Får man säga upp kontakten med sin familj?

Klart man får! Det är helt upp till dig hur du vill göra.

Mitt barn med familj bröt med mig,   Efter ett halvår hade barnbarnet,  fem år,  frågat så mycket efter mig,  börjat undra om jag var död -  så de tog kontakt.   Du/ ni kan göra en brytning och se hur allt avlöper.

Klart du kan. Det är inget tvång att ha kontakt med familjemedlemmar om man mår dåligt av det.
Jag undrar dock, har du försökt sitta ner och prata med dina föräldrar, lugnt och vuxet (och utan att försöka anklaga dem) om hur du upplever situationen? Kan det vara ett alternativ att börja med? Kommunikation kan göra mycket.

TS är det inte värt för dig att söka arbeta med din relation till din egen mamma och pappa. Kanske skulle ni kunna gå i familjerådgivning ett par gånger för att se om ni kan lösa de konflikter ni har emellan er. Eller varför inte föra en dialog på egen hand. Berätta vad du känner för dem och se vad du får för typ av respons.
Naturligtvis kan du bryta helt med din familj men kanske allra bäst för dig och dina bara att ha en sund relation till dina föräldrar, men självklart inte till varje pris.

Man kan bryta med sin familj förvisso, men jag rekommenderar mer att man har relationer kvar på den nivå alla klarar av. Mina råd:
1) Sätt dig ner med dina familjemedlemmar en och en och förklara att du önskar att de skall ha en bra relation till barnen, och hur. Initiera tex att någon gå på bio el teater med barnen, eller någon annanstans.
2) Barn behöver så många fungerande vuxna runt sig som möjligt, jag själv har vissa "stjärnfamiljer", dvs icke-blodsbandvuxna som jag står nära och som också finns runt mina barn. Man kan skaffa sig alternativa familjeband, så att man inte hänger upp så mycket förväntan och längtan på dem man blivit tilldelad.

Särskilt innan jul har jag lagt ner extra mycket tid på min forskning kring familjeproblem. Eftersom att jag psykologisk forskare så vet jag att problemen inom liknande scenarion uppkommer. Det ni måste göra är att prata. Ingen kan läsa dina tankar om inte du uttrycker dem. Att bedriva det du beskriver här på FL är precis vad du ska beskriva för din familj. Du säger att se har problem...kanske kan de då inte fokusera på att ge er uppmärksamhet? Jag tror inte de gör så i ont syfte, annars hade de väl inte bjudit över dig. Du har ett ansvar här TS. Antingen bryter du kontakten med dem sådär helt mystiskt, eller så kommunicerar du!

God jul

Först vill jag tacka för era svar. Ni har fått mig att fundera lite och jag vill verkligen att det ska fungera mellan oss men mina föräldrar är svåra. Dom släpper inte in en nära.. Svårt att förklara men dom är verkligen inte kärleksfulla och jag tror aldrig jag har fått en kram så länge jag km minas. Det finns ingen värme hos dom. Jag har börjat inse nu efter att jag själv fått barn att så här ska de inte se ut. Min sambos familj är guld värda. Dom står alltid med en öppen famn. Ringer flera gånger i veckan och bryr sig om oss alla. Mina ringer på sin höjd en gång i månaden om ens det och då har dom nått ärende att berätta. Ringer jag så har dom aldrig tid att prata mer än 3 minuter och då handlar allt om dom. De frågar aldrig hur barnen mår eller nått annat. Men jag ska ge det en chans och diskutera med dom. Det är ett känsligt ämne och helt ärligt så skäms jag över att behöva ha en sån familj. Jag värnar om mina vänner och min och sambons familj och vill bara ha en bra relation. Men det är svårt när dom aldrig öppnar upp famnen och släpper till..

Har en mamma som bor några kilometer härifrån, hon hör av sig kanske var 3:e månad, frågar då aldrig hur mina barn mår. Då är det alltid nåt praktiskt det gäller. Har försökt prata med henne men det går inte in. Min syster o bror hör heller inte av sig, bara jag och jag börjar tröttna. Är väl fel på mig fast jag vet att det inte är så. Tycker det är väldigt skämmigt, känner mig dum när folk frågar om vår relation. Vår relation som inte är normal. Önskar ibland att de bodde på andra sidan jordklotet, då hade det varit naturligt att inte ses så ofta... Så du är inte ensam om knäppa familjerelationer tyvärr. Är nog vanligare än man tror

När jag hör av mig till mitt vuxna barn är hen nästan alltid upptagen;  lagar mat/äter mat/är på väg till föreläsning etc  etc.   Det blir korta samtal.  Jag har knappast lust att ringa mer än kanske var tredje vecka på grund av det.  Hen ringer mig om typ en kusins adress när hen skriver julkort.

Ja min syster och hennes man.

MEN hon blev sjuk och vi försökte då återupptag vänskap men det var så söndrigt så det gick inte och han är också en MAN som vi i släkten inte klarade av han har tre syskon som inte vill prata med honom och han sa till hennes bästis att hon inte fick ha några vänner med mera

Så visst när hon blev sjuk så försökte vi men hon har alltid varit parionid (?)kan inte stava till det ordet) och när psykosen kom var det liksom för jobbigt till och med när läkarna undrade om vi inte hade upptäckte något innan

Tycker synd om henne då hon lever helt i hans värld och har bara han och han var trött sa han att åka till sjukhuset hela tiden (psyket) varg dag

soligt men så är det ibland

Hon har en MAN som vi inte klarar av....du vet dominant mannen som liksom vill har den perfekta livet med hans regler skulle jag skrivit, blev lite snurrigt där

Det är väl enbart att du säger upp kontakten med dem istället för att snackar skit om dem ute på nätet...

Det jag ville skriva är att det kan som jag skrev här bli konsekvenser av att göra det men TS du är inte ensam

Skönt att det finns fler som förstår.. Jag tackar återigen för era kloka ord.