Lämnad- Hur överlever man?

Jag skrev en liknande tråd själv för ca 5 år sedan (inte biten om eget dåligt mående men att jag blivit lämnad) och det suger utav helvete men mitt svar blir tråkigt - det kommer ta tid. Men du kommer komma ur detta, smärtan kommer bli mindre och du kommer gå vidare. Men det kommer ta tid. För mig tog det ganska lång tid.

Precis som du väntade jag i princip på att dö. På 3 veckor fick jag i mig vatten och någon enstaka näringsdryck. Jag rasade i vikt. Jag låg i sängen säkert 18 timmar/dygn. Men sakta men säkert tog jag mig upp, började äta igen, träffade vänner och familj o.s.v. Men jag gick på sparlåga i flera månader. Inte förrän ett halvår senare, när våren var kommen, så började jag kunna skratta äkta igen. Sakta men säkert så tänker man inte på det varje minut, varje dag eller ens varje vecka.
Det enda man egentligen kan göra är att tillåta sig att gråta ut, sörja, älta det med vänner och GE DET TID.

Jag lovar dig att du kommer komma över detta.

Idag mår jag hur bra som helst. Har funnit sidor hos mig själv som jag antagligen aldrig funnit om jag fortsatt vara tillsammans med honom. Jag mår bra i mig själv och ägnar honom väldigt sällan en tanke. När han väl poppar upp i huvudet så är det utan smärta.
Jag är singel just nu men har varit kär efter honom.
Det går över.

Stor kram

Min man lämnade mig också för två månader sedan och jag mår sjukt dåligt och är så deprimerad att jag bara vill sova bort allt och inte vakna förrän allt är normal igen. Jag gråter varenda dag mer eller mindre. vaknar kallsvettig i vår gemensamma säng, kramandes hans kudde, som är våt av mina tårar. 

Nu är det jul, men jag känner ingenting, kan inte ta mig för att göra julfint ens. Det finns ingen julglädje, bara en djup, djup sorg som aldrig känns ta slut.

Min man håller fortfarande av mig och vill hålla kontakten med mig, men jag känner att det sårar mig, det skapar ett hopp hos mig, fast jag vet att det inte kan bli vi två igen. Han vägrar att ens försöka gå äktenskapsrådgivning och lösa det. Han vill bara att vi är vänner. Jag älskar honom fortfarande och det öppnar nya sår varje gång vi träffas och jag ser honom.

Det sjuka är att vi kan inte leva ihop, men inte heller vill förlora varandra. Han vill inte ha något förhållande och jag vill laga vårt förhållande och fortsätta vårt liv. Men jag vet att vi inte ska bo ihop, vi är för olika.

Det är svårt och jag vet inte hur jag ska hantera detta. Min man klarar sig bättre eftersom det är hans beslut, han hade tänkt igenom det och kommit till ro med tanken innan han bestämde sig. Själv fick jag en djup chock när han lämnade mig fast han nämnt några gånger att vi inte hade det bra med varandra. Bara dagen före han gick så sa han till mig hur mycket han älskade mig och ville ha mig i sitt liv för alltid. Jag kan inte komma över det.

Hur går man vidare? Att man blir hel igen så småningom begriper jag, men hur hanterar man detta innan man är där?

Jag har också blivit lämnad av han som jag trodde var kärleken i mitt liv. Innan dess så gjorde han slut flera gånger för att sen vilja bli ihop igen och säga att jag var kvinnan i hans liv.

I stunden så kände jag att jag höll på att gå under, och fortfarande gör det ont. Men sakta börjar jag förstå, att det vi hade inte vilade på en stadig grund. Att han helt enkelt inte ville. Och att jag vill inte ha någon som inte vill ha mig. Det är bara att härda ut och se till att hålla sig aktiv under tiden. Gå ut varje dag, motionera, träffa folk, även fast du inte orkar!

Ja så var det nog för oss också. Vi trodde bägge att vi var ämnad för varandra, men vi hade inte en stabil grund vi heller. Vi sörjer bägge två att det inte blev oss. Men han är tjurigare än mig och vill inte gå vidare tillsammans och få vårt äktenskap att fungera. Kanske är det det bästa för oss att bara vara vänner. Men just nu är det fruktansvärt svårt för mig som fick det kastat i ansiktet när han väl bestämt sig bakom ryggen på mig. Om vi kommit fram till det tillsammans så kanske det varit på ett annat sätt. Då hade jag kanske kunnat hantera det på ett annat sätt. Men även om jag vet att vi kanske har det bättre var för sig, så vill inte hjärtat förstå. Jag är så trasig i hjärtat och själen att jag inte kan hantera mig själv ens.

