också att det inte går att ändra på det som varit utan jag fokuserar på det som händer nu. Det är ju NU hen inte bryr sig om sitt barns hälsa, hygien, skola, fritidsaktiviteter, välmående osv.

Sen tror jag inte att jag skrivit någonstans att det handlar om pappan, det kan ju vara lika gärna vara mamman det handlar om. Jag vet inte om det ska spela någon roll men jag får känslan av att det oftast är papporna som det klagas på vid såna här situationer men här kan det alltså handla om mamman.

Anonym (Skumt :))

Äldre 16 Dec 11:55

#3

Lite skumt att någon direkt tar för givet det är pappan som beter sig så här, min spontana känsla var att det rör sig om en mamma som tappat greppet och att det är pappan som har problemen här...

Men bortsett från det, och oavsett, så är det nog klokt att boka en tid på familjerätten för att diskutera. Självklart är det inte omöjligt för en tioåring att ta ett visst eget ansvar, men det kräver ju att man som förälder ser till att man förbereder så det är enkelt. Vissa tioåringar kanske klarar allt med bravur medan andra behöver lite mer hjälp med förberedelser så det är så enkelt som möjligt.

Och det känns lite som du egentligen har en ganska grundläggande, allmän oro för att barnet inte har det helt bra hos den andra föräldern. Utan att det för den saken måste vara några specifika saker som gnager, utan mer summan av helheten. Och är det svårt att diskutera mellan er, så tycker jag man kan ge familjerätten en chans. I alla fall ta en första kontakt, och diskutera med dem direkt om hur man känner och kanske få tid för samtal gemensamt. Har du tur kommer den andra föräldern kanske inse att det inte är hållbart i längden att leva på det sättet, och skärpa till sig. Eller så kanske du under en period får ha större del av boendet tills det lugnar ner sig. Men för barnets och din egen skull, så ring och prata med dem. Det är så svårt att själv avgöra vilken nivå för kontakt, frågor och påpekanden som är bra, när det är så mycket känslor inblandat eftersom det gäller ens barn..

PatAnd

Äldre 16 Dec 13:41

#4

Hej du "anonyme skummis" och tack för ditt utförliga svar.

Det känns som att du snappat upp precis det jag ville förmedla. Grejen är väl att jag i alla år kanske har varit för tolerant vad det gäller såna här saker men när vi bodde ihop kunde jag i alla fall ha koll så det inte blev för illa för barnet. Men det senaste året har det bara blivit värre och värre och till och med folk i vår närhet börjar undra hur det står till. Jag tycker det är väldigt lätt att bli "hemmablind" och jag har dragit mig för att bolla det här med någon annan för jag har försökt intala mig själv att det är jag som är "överkänslig" och kanske inbillar mig en del. Men nu tänkte jag försöka gå till botten med det här en gång för alla så jag uppskattar verkligen att få feedback här. Någonstans har jag väl själv förstått att det inte alla gånger har varit så bra men jag har känt att det har varit för pinsamt att ta upp det med någon utomstående men nu ska jag ta mig i kragen och försöka reda ut detta en gång för alla. Det tycker jag man som förälder är skyldig sitt barn.

Finns det olika slags Familjerätter? Är det via vårdcentral man går eller hur funkar det? Jag får söka lite på nätet. Tack så länge.

Fru Anna

Äldre 16 Dec 14:03

#5

Familjerätten är en del av socialtjänsten. Kolla på din kommuns hemsida. Det brukar gå att hitta där.

PatAnd

Äldre 19 Dec 23:56

#6

Hej igen,

Har, tyvärr, skjutit det här åt sidan lite de senaste dagarna för jag har trott att det har varit lite lugnare men nu hände det ytterligare en grej som spär på det jag redan har berättat men jag skulle vilja ha lite mer "kött på benen" innan jag går vidare och kontaktar familjerätten. Det känns som jag bara gör intryck av att "snacka skit" om den andra föräldern men så är det verkligen inte.

Jag har försökt leta lite på nätet om vad som gäller osv. Och har bla hittat lagtexten som är så fint formulerad (tex: § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47)). Men vem är det som avgör vad som är "rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran"? Det känns som att det är lång väg att gå innan man kan få någon slags besked om utgången på en "utredning" eller vad det nu blir. Jag är inte ute efter någon vårdnadstvist, jag vill ju bara få upp ögonen på den andra föräldern om att situationen är ohållbar som den är nu.

Och det som kanske gnager mig mest just nu är miljön vårt barn vistas i. Kan jag på något sätt kräva att barnet bor hos mig tills iallafall den andra har testat sig för ev. sjukdomar (oskyddat sex med missbrukare om inte det framgick i det långa inlägget). Det är ju nåt som känns panik nu, inte att få reda på det när det är "försent" (ja ja, nu målar jag faan på väggen men jag är faktiskt orolig då jag vet hur den andra föräldern fungerar, "om man låtsas om som att en sak inte existerar så finns den inte".).

Jag har en känsla av att det här med familjerätt kan dra ut på tiden men för mig så vill jag ju göra något nu på en gång. Är det någon som har erfarenhet av något sånt här? Jag har provat att prata med den andra föräldern men i dennes värld existerar inte det här.

Känner mig lite panikartad men hoppas på att få några råd/tips.

Vad är rimligt att ett barn ska behöva få stå ut med?

INNEHÅLL