Nu vet jag inte hur ert umgänge ser ut, men det låter ju som att dottern har en frustration över boendesituationen skulle jag gissa, om det bara sker hos dig - annars låter det ju som tvångsmässiga/inövade beteenden. Har du märkt något sådant hos mamman? Om hon har de bekymren är det ju inte konstigt att det smittar av på dottern och att mamman inte vill prata om det.
Går dottern på förskola, så kan du ju höra med personalen hur det fungerar där?
Har det hänt några större förändringar i hennes liv de två senaste månaderna? Någon som skaffat ny partner, börjat på förskola eller andra större förändringar? Det kan påverka barn oerhört mycket.
Sedan är väl frågan hur umgänget ser ut, då det är ett ganska litet barn.
Min dotter var drygt 1 när vi separerade, men det var ju först framåt 2,5 år hon började få minnen som varade över flera dagar, det gör ju också att livet är annorlunda. Jag fasar för att hon ska behöva uppleva pappans panikångestattacker så vi har ett väldigt begränsat umgänge just nu. Oturligt nog påtalade jag att pappa skulle komma med julklappar 2 dagar innan jul och sedan dök han såklart inte upp för han okade inte köra bil ... Dagen efter mådde han tydligen bra igen, men dottern blev inte glad ...