Jag vill egentligen inte träffa människor, jag vill inte att de ska veta att vi separerat och ska skiljas. För mig är det ett stort misslyckande och jag känner djup skuld i att vi inte klarade oss. Han vill heller inte gå ut med det och det är inte många vet att vi har separerat, bara två stycken. Jag vet inte varför han inte vill berätta för människor runt i kring oss. 

Enda gången som jag har varit ute, är när vi följts åt bägge två. De gånger som vi träffats, har varit helt underbara. Vi kan prata, göra saker tillsammans som vi inte kunde förut, vi är avslappnade och vänliga mot varandra och vi uppskattar bägge två att få vara tillsammans. Han till och med håller om mig och visar mig uppskattning inför andra än de som vet om att vi är separerade. Det känns så falskt och det är med blandade känslor för mig när vi besöker våra andra vänner tillsammans. Han vill verkligen inte att andra ska veta och han vill heller inte att jag ska byta bort hans efternamn när vi skilt oss.

Våra familjer vet inte ens om det. Men till jul, om två dagar, så kommer det att bli fullt uppenbart för våra familjer. Han vill inte fira jul tillsammans med mig och jag ska fira själv med min familj. Det känns så tungt och jag vet inte hur jag ska säga det till familjen. Han vet heller inte hur han ska säga det. Men han säger nu att han är 100 % säker på att vi aldrig kan leva med varandra, men han vill inte klippa av vår vänskap.

Jag vill förtydliga, det finns ingen annan kvinna i hans liv, bara det att han vill leva ett eget liv ensam. Ibland önskade jag att det fanns en annan kvinna, så att jag fick vara arg på honom. Jag tror att det kan ha varit lättare att hantera för mig. Nu är det bara en djup sorg som är så tung att jag inte ens får sova utan att drömma om honom.

Kära du. Du har ju ett litet hopp i och med vad han sagt. Han älskar dig och han bryr sig om dig. Skit i vad de andra säger om att han ska leva loppan.

Vad är det som du har tappat i dig själv? Vad säger han att du har tappat bort och ska försöka hitta tillbaka till? Har din självkänsla blivit för låg? Ja nu är den det, men om du tänker tillbaka på hur det var när ni var nykära och allt fungerade? Vad har blivit annorlunda? Du åt medicin som fick dig avtrubbad helt säkert. Jag har också ätit antidepressiva mediciner och vet hur de kan vara. Men det var innan mitt nuvarande äktenskap, så mitt äktenskap handlade inte om det.

Jag tror att han vill att du ska må bra i dig själv. Leva, skratta, göra saker som du mår bra av. Inte gräva ner dig i depression och ledsenhet. Hur man mår påverkar även partnern även om man inte tror det. Kanske ältar du problemet för vad du blivit utsatt för? Det är så klart en sorg. Men om man hela tiden går runt i det, så påverkar det ens partner.

Jag kanske inte kan laga mitt förhållande. Men som alltid är det alltid enklare att försöka lösa andras problem än sitt eget. Man ser saker på ett annat sätt än när man är känslomässigt engagerad. Jag känner så väl igen mig i hur du känner det och det är en kvävande känsla och hjärtat slits ur kroppen av sorgen. 

Jag har ganska nyligen separerat från min man sedan 12 år. Han berättade i augusti att han ville skiljas. Det kom både som en överraskning samtidigt som det inte var det.

Det där som din man/sambo sagt till dig, TS, "du måste hitta dig själv, lära dig att älska dig själv och trivas med den du är för du är helt underbar", något liknande har min man sagt till mig. Jag får ibland intrycket av att han vill att jag ska göra det och sedan komma till honom och så fortsätter vi tillsammans. Fat chance!

Hur man överlever? Jag gör det för att jag måste. Jag har två barn som behöver mig. Förvånansvärt nog gillar jag mitt nya liv, att rå om mig själv. Men jag är inte helt säker på att allting har sjunkit in än, så jag försöker vara beredd på att det kan komma ett bakslag.

Hej.

 

Tack alla för era svar.

Jag vet någonstans rätt väl med vad han menar att "hitta mig själv" och att "tycka om mig själv". Jag har levt ett liv som stundtals har varit komplicerat så att jag har tappat bort mig själv. Jag var på en resa i våras och var så väl pågång att komma tillbaka till vem jag är och Vem jag vill vara, tyvärr så slutade inte den resan så bra som jag hoppats på så det jag byggt upp revs ner igen. 

Det som gör mig så ont, är att jag vet att han bestämde sig 2 månader innan han gjorde slut att han skulle fatta beslutet. På de två månaderna har jag hittat så väl vad jag vill göra, vem jag vill vara, uppskattat och visat honom uppskattning, gett han otroligt mycket uppmärksamhet (som han sagt att tidigare saknat), köpt diverse olika tabletter som "ska höja lusten" för att våga släppa taget lite mer. Och jag var där. Jag var där till att ha hittat tillbaka till vår "gamla goda tid" börjat förstå vem jag är och vilka vi är tillsammans. Men han var så bestämd då att han inte såg vad jag gjorde. Han har ursäktat sig så mycket ang det till mig nu i efterhand men det spelar ju verkligen ingen roll.

 

Jag vet att han offrat mycket i sitt liv för att leva med mig och jag har gjort detsamma. Man ger och tar i ett förhållande och stundtals har nog han gett mer än jag de tider då jag mått dåligt. Det gör så ont i mig idag att jag känner att jag har stulit delar av hans liv. Eller i alla fall tiden. 

 

Min kärlek till honom är obeskrivlig. Jag kan inte sätta ord på hur mycket jag älskar honom och det gör så fruktansvärt ont att han inte vågar försöka lösa problemen även om det kanske hade slutat på samma sätt. Detta är mannen vars barn jag trodde att jag skulle föda, vars hand jag en gång trodde jag skulle få trä en ring på, vars liv jag skulle få dela tills vi var gamla och skruttiga.

 

Jag köpte en bok till mig själv, "kärlek". En bok om vad man kan göra för att förbättra en relation eller vad man kan göra när den är över. Eftersom det var ett så mycket bättre pris i en annan bokhandel köpte jag en till och tänkte gå tillbaka med den andra. La dom på bordet hemma och gick ut för en promenad. Han skulle hem och hämta kläder och såg böckerna och frågade om jag köpt en bok till honom. jag sa som det var men att han gärna fick ta den ena om han ville läsa den. Och det är verkligen en bok som jag önskar att jag hade köpt för ett halvår sedan, som vi skulle ha läst tillsammans. Och återigen, det kanske inte hade gjort någon skillnad. Den är väldigt bra och välskriven, man känner igen sig väl i den. Jag får en "nej, vi ska inte sluta såhär vi ska fan göra ett sista försök" medans han har fått "jag ser att det inte skulle funka mellan oss". 

Det säger ju en del. När vi läser samma bok får jag förhoppningar, vill vara närmare honom och han glider ifrån. Kanske jävla dumt att ge han den boken. Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad.

 

Jag vill bara lägga mig ner, och vakna upp nästa år. Vår årsdag, hans födelsedag och alla hjärtans dag får gärna passera. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva julen och alla andra dagar som kommer nu i början av året...

 

Jag har läst alla era svar, och som sagt tack! Jag vet inte om jag ens har svarat på hälften av era frågor, svårt att få ihop sammanhanget för mig för tillfället. Och jag önskar er alla där ute, vare sig ni är i en relation eller inte, att ni tar väl hand om varandra och hoppas att ni kommer att må bra/bättre

Är det något jag lärt mig efter min separation så är det att hopp tar död på en! Det är inget positivt att ens ex säger såna saker. Han är enkom egoistisk och håller henne kvar med ett litet ynka lillfinger.
Så länge han gör sådär kan man inte gå vidare. För att gå vidare behöver all kontakt brytas, iaf under en tid (sen om det är under 2 månader eller 2 år det varierar)

Ställ dig frågan (både du och TS) vem som vinner på att dumpa med förklaringen att om du gör det och det så finns det en chans? Nej! I TS fall så borde han isåfall stannat kvar och stöttat henne igenom det hela. Man får inte bara godbitarna när man lever med en person, man får även de sura och bittra delarna. Egoism är vad det är.
När TS väl har läkt, vilket hon kommer göra, så kommer bara en bitter smak av honom finnas kvar. Varför skulle hon vilja vara med någon som drar när det blir svårt?

