Har tagit steget. Känns förjävligt!

Jag vet inte hur gamla de är men jag tror inte att det behöver bli en negativ upplevelse alls. Se til att inte visa att du tycker det är så jobbigt inför dem! Prata med dem om att det är viktigt för dig att de trivs hos den andra familjen. Se det som ett extra "dagis", var uppmuntrande och fråga vad de gjort för nåt, vad de ätit och visa tydligt att du blir glad när de kommer hem. Försök vara positiv helt enkelt. Jag har ungen erfarenhet av det men tänker att det är ungefär så man skapar trygghet kring en ny rutin. Du kanske kan tipsa den andra familjen om barnens favoritmat/aktivitet så de lättare förknippar dem med något positivt?

Jag tycker inte alls att du är en dålig mamma! Snarare tvärtom, att du kan ta det steget som du nu gjort. 
Har haft vänner som varit hos stödfamiljer, det har fungerat jätte bra. I början tyckte dom att det var jobbigt och svårt (ca 15-16 år gamla då). Men senare började dom inse att det var bra för dom. 
Det är mina erfarenheter iaf, jag själv har aldrig behövt stödfamilj, har haft det jätte bra med mina föräldrar. 
Men du gör det för deras skull och självklart för din egna. Dom förtjänar en mamma som orkar och inte är sur, irriterad eller arg jämt. (Det är ju lätt att det blir så när man är trött och utmattad som du är). 
Bra gjort tycker jag :)

TS. Vet du vad du gjort genom detta?

Du har satt dina barns behov före dina egna.

Man kan inte orka genom allt, och att du erkänt det och sträckt ut een hand för hjälp är jättestarkt. Det ska du ha en eloge för.

Det kommer bli bra för er tror jag,absolut.

Du är ingen dålig mamma. Tvärtom!

Åh nu blev de fler tårar. Tack! Barnen är 5 och 6 år gamla. Ska jag redan nu börja prata med dem om vad som kan komma att hända? Den äldsta är väldigt känslig för förändringar pga allt som hänt.. 

Jag vet inte hur jag ska göra för att de inte ska känna att jag vänder dem ryggen o inte vill ha dem.. 

Kan berätta nu att min handläggare ringde tillbaka till mig nyss och sa att eftersom hon utrett oss under 2 år nästan och känner oss så kommer hon att bevilja min ansökan. Ska på möte om en månad. Känns bra men ändå ont i hjärtat. Hoppas det blir bra!!! 

Jag har enbart goda erfarenheter av stödfamiljer. Har inte varit i en själv men mina två yngre systrar har varit det under sin uppväxt. Det var ett äldre par och de hittade på saker tillsammans och de fick en stark relation. Men det tog aldrig upp relationen mellan barn och mamma, som man kanske kan tro ibland att det ska göra. Det blev mer som en moster/morbror/mormor/morfar-relation.

Dom kom alltid hem trötta och glada efter att ha hittat på massa saker. :) Du har ingenting att oroa dig för. Och det är absolut inte fel, utan snarare väldigt starkt av dig att inse och medge att du behöver hjälp med dina barn. Det är ingen skam i det, det bevisar att du är en bra förälder.

En stödfamilj är väl just det, ett stöd? Så tror jag i alla fall!
Alltså en kompletterande trygg punkt för barn vars föräldrar inte riktigt kan hantera situationen, kanske pga brist på avlastande socialt nätverk, sjukdom eller någon livskris.
Du ska ju inte överge dina barn, TS!