Jag gjorde en medicinsk abort igår, anledningen till varför jag gjorde det är omständigheter som liknade dina. Jag pluggar och har inte särskilt bra ekonomi. Men har ändå sedan en ganska lång tid börjat längta efter barn men när graviditet blev ett faktum (ej planerat) så velade jag och min pojkvän fram och tillbaka men kom slutligen fram till att det fick bli abort trots allt. Våran tanke är nu att vi ska försöka ordna upp livet så snabbt och bra som det går för att vi ska kunna få det vi önskar, och en bebis som vi kan längta efter och känna som en lycka. Så var det inte för oss nu och då kändes det som om det rätta beslutet var abort, allting med graviditeten blev förknippat med så mycket oro och ångest. Om du känner som du säger så tror jag att det kommer att kännas som rätt beslut att göra abort även om det kommer att vara jobbigt.
När det gäller själva aborten så var jag som du väldigt orolig och rädd för hur det skulle gå till och hur det skulle kännas. Jag var betydligt längre gången än vad du är, vecka 9+3. Läste väldigt mycket här på familjeliv och på sjukrådgivningens hemsida om hur det skulle gå till. Sedan finns det ju alltid möjlighet att prata med en kurator innan (utnyttjade inte själv den möjligheten vilket jag känner att jag kanske borde ha gjort). Det jag tyckte var värst med själva aborten var att ta tabletten som man tar två dagar innan, för då måste man ha bestämt sig. Efter den tabletten mådde jag verkligen inte bra, varken fysiskt eller psykiskt. Men jag vet att vissa inte alls känner av tablettet så jag har förmodligen otur som kräktes upp allting jag åt och fick feber. Men sedan kom dagen då det var dags för själva aborten. Jag gjorde det på sjukhuset, eftersom att jag var så pass långt gången tyckte de inte att hemmaabort var något bra alternativ. Men det är också något som jag rekommenderar eftersom att jag hela dagen blev omhändertagen av snälla sköterskor (barnmorskor) och även en läkare, det kändes tryggt att vara på kvinnokliniken. Direkt jag kom fick jag ta rätt starka värktabletter och sedan även tabletterna som skulle sätta igång processen. Jag hade läst väldigt mycket skräckhistorier om hur smärtsamt det skulle vara, men så blev det aldrig för mig. Värktabletterna gjorde dels att jag kände mig lite "hög" vilket lindrade allt det jobbiga, även det psykiska och dels minskade tabletterna smärtan. Men sedan väntade jag på att den oerhörda smärtan skulle komma. Så blev det aldrig, för mig var det inte alls smärtsamt utan inte mycket värre än vanlig mensvärk. Eftersom att jag gjorde det på sjukhus behövde jag inte heller se vad som kom ut, utan jag fick blöda i skålar i toaletten som barnmorskorna/sköterskorna sedan kollade i för att kunna veta när allt var klart. Dock tog det oerhört lång tid för mig. Jag fick tabletterna vid kl 8 på morgonen men var inte klar förrän halv 7 på kvällen. När kvinnoklinikens mottagning stängde så blev jag flyttad till vårdavdelningen och där tyckte de att det var konstigt att det aldrig blev klart. Jag fick därför göra ett vaginalt ultraljud mitt i aborten (mindre roligt då jag blött hela dagen och inte kände mig särskilt fräsch), mitt under ultraljudet så blir det klart. Fostret hade kommit redan tidigare, jag kände när det kom ut men jag kunde inte med säkerhet avgöra att det var just det och jag kollade inte heller efter om det kunde vara det utan överlät det hela till sköterskorna istället. (Detta blev lite långt, men jag tänkte att jag kan dela med mig av min erfarenhet då jag var betydligt längre gången och inte upplevde själva abortdelen som särskilt farlig). Under dagen hade jag även med mig min pojkvän, vilket var väldigt skönt. Dels för att kunna prata om det som hände och få stöd av honom..ifall du ska göra det på sjukhus tycker jag absolut att du ska ta med dig någon du känner dig trygg med.
För mig och även min pojkvän så blev det många tårar innan och vi båda upplevde det väldigt jobbigt psykiskt, jag kände precis som du att det är trots allt ett foster som man tar bort, något som skulle ha blivit en människa. Direkt efter att jag hade gjort det kände jag en stor lättnad över att ha klarat av allt, på något sätt kände jag mig ganska stark hela dagen som det hände. Ingenting var så farligt som jag föreställt mig utan det gick ändå rätt bra. Men nu efteråt känner jag någon slags saknad, kanske inte att jag ångrar det men en sorg över att det inte blir någon bebis. Men en klok sköterska sa till mig "detta gör ju inte dig till en dålig människor och det är ju inte heller något beslut som hindrar dig från att ta ett annat beslut i framtiden". Så fick det helt enkelt bli för mig. Det här blev lite väl långt och förstår om du inte orkar läsa igenom allt, men dels kände jag igen mig i dina tankar som du har och dels så känner jag att berätta om hur det var för mig kan vara ett sätt att bearbeta det hela. För jag känner att jag kommer att ha en del att fortsätta bearbeta nu efteråt, det är fortfarande väldigt känslosamt och jobbigt att tänka på det.
Lycka till med ditt beslut och om det blir en abort så är jag övertygad om att du kommer att ta dig igenom det!