Ja du har rätt i det. Älskar man verkligen varandra så står man i hop i vått och torrt. Bägge kan ha problem som inte kan lösas tillsammans. Men det lät inte så i det här fallet. Han drog.

Ledsen TS om jag sådde ett hopp där. Det som du skrev senare om boken, gav han dig den förklaringen eller är det något som du tror att han skulle säga? Vad heter författaren, jag vill nog själv läsa den där boken.

Boken heter "Kärlek" och är skriven av Eva Sanner. Finns både på Åhléns och Akademibokhandeln vad jag vet.

 

Svaret jag har fått av honom var väl att han har kommit på mera saker som var fel i förhållandet. Iaf om jag förstod han rätt (vilket jag kanske inte gjorde). Man tar ju inte alltid in fakta på rätt sätt när man är uppe mitt i en svårt tid. 

 

 

När han första gången sa "vi kanske bara behöver vara för oss själva en stund, vem vet vi kanske träffas igen om ett halvår/år/senare i livet" kände jag bara BULLSHIT!

Jag har aldrig trott på pauser i ett förhållande på det sättet, att man däremot flyttar isär men fortfarande är tillsammans osv kan säkert vara gott för båda parter. Men att "pausa" för att kunna "göravadmanvill/lekaavsig"- för det är så jag tolkar det, funkar inte på mig.

Jag tror att han sa så för att det kanske är något som även han hoppas på och att han hatar att göra mig/se mig så ledsen som jag varit. Men jag tycker det är lågt, det gör jag, samtidigt som jag vart glad när han sa det. Visste föds det en gnutta hopp någonstans som kommer att ligga i dvala ett tag. 

 

Det är klart att när jag träffar honom nu, om vi ska prata om något eller om han ska hem och hämta något ser jag ju till att vara så snygg jag bara kan med mina mörka påsar under ögonen. För det är klart, att man hoppas, att han ska slänga sina armar runt än, kyssa än, be om förlåtelse och säga att han ångrar sig. 

Jag vet också att det inte kommer att hända, jag är inte dum.

 

Jag är arg och besviken på mig själv att jag inte sett tidigare att han har varit påväg under nästan 2 månader. Jag är arg på mig själv för att jag höll på att göra så många ändringar i mitt liv under den tiden för att lyckas få ihop att träffa han mer, boka familjerådgivningar etc. Gjorde om schemat på jobbet, nämnde till min chef att jag ville gå ner i tid då vi arbetar väldigt olika tider i våra arbeten. På så sätt skulle jag ge oss mer tid. Han hade redan börjat förbereda sig på att ta farväl och jag gjorde allt för att få något att funka...

 

Och han ska säga att jag är dålig på att berätta och prata om hur jag känner.

Han var påväg i 2 månader.

Tack för boktipset, jag ska försöka få tag i den, mest för egen del.

Det är jättesvårt. Min man är helt klar med att vi inte ska vara tillsammans, inte vara gifta. Men han är väldigt tydlig med att vi ska vara vänner. Han har fortfarande känslor kvar för mig, han är mån om mig, kramar mig och vill ju att jag ska ha det bra på alla sätt. Samtidigt som han ändå på något sätt håller ett avstånd. Vi båda två vet att vi inte ska bo tillsammans, men han ger mig ändå ett hopp att kunna vara särbos på något sätt. Jag älskar honom, hur djupt som helst och det vet han. Så för mig är det jättesvår balans just nu. Julen är fruktansvärd, just för att det är då familjen är samlad. Han saknas i mitt liv och han säger själv att han saknar mig under julen. 

Vi har inte haft det bra på flera månader och vi har bägge två sett det komma. VI har nästan varvat om varandra i tvekan om vi ska vara tillsammans eller inte. Ena gången har jag känt det, andra gången han. Men jag trodde i min enfald att vi skulle kunna lösa det. Han själv säger att han tänkt hela tiden, men att han älskar mig, men att vi inte fungerar tillsammans. Ändå blev det en sån chock när han sa det och flyttade bara några timmar efter att han sagt det. För honom hade det varit klart i huvudet ett bra tag, men för mig var det ändå en nyhet fast det varit på gång under några månader. Jag var inte förberedd alls. Tänk att bara dagen innan hade han sagt att han älskade mig och ville leva resten av sitt liv med mig. Orden ringer fortfarande i mitt huvud och jag hör hans röst. Han säger att han inte kan förklara varför han sa så, nu efteråt. Att det var dumt, jättedumt.

Vi hoppas nu att vi kan vara de bästa vänner och hjälpa och stötta varandra i detta. Ingen av oss är på jakt efter någon ny partner, så på det sättet är det bra. Och han finns där för mig, han kommer när jag är ledsen om han har möjlighet. Men det gör så ont, så fruktansvärt ont att vara kvar i vårt hem och se alla minnen som passerar i varje vrå. Det slipper han. Dels hade han bekantat sig vid tanken redan innan han flyttade, sen flyttade han in i ett nytt boende utan våra minnen. Klart att han har det lättare i det fallet än mig och det är han väl medveten om.

Ja det är inte lätt, jag förstår dig. Jag blev lämnad för över två år sedan. Jag hade sådan ångest i början så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Han var sig inte lik, alldeles kylig.
Sedan började vi träffas igen efter ett halvår när det började kännas bättre för mig. Och så har det varit fram tills nu. Vilken helvetisk tid upp och ner. Vi har ju barn också, så vi kommer inte i från varandra riktigt.
Och jag vet inte hur jag ska klara det nu heller. Men jag tänker att jag inte vill vara med någon som inte älskar mig. Men han säger sig tycka om mig så mycket, men att vi inte passar. Men han har alltid kommit tillbaka när jag blivit starkare, sedan har det blivit samma igen.:( Ja jag vet inte hur man ska göra när man faller så lätt för honom!

Jag blev också lämnad av min älskade livskamrat för snart 2 månader sedan. Blev helt förkrossad, han sa att det aldrig kunde bli vi igen, han hade inte de rätta känslorna. Jag kändes mest som en vän. Vi har hållit kontakten och träffats ibland efter det. Ibland när vi träffats har vi haft underbart sex, så har vi aldrig haft det tidigare.
Jag frågade honom igår om det inte fanns någon chans att det skulle kunna bli vi igen. Då svarade han att han inte visste eftersom han inte kan se in i framtiden.
Vad ska man tro? Och hur ska jag förhålla mig?

Ja det är svårt att veta. Mitt ex försökte hålla sina känslor borta, så de kan väl intala sig det. Sedan sa han att han gjorde mycket för att hålla mig på avstånd sedan ändrade han sig. men nu efter 2 1/2 år är det slut och troligtvis blir det så nu för oss!
Men känner du för honom så vänta och se. Men försök att må så bra som möjligt de brukar locka dem.
lycka till (mej)!

Ja men du kan ju inte tro att du bara kan bli asexuell och att han stannar kvar. Jo hallå ja.

Men du har kanske lärt dig något till nästa förhållande?

Det är svårt att fira julafton utan sin livspartner. Men vi har i alla fall hunnit prata med varandra och önskat varandra en så bra jul vi nu kan ha, utan varandra. Livet känns så orättvist, men det blir nog bättre nästa jul. Då har det nog bleknat. Det är bara att härda ut.

Jag vill bara önska er att försöka ha en så god jul som det är möjligt. 

Förlåt för detta men hur naiv får man bli? Han säger att det aldrig kan bli ni för att han bara ser dig som en vän. Men ha sex med dig är tydligen inga problem.

Jag fattar inte varför ni säljer er själva så billigt. Killarna får precis det dom vill - frihet att göra precis vad dom vill samtidigt som ni finns där om de känner sig lite ensamma eller kåta.

Usch, blir både ledsen och förbannad när jag läser sånt

Jag tror säkert du har rätt. Men min förhoppning är att han ska inse att han gjort ett misstag, att han ska inse att han saknar mig, och att jag är viktig i hans liv.  Och att gnistan tänds igen, vi har verkligen haft något speciellt. Men det har hänt mycket tråkiga och ledsama saker i våra liv som säkert påverkat vårat förhållande. Tycker att alla våra år tillsammans inte bara kan kastas bort sådär...

Jul. Jag har aldrig gillat julen och jag kan ju lova att den inte känns bättre detta år. Jag blir snart galen! Vänder ut och in på allt, fram och tillbaka. Vill inte ha den man han är idag, då jag efter 6veckor inte längre känner igenom honom, alls. De första 2 veckorna var han ändå sig själv sedan hände något. Men ibland kommer den gamla han tillbaka och då är det svårt. Vi hade ett långt bråk på fb mejl/chatten kvällen innan jag ska åka iväg över jul. Det slutar med att an loggar ut och skriver att han inte orkar mer. Jag messar och ringer, ber han att svara då jag känner att vi måste prata igenom detta innan julen för att undvika en katastrof. Tillslut så svarar han och vi pratar igenom det. Jag minns inte vad vi pratar om exakt, men ja är i alla fall jätteledsen, då säger han att han ska sova och lägger på. Jag vet att han kanske inte är rätt peraon att trösta mig detta, samtidigt som jag känner att det ändå är det. Har han gjort mig ledsen får han trösta. Jag vet att det förmodligen är egoistiskt då han själv måste få gå vidare om han kan, men jag kan inte annat än att ändå känna så. På facebook, på instagram , överallt dyker det upp bilder på honom. Ja kan inte plocka bort han därifrån, ja kan bara inte. Jag älskar an mer än allt annat och kan inte bara radera honom ur mitt liv, men det gör så förbaskat ont! Ja, jag självplågar migsjälv, jag vet. Men jag kan inte. Det är det lilla som jag har kvar av honom just nu. Han ser lycklig ut, förbaskat lycklig då han är ute med sina vänner. Jag trodde inte en människa kunde dricka så mkt utan att drabbad av alkoholism, men tydligen. Var och varannan dag. 5 ggr i veckan de senaste 6 veckorna. Jag är lite orolig för honom samtidigt som jag är arg. Arg på att han lyckas hålla skenet uppe när inte jag kan! Fan för honom och hans lycka! Tyck att jag är egoistisk och elak, det får ni gärna göra men det gör ju så förbaskat ont! Jag blir likadan när jag även ser andras lycka, för det blir så tydligt då, att man är helt ensam. Han kommer att träffa någon ny, snart. Jag är ganska säker på det, har tom hört rykten på villovägar som jag hoppas inte stämmer. Det skulle nämligen göra förbaskat ont, förbaskat ont.

Kunde har varit jag som skrev dessa rader. Julen har varit ett helvete även detta år och ju mer alla njuter, desto mer går jag ner mig i depressionen. Min snart fd man försöker att trösta mig med att allt blir bra snart, vi behöver bara tid. Jo så är det. Men jag är ledsen NU, inte i framtiden. Det är NU som jag behöver hjälp, inte sen.

Jag sitter ensam under julen, jag vill inte vara falskt glad i andra människors närhet. Var hos familjen över julen, men jag stod inte ut med alla som tyckte att jag borde glädjas över att det var jul. Jag saknade min man fruktansvärt, klistrade ett falskt leende på läpparna och bara hoppades att dagen skulle ta slut så att jag fick fara hem och gråta ut.

Den enda som förstår min sorg är min snart fd man. Han vet varför jag är ledsen, även om han är orsaken, han känner mig bäst just nu. Han kan gå ut, vara med sina kompisar, skratta med vänner. Själv vill jag bara lägga mig ner och dö. Det gör så ont i hjärtat att jag bara vill dö. Han är inte ensam, han har vänner runt om sig dygnet runt, han har vänner som vet hur han har det och bryr sig om honom. Det har inte jag.

Jag klarar inte ens av alla fina julfilmer och se samhörigheten av paren som kramas, familjer som bryr sig om varandra. Tvn är av och jag råkade se en fin julfilm som jag tidigare hade uppskattat, märkte att jag satt och hånskrattade åt alla kramar som de gav varandra och omtanken, jag stängde av. Det blev för mycket för mig.

Min familj förstår inte hur ledsen jag är. De frågar hur jag mår, säger jag att jag är ledsen så säger de, ja men ryck upp dig, det är ju jul och sen vill de inte prata Vad då jul? Vad är det för speciellt med julen när man sitter ensam hemma och har en hjärtesorg som sliter hjärtat ur kroppen?

Nej, jag hoppas att det här jävla helvetet går över snart och det blir vardag. Jag skulle kunna somna och sova tills allt var bra igen. Tills det slutade göra ont i hjärtat och själen, tills jag hittar ett ljus i det becksvarta mörkret som jag befinner mig i just nu. År 2013 är det värsta år som jag genomlidit i hela mitt liv. Bara knappt en vecka kvar till ett nytt år, vad nu det året ska innebära